Office space

Häng med på en liten tour runt min lilla arbetsplats!


Bilden ovan: Fin välkomstskylt som vår trevliga sekreterare skrivit och som fortfarande gör mig glad.


Bilden ovan: Här har vi mitt "meishi", japanska visitkort. På ena sidan finns engelsk text, på den andra japansk - inklusive mitt namn skrivet med katakana så att uttalet (nästan) framgår. För övrigt skrattar alla här - även jag själv - åt mitt efternamn som uttalat på japanska är kusligt likt "Ero", som ofta används som förkortning för "erotic" eller sex i allmänhet här. Får ibland frågan av skrattande kolleger som först lärt känna mig som Mattias om det är tillåtet att istället kalla mig Ero-san och jag säger naturligtvis glatt ja.


Bilden ovan: Askul Notebook - ett anteckningsblock som förpliktigar! Känner press varje gång jag öppnar det för att göra en anteckning.


Bilden ovan: Stämpeln är ens privata signum. När något kräver ens signatur stämplar man till det helt enkelt. Jag önskar att många grejer kommer behöva min signatur för det är helt enkelt jävligt roligt att stämpla! Stämpeln innehåller ens namn och kan (ska) byggas om med små dynor för att ställa in dagens datum. Man får stämpeln i ett litet kit med alla sifferdynor och en sorts pincett som används för att plocka upp rätt siffror och montera ihop hela kalaset. Jag blir helt sugen på att gå och stämpla nu när jag skriver detta!

Rapportera mera

En mycket bra dag är till ända.

Man är förtjust i att dokumentera mycket här. Min chef begär in veckorapporter från de som har någon form av ledarbefattning i teamet - bland annat mig (och med all rätt). Då det varit en smula oklart exakt vad min roll här innefattar och hur den bäst (läs överhuvudtaget) bedrivs var det inte utan viss svårighet jag producerade min första rapport förra veckan.Innehållet är inget som kommer vinna mig något August-pris precis. Man kan till och med säga att jag är missnöjd och besviken på mig själv och min fula, magra rapport. När jag skickade in den till min chef tänkte jag för mig själv att det här, det är en riktig skitrapport, men det är den första - nästa kan säkert göras bättre, när jag blivit lite mer varm i kläderna (något som går snabbt för övrigt - det är säkert 30 grader härinne på kontoret). Vad ingen berättat för mig dock var att på det veckoliga teammötet är ett stående inslag att varje skribent redogör sin rapport inför resten av team och chef. Därför höll jag på att sätta kaffet i halsen när mitt kalhygge till rapport plötsligt och obarmhärtigt uppenbarade sig på den stora duken framför alla åhörare och min chef bad mig berätta "the details". Detaljer? Vilka detaljer? Inga rök- och spegeleffekter i världen kan få min rapport att framstå som något annat än ett miserabelt försök att ge sken av att jag gjort något värdefullt. Som att sminka en gris. Hur som helst, om detta var ett trick för att få mig att producera bättre så funkade det finfint, för efteråt bestämde jag mig för att hädanefter skapa rapporter av mer extravaganta slag än världen hittills skådat. Jag pratar om rapporter som glittrar som diamanter i solen och som får pirater att jaga över världshaven. Idag har jag skapat en ny rapport. Om den glittrar i solen vetifan - den har inte sett dagsljus - men jag är iallafall nöjd och det verkar min chef också vara denna gången. Nästa gång ska jag inte ertappas med byxorna nere.

Lämnar kontoret vid gott mod kvart över åtta och har stämt träff med min svenske kompis J, för första gången här, i Shinjuku. J är en veteran i fältet - han har bott här i tre och ett halvt år och verkar trivas väl nog för att bo här minst lika länge till. Vi går till Kabukicho som en gång i tiden var känt för sina sofistikerade Kabuki-teatrar och som numera är mer känt som sex- och sleazestället numero uno (möjligen jämte Roppongi, jag har inte varit här länge nog för att kunna differentiera mellan sleaze och sleaze). Vi nöjer oss dock med att käka vad jag skulle kalla japansk tapas, dricka billig öl (300 yen glaset) och ha det jäkligt roligt. Jag avundas att bekymmersfritt kunna läsa menyer och beställa in mat och dryck på japanska och tänker att jag måste lägga på ett kol när det gäller språkkursen. Tar halv tolv-tåget tillbaka till Gotanda och glädjs åt en rolig kväll och att ha en sjysst nygammal vän på plats här. När jag kommer hem till lägenheten har jag till och med en riktig säng att lägga mig i - mitt Ikea-förvärv levererades (inte helt problemfritt ska tilläggas) i lördags. Imorgon sägs det dessutom att internet kommer börja funka, till helgen anländer min TV och jag har bestämt mig för en soffa på rea jag tänkt köpa senare i veckan. Att rulla ihop madrassen jag lånat och nyttjat på golvet i två veckor och istället få lägga sig i en ny tjock och bred säng med nytvättade lakan är en väldigt lyxig känsla.

Som sagt, en mycket bra dag är till ända!

Fuurin (med två u)

Fuurin är en snyggt dekorerad glaskula, öppen i botten och stor som en biljardboll, med en tunn stav genom som håller fast en avlång bit i trä eller papper. När vinden når fuurin dinglar pinnen till mot glaset och det klingar till lite grann. Ljudet är tänkt att påminna en om att det fläktar, för att skänka (åtminstone symbolisk) svalka under varma sommardagar. Nu tänker jag kanske inte byta ut mina två luftkonditioneringsaggregat hemma mot ett par sådana här under juli-augusti, men de är iallafall rätt snygga, både bildligt och ljudligt. Under sommarmånaderna hängs en hel massa fuurin i olika färger och mönster upp i entrén till kontorshuset, i en bambuställning man passerar under för att komma till hissarna. Vackert! Dessutom har jag hört att när sommaren är över skänks alla jobbets fuurin bort, så jag tänker förstås försöka snatcha en då.

En parantes i ämnet är att en kollega nyss rättade mig att det bör skrivas fuurin, med två u, för att inte förväxlas med furin som tydligen betyder otrohet! Är inte risken att man blir påmind om otrohet istället, när man kommer till jobbet? Eller är det bara jag?

Post trauma

Jag har fått post! ...och har ingen aning om vilken sort. På ett blad finns en hundvalp, på ett annat någon som blir masserad, på ett tredje några glada tecknade figurer i lustiga hattar som säger något. Jag funderar på om jag ska testa att ringa något av de tryckta telefonnumren bara för att se vad som kommer hända. Eller kanske ringa hundvalpsnumret från en telefon och massagenumret från en annan och låta dom prata med varandra?

Ett annat vitt papper består bara av text och ser skitargt ut, med en röd rubrik skriven i fet stil med stora kanji. En bit ner på sidan står det 20.000 Yen, skrivet i rött, intill ett datum och jag tänker att jag måste missat att betala en räkning och att jag mycket snart kommer bli landsförvisad - i bästa fall. Tar med pappret till jobbet och pustar ut när en vän förklarar att det är ett reklamerbjudande för bredband. Skönt, kan stanna ett tag till dådå.

38

This is where the magic happens, som dom säger i MTV Cribs. Min washlet-toa är förmodligen mer tekniskt sofistikerad än styrsystemet i JAS. När jag närmar mig klosetten känner toan på något magiskt sätt på sig att jag är i närheten och hälsar mig välkommen genom att majestätiskt fälla upp sitt lock med en motor. Sätter jag mig ner börjar det genast porla vatten. (Jag vet ärligt talat inte varför - för att dölja övriga ljud? Eller för att det ska bli mysigt?) Värmen i ringen har jag faktiskt stängt av - här är varmt så det räcker tycker jag. Bakom mig tänds tre av fem gröna dioder upp intill locket. När jag senare är klar med mina ärenden erbjuds jag en äkta japansk underspolning. Via en manöverpanel med stor display och 38 knappar (ja, jag har räknat dom) bestämmer jag vilken sorts sköljning jag tycker jag gjort mig förtjänt av - kortfattat kan man säga att det finns tre huvudgrupper varav en är förbehållen kvinnor, har jag fått förklarat för mig via teckenspråk, men man kan även tweaka varje grupp genom att bestämma bland annat värme och styrka på strålen. (Toans, that is. Det finns som tur är fortfarande gränser för hur långt tekniken får närma sig mig.) Den riktigt late kan manövrera runt strålen med millimeterprecision via en joystickliknande funktion för att hamna exakt rätt. (Gud förbjude att man själv skulle behöva flytta lite på sig för att nå samma resultat.) Manöverpanelens display ger en all önskvärd information om hur det går och vad man håller på med. Är man oblyg och vill lyxa till det lite efter kalaset kan man sen dra igång ett fläktprogram under sig. Spola (Sverige-spola alltså) gör man medelst en av två knappar. Sen är det bara att tacka för sig och låta det motordrivna locket fällas ner med hjälp av en avslutningsknapp. (Vid detta laget har man tappat verklighetsförankringen till den grad att man suckar över att själv behöva släcka ljuset i taket efter sig via strömbrytaren på väggen.)

Det finns fortfarande knappar på toans manöverpanel som jag inte riktigt vet vilka funktioner som gömmer sig bakom. Jag har en gång på måfå tryckt på någon knapp som fick toan att säga något till mig, men jag vet inte vad. Japanskalektionerna börjar på fredag.

Home sweet home

Här är några bilder från Takanawadai, mitt hem för de närmsta två åren! Skylten på den understa bilden är från tunnelbanestationen som ligger väldigt nära lägenheten. Härifrån kan man kvickt åka till Gotanda, som i sin tur ligger på den mest centrala tåglinjen "Yamanote". Yamanote täcker alla de största stadsdelarna och tar en till jobbet i Shinagawa på fem minuter. Dörr till dörr tar det mellan 20 och 30 minuter att komma till jobbet hemifrån med tunnelbana och tågbyte. Att promenera är nästan snabbare, kanske mellan 15-20 minuter.

- Fördel med att promenera till jobbet: man slipper trängseln på tåget under morgonruschen (som är rolig att uppleva ungefär en gång, knappast fler)

- Fördel med att åka tåg till jobbet: man slipper bli plaskvåt av svett av promenad i gassande sol och skyhög luftfuktighet

Andra grejer jag har nära till förutom jobbet är en bar, en koreansk restaurang, en drugstore, en kemtvätt och två snabbköp som har öppet dygnet runt - woohoo!

Den mellersta bilden visar gatan jag bor på. På en liten mur hänger en glasskylt med namnet på kåken - Porte Bonheur (man gillar att ha utländska fancy namn på husen här) och entrén är precis till höger om skylten. Min lägenhet ligger på markplan och har nummer 101.

Gotanda

Vy ut över stadsdelen Gotanda, från tågperrongen på Gotanda station. Området jag bor i heter Takanawadai och ligger en fem, tio minuters promenad uppför gatan man ser på bilden här, på höger sida. Gotanda är närmsta lite större stadsdel intill Takanawadai. Här hittar man lite andra grejer än Takanawadai erbjuder, t.ex. en rejäl tågstation, affärer, några kaféer, en karaokebar, en hamburgerjoint som jag inte testat än, och ett red light district.

Kamakura beach (lördag 12 juli)

Hänger med mina svenska vänner M och O till Kamakura för att slappa på beachen. Innan dess har jag lite av ett Lost in Translation-moment när jag ska köpa solskyddskräm i en drug store:
Det är säkert mer än 30 grader varmt och gassande sol från klarblå himmel. Att halvbakis placera min bleka lekamen på stranden en dag som denna utan solskydd skulle innebära cancerogent självmord. Expediten verkar förstå vad jag är ute efter men ser mycket skeptisk ut till huruvida en sådan produkt finns i denna affär, eller ens i detta land. Efter att ha involverat två nya expediter (servicenivån är japanskt oklanderlig; när expediten ska hämta hjälp går hon inte - hon springer) blir jag visad en mycket liten svart tub som ser ut som låsolja (och som ser ut att räcka till att smörja ett lås en gång) men som på etiketten bedyrar ett solskydd av whopping faktor 50. Jag lägger snabbt ner min fråga ifall de möjligen har något med snäppet lägre skydd och köper tacksamt tuben. Hemma smörjer jag in huvud och armar och börjar direkt lukta fränt av mint. Jaja.

Vi tar tåget till Kamakura, har kul på stranden och badar i perfekt varmt vatten. Ett gäng japanska tjejer intill pratar om oss, ovetandes om att O är duktig på japanska och översätter allt till oss andra medan vi alla skrattar.

Dagen avslutas med en rejäl och efterlängtad hamburgare på TGIFs i Yokohama, och mitt tredje (don´t ask!) Ikea-besök, där jag nu äntligen köper och beställer hem en säng! Ser fram emot nästa vecka när både säng, hemmainternet och mitt "foreigner registration ID card" kommer levereras!

Off-site meeting i Odaiba (onsdag 9 juli)

Jag har tur. Det är ovanligt att teamet får åka iväg på konferens utanför företagets grå väggar, men idag händer det! Vi åker till vackra och, jämfört med innerstan, lummiga Odaiba, som ligger i öster. (Jag har hört att det är hit killarna tar sina dates!) För att komma fram åker vi monorail över Rainbow Bridge och utsikten ut över stan, bron och vattnet är fantastisk!

Väl framme möter vi upp med resten av teamet, går igenom resultat och brainstormar om nya applikationer och idéer för framtiden.

En japansk kollega håller sedan i en liten teambuilding-aktivitet där medlemmarna ska lära känna varandra lite bättre. Det är inte bara jag som är ny i gänget - man har nyligen omorganiserat på kontoret och vår grupp har nyligen fått förstärkning från andra, nu nedlagda, grupper. Vi leker lite lekar där vi presenterar oss själva, får berätta vilka länder vi besökt, vilka stadsdelar vi är födda i och vilka våra fritidsintressen är. Någon svarar "sleep" och en timid tjej glädjer mig med hennes svar "ice hockey!".

Lite senare på kvällen är det mat och välkomstparty för mig, på en restaurang och dartklubb i närheten av konferenslokalen. Jag spelar enormt dåligt men mina lagkamrater (ishockeyspelaren bl.a.) räddar laget och vi slipper straffet att dansa på gatan utanför. (Det slipper däremot inte min chef!) En tjej i gänget som får syn på mitt gamla körkort (från tiden när jag hade både hår och goatee) skrattar och tycker att jag ser ut som "King of oil" på bilden.

Efteråt tar vi en sväng ner på stranden och fotograferar Rainbow Bridge som nu lyser vackert i natten med sina gröna lampor, omgärdad av små restaurangbåtar som guppar försiktigt i vattnet.

Inflyttning Takanawa (lördag 5 juli)

Vaknar klockan åtta efter tre timmars sömn och mår som jag förtjänar. Rafsar snabbt ihop mina grejer från hotellrummets alla vrår ner i resväskan och checkar ut från hotellet med rockstar (läs luffar) -look.

Dagens babysitter är lägenhetsmäklaren, som hämtar upp mig i hotellobbyn för att skjutsa mig till min nya lya. Har bestämt mig för att premiera att bo, med Tokyomått mätt, rymligt - vilket innebär något mer än 30 kvadratmeter - och nära jobbet. Det visar sig att jag även har nära till en shot bar (eller nära och nära, vi är grannar), där jag så småningom stämmer träff med vänner för drinkar senare på kvällen. Innan dess är det dock genomgång med lägenhetsuthyraren och hans engelsktalande protogé om hur alla faciliteter fungerar. Det är mycket att gå igenom - säkert tio manöverpaneler med knappar, alla naturligtvis med japansk text. Får muntligen instruktioner om hur man släpper in folk, tar emot post, duschar, badar, använder AC, tvättar, diskar, spolar vatten och går på toa (vilket är ett äventyr i sig som jag får återkomma till). Det känns som om dom ska lämna över en jumbojet till en utvecklingsstörd schimpans. Knattrar ner anteckningar i ett rasande tempo på laptopen och "mhm"-ar och nickar i ett.
En signatur på ett par papper senare ("please sign here" , "here?" , "hai" , "mhm") är jag ensam i lägenheten och glädjs över mitt val. Jag gillar den. Mycket.

Stämmer träff med en god vän som inte bara levererar en temporär madrass utan även tar mig med på välbehövd förnödenhetsshopping; tvål, diskmedel, tvättmedel, handdukar, och något att poppa kylens cherry med. (Mest vatten och öl hittills faktiskt.) En caféfika senare bestämmer jag mig för en tupplur för att ta igen lite av den i Shibuya förlorade nattsömnen. Tyvärr visar det sig att AC:n inte fungerar som den ska, så rummet är okonditionerat - luktar lite funky och bjuder på 30 graders värme. Vad som funkar finfint däremot är den för vintern avsedda golvvärmen, som jag av misstag lyckats aktivera denna sommardag och inte har en aning om hur jag slår av, hur mycket knappar jag än testar och anteckningar jag svettig scrollar mig igenom. Jag drar till reträtt dit golvvärmen inte kan nå mig (köket!) och kraschar direkt på det lilla köksgolvet ett par timmar. Snart dags att träffa mina vänner inne hos min granne shot baren.

Club Camelot (fredag 4 juli)

Över en god portion Ramen i närheten av jobbet bestäms träff med en vän på Shibuya station 22:30. Vi vandrar genom centrala Shibuya och efter några minuter har vi en drös fliers till olika klubbar i närheten. Överlägger med ägaren av en kondomeria som tipsar om Club Camelot, i närheten av TGIF.

När vi kommer fram är stället nästan tomt och efter att ha avverkat två drinkbiljetter, som ingår i entrén på 1000 yen, funderar vi på att gå vidare men en japansk gäst som vi börjat prata med garanterar oss att stället kommer peaka runt klockan tre. Tålmodighet lönar sig, och mycket riktigt blir stället så småningom tjyvtjockt och bjuder på värsta öset. Efter denna natt har jag en lång dag framför mig när jag ska checka ut från hotell, få tillgång till min lägenhet och handla ihop ett survival kit av förnödenheter, så min plan har hela tiden varit att gå hem tidigt, men detta skiter sig såklart och vi dricker, minglar, skrattar och dansar tills första morgontågen börjar gå vid kvart i fem.

Your cheerful outlook is one of your assets

Texten ovan återfinns på en lapp från en fortune cookie jag sparat från ett restaurangbesök i New York för några år sedan. Lappen smyckar nu tangentbordet på min nyinköpta finfina laptop och möter mig när jag flippar upp locket för att skriva detta premiärinlägg på flyget till Tokyo.

Jag har efter en liten glitch i SAS bokningssystem fått en plats på stol 4G. Den låga siffran skvallrar om att jag åker business class och låt mig säga att this is the way to ride, baby! Sätena är, jämfört med kycklingklass, gigantiska. Vi sitter två plus två plus två på samma bredd som man i ekonomiklass trycker ihop ett tjog personer, och man kan via knappar fälla sätet till vad som känns som nirvana i hundraåttio grader. På den rymliga toaletten möts man inte bara av blommor utan även två fönster med en fantastisk utsikt ut över molnen och två enorma röda flygmotorer som glittrar i solen. Som lök på laxen har vi, jag och mina nyvunna businessvänner, dessutom nyss blivit serverade både ost och ett glas kall champagne som inledning på resan. Bring on the luxury I say!

När jag slinker ner i min fåtölj spänner en äldre japansk medpassagerare i tjocka glasögon och skrynklig blå skjorta ögonen i mig med kisande kritisk blick, som om han undrar vad i helvete jag gör här. Med sitt grånande hår på ända i nacken ser han ut lite som en japansk Yoda med silvrigt knullrufs. Hans rörelsemönster är långsamt. Efter en kort granskning av mig återvänder han till sin tidning och jag inser att han inte alls stirrat ner mig utan att stackarn bara har extremt dålig syn. Framåtlutad håller han den japanska tidningen tre centimeter från ögonen och det ser nästan ut som att han luktar sig genom texten, uppifrån och ner. Jag lider med honom men slås även av att jag älskar att betrakta människor och tänker att det finns ytterligare tolv miljoner intressanta medmänniskor att se och möta när jag kommer fram till min destination.

Känslan man har just nu är annars märklig. Den sista tiden har man levt mellan två världar. Lägenheten har gradvis blivit ekande tom. De flesta ägodelar är antingen ivägskeppade på öppet hav eller slängda på Sjölunda soptipp. Jag har kört min bil för sista gången och jag äger inga nycklar längre. Framförallt har jag sagt adjö till många nära och kära som det smärtar mig att jag inte kommer få träffa på länge. Samtidigt glädjs jag förstås åt att jag äntligen realiserar en dröm jag haft en väldigt lång tid och bitvis får jag hålla mig från att gapskratta rakt ut i kabinen i ett glädjerus.

Trots mina två veckors semester har den sista perioden varit allt annat än lugn. Lägenhetsjakt, ekonomimöten, städning och andra flyttbestyr har tagit mycket tid, och så har man naturligtvis försökt träffa alla man kommer lämna. Att sova noll till fyra timmer per natt under en tiodagarsperiod sätter sina spår och tröttheten börjar nu ta ut sin rätt. Champagnen kickar in och med ett svagt elektriskt surr lutar jag min fåtölj helt bakåt medan ett brett leende sprider sig över mina läppar. Äventyret har börjat.