Karaoke

Med svenska kolleger på besök är det aldrig långt till en karaokebar. Karaoke här är annorlunda än hemma - karaokestället liknar ett stort hotell, man checkar liksom in i lobbyn och får sen nycklar till ett eget rum, utrustat med tv, soffor, en karaokemaskin stor som en skördetröska, discolampor, lasershow och två telefonkatalog-liknande gigantiska böcker som tjänar som låtregister, sorterat både i artist- och titel-ordning. Ordning och reda. För oreda hänger en telefon på väggen som man kan ringa i och skrika att man behöver mer öl, medan kolleger sjunger Welcome to the jungle till ett distorderat midi-track i bakgrunden. (Lugn, det är inte bara svenskar som gör så.) De som inte sjunger i någon av de två mickarna tjänstgör lämpligen som tamburin- eller maracas-spelare, och allt är precis lika roligt som det låter! Det är även roligt att kolla på de billiga videoklippen som får tjänstgöra som musikvideos i avsaknad av originalfilmerna, ofta dåligt (och därför roligt) matchade mot låtarna, så att musikvideon till Fuck like a beast kanske utgörs av en schimpans som äter ananas, följt av ett sydkoreanskt ungt par som vandrar hand i hand i solnedgången på stranden till tonerna av War pigs.

Kamakura 2 - with a vengeance

Även om myllret i innerstan är spännande och kokande så är det ibland skönt att ta sig nånstans lite lugnare och mer tillbakalutat. Kamakura, here I come! ...again! Denna gång består sällskapet av I, A och B från jobbet. Innan vi slappar på stranden skaffar vi oss lite kulturell berikning och går och tittar på ett tempelområde som ligger i ena änden av den pittoreska byn. Här finns Daibutsu ("fede-Buddhan" på skånska) - en tretton meter hög bronsstaty som byggdes på 1200-talet med en förstärkning av en trött nacke gjord 1960-1961. (Tack, Wikipedia!). Trött nacke eller ej, innan man visar sig för den store gör man bäst i att tvätta sig om såväl händer som mun - en inte helt trivial process med en bestämd ordning som ska följas noga och vördnadsfullt. Som tur är visar förstås mina vänner hur slipstenen ska dras (obs metafor!) och har säkerligen roligt åt att bevittna mitt försök till efterapning efteråt. Efter en tids yttre beundran slantar vi så 200 yen för att gå in i Buddha, vilket ju låter helt fantastiskt men visar sig vara ganska mycket ospännande - lite som att gå in i en trång kastull vari någon glömt kvar lite träbråte att snubbla över. Vyn bredvid Buddha är desto roligare: en enorm träställning i det fria har fyllts med hundratals små tunnor i roliga färger. Först tycker jag att det ser ut som trummor som jag tänker att munkarna kan plocka fram och jamma med om kvällarna, men det visar sig vara sprit! I varje tunna finns japansk sake, och när jag tittar närmre ser jag att längst bort på träställningen står till på köpet två kartonger öl. Undrar hur länge denna sprit skulle förbli oouppdrucken av finniga 15-åringar om tempelområdet låg i närheten av Gustav Adolfs torg.

Efter skönt strandbesök därefter tar vi en promenad över en bro ut till en liten ö där det finns ytterligare ett tempelområde och en liten fiskmarknad med en massa matstånd utomhus. Bäst gillar vi det fiskståndet som spelar trance jättehögt och steker ål. När vi lite senare går tillbaka över bron ser vi en blekfet japansk man i morotsfärgad kvinnoperuk och illasittande polka-dot bikini, pillemariskt poserandes för sin egen systemkamera som han plockat med sig till strandkanten och ställt på ett stort trebensstativ. Han vrider och vänder på sig för att visa upp alla sina sidor och ser innerligt glad ut medan kameran klickar loss (och medan vi andra tyst grubblar över vilket öde de resulterande bilderna kommer gå till mötes).

En för mig helt ny maträtt.

Sprit, sprit, sprit!

Lyckönskningar!

We're a happy family.

Please do it at the beach

Det kanske låter som en käck uppmaning till kuttrasju under bar himmel, men tyvärr är det istället en varning att man ska ta det lugnt när man hoppar på tåget så att det inte går som för mannen på bilden. Varningen är befogad - jag har sett en liknande syn från perrongen i Gotanda, under värsta morgonruschen, när dörrarna slog igen och ett kvinnoben stack rakt ut mellan dem.

Shibuya

Hiragana

Två gånger i veckan kommer en trevlig japansk kvinna till jobbet och håller språkkurs för mig. Vid det här laget ska jag kunna, förutom ett gäng glosor och uttryck förstås, alla Hiragana-tecken. Hiragana är ett av tre teckensystem som används i skriven japanska:

• Hiragana : fonetiskt teckensystem som man kan använda för att forma alla japanska ord. Finns cirka 50 tecken och några variationer.
• Katakana : fonetiskt teckensystem som används för att forma alla utländska företagsnamn, personnamn och låneord från framförallt engelskan som sluppit undan översättning till japanska. Det finns en ganska begränsad mängd fonetiska ljud representerad av Katakana, så alla utländska ord blir lite approximativa, vilket också förklarar varför det låter lite annorlunda när japaner uttalar dem. (Exempelvis "Hamburger" uttalas "Hambaagaa".) Finns cirka 50 tecken och några variationer.
• Kanji : symboler ärvda från Kina. Finns tusentals. Har hört att man behöver kunna förstå mellan 2000 och 4000 stycken för att kunna läsa en dagstidning.

I skrift används, till min fasa, ofta alla tre teckensystemen blandat.

Som träning har jag fått alla Hiragana-tecknen nedskrivna på små gula lappar. Bilden ovan är från övning en solig söndageftermiddag på min terass. Till nästa lektion ska jag även kunna de flesta Katakana-tecknen. Sedan väntar monstret Kanji. Fast först ska jag äta glass.

Hanabi

Fyrverkerier är snygga. Picknick är trevligt. Öl är gott. Varför inte kombinera ihop alltsammans till en folkfest? Hell yes, säger jag och går på Hanabi, som direktöversatt blir något i stil med "eldblommor" och innebär arrangerade fyrverkerier som japanerna går man ur huse för att beskåda, flera gånger om sommaren. Nu pratar vi inte om ett par trötta ensamma påskpipare som hest visslar till under en skev avfärd från någons trädgårdsstump för att sen försvinna i en grå himmel med ett knaster som överröstas av en folkölsrap, utan här fläskar man på rejält med tolvtusen spektakulära pjäser som avlöser och kompletterar varandra non-stop i en timslång färgexplosionsorgie. Coolt är bara förnamnet. Det är det dock fler än jag som tycker uppenbarligen - förra helgens Hanabi sägs ha lockat ut 200.000 personer på stan för beskådning.

Fyrverkeriet sätter igång på kvällen när det mörknat, men för att säkra sig en bra utsikt tar man sig lämpligen till sin utvalda utkikspost tidigt på eftermiddagen. Den riktigt ambitiöse ger sig ut redan på morgonen och mutar in sin plats med tejp. Turligt nog är min vän I precis så ambitiös, så när vi anländer till Hamamatsucho på eftermiddagen välkomnas vi av tingade platser, i en oas av andra sittande sällskap som inväntar kvällens show. Man sitter ofta mitt på gatan eller i parker, det är alldeles packat med folk och de flesta har picknick. Vi har med oss mat, snacks och öl och har en väldigt skön och kul eftermiddag. Besättningen är blandat japansk och svensk - ett gäng kolleger från Lund är på några dagars besök i stan och hänger med på festligheterna som min japanska vän arrangerat. Vi har alla, svenskar som japaner, tillbörligen Yukata på oss - en japansk dräkt som får en att se ut som en Star Wars-statist (eller i detta fall Hanabi-åskådare). Tillhörande attribut är en dekorativ solfjäder att fläkta sig med, och tjocka trä-flipflops som det låter roligt från när man klampar omkring på asfalt med (och som man får spännande sår på tårna av första gången man bär).

När klockan slår sju njuter vi av en färgsprakande bombastisk show över Tokyo Bay som varar ännu längre än den förra Hanabin jag var med om - jag tror att jag klockade Asakusas till en timme och en kvart - och jag förundras fortfarande över hur man kan lyckas packa ihop lite kemikalier i en miniboll som sedan exploderar i en färgglad gigantisk smileygubbe över himlen.

Efteråt rundar vi av med supergod sashimi (rå fisk) på en närliggande restaurang. Vidare utgång är det inte tal om då alla är trötta efter de senaste nätternas karaoke-sessioner. När jag dagen efter på jobbet frågar min kinesiske kollega X om han sett showen svarar han med ett skratt nej och att han inte låter sig imponeras något vidare av japanska fyrverkerishower - det är de kinesiska som visar var skåpet ska stå. Jösses.

Roadtrip till Izu

Vacker natur, fantastiska stränder, bad i varma källor och god mat. Allt detta bjuder Izu på - en halvö som ligger tre-fyra timmars bilfärd söder om Tokyo. Min svenske vän J har ett kompisgäng som ibland åker till Izu och att säga att jag blev glad när Js kinesiska vän S frågade om jag ville hänga med dit över helgen är en underdrift. Dessutom blev jag överraskad - detta är ett gäng jag bara träffat några timmar under en fyrverkerishow för ett par helger sedan, och J kan inte följa med själv då han redan har andra planer. Heja nya vänner och gästfrihet!

Besättningen i bilen är S, hennes pojkvän A och dennes två vänner S och I, amerikanske A och As flickvän T. Och så undertecknad dådå, ensam Europa-representant. Vi åker tidigt (alarm klockan fem) för att hinna med så mycket som möjligt. När vi kommer fram förstår jag folks förtjusning över området - det är mycket vackert, med små kuperade vägar i böljande gröna landskap, och det känns som att man är oceaner ifrån de myllrande urbana delarna av Tokyos innerstad. Vi slår läger i As farföräldrars sommarhus som ligger en liten bit från stranden. Jag har tidigare blivit förvarnad att huset är gammalt och innehåller "worms" (vilket visar sig betyda insekter av allehanda slag) men det gör förstås inget. Vi byter om och tar oss ner till stranden som ligger helt sagolikt vackert, med utsikt över stora vackra berg med mycket grönska. Vattnet är ljummet, blågrönt och så klart man kan önska sig. Efter mycket sol, bad och bodyboarding åker vi till en annan liten ort i närheten och jag får äntligen testa det japanerna kallar "onsen" - bad i naturligt uppvärmda källor. Hur det fungerar rent geologiskt vet jag inte men varmt och skönt är det iallafall. (Kul för japanerna att det finns åtminstone någon favör med att bo i ett av världens mest seismologiskt aktiva områden.) Senare på kvällen äter vi god japansk fisk på en renommerad fiskrestaurang i byn, sittandes på golvet. Sedan köper vi fyrverkeripjäser som vi bränner av på stranden innan vi åker tillbaks till sommarhuset och leker dryckeslekar med japansk grogg och skrattar så att tårarna rinner längs kinderna. Somnar som en stock på ovanvåningens tatami-mattor vid två-hugget efter en fullspäckad och väldigt lyckad dag.

Dagen därpå tar vi oss till ett annat onsen-ställe som ligger i något av en ravin. Berg och klippor omgärdar en hel hög med små varma stenpooler och från den ena bergsväggen forsar ett högt vattenfall ner i en flod. Jag kan inte låta bli att simma ut till vattenfallet, vända mig om på rygg och bara njuta av en fantastisk naturupplevelse medan jag tittar upp på berget och vattnet dånande faller ner brevid mig. Här är vackert, riktigt vackert. Det är det även på golfbanan som vi sedan åker till och testar driving rangen på. Golfbanan ligger ganska högt och när man skjuter iväg sina bollar från rangen gör man det ut över en dal som verkar sträcka sig hur långt som helst. Överallt i dalen är det grönt i olika nyanser och det myllrar av fina träd av olika slag. Vackert är dock inte mitt spel - min nivå är inte bättre än att S skrattande konstaterar på engelska med skön kinesisk brytning att "You suck, Matti-patti!". Jag kan bara hålla med.

På hemvägen i bilen när det mörknat har vi turen att köra förbi en fyrverkerishow (det arrangeras många sådana här på sommaren) och när vi genom bilrutorna ser pjäserna explodera och speglas i vattnet längs kusten bredvid oss så känns det som att vi har de finaste biljetterna av alla till denna showen. Den här helgen (och mina nya vänner) får högsta betyg.

Solskydd

Det är svårt att hitta ett lagomt solskydd här. Den perfekta tuben solkräm har oväntat blivit som en helig graal för mig.

Jag vill skydda mig mot den obarmhärtigt starka solen men trivs ändå med att få lite mer färg än den bleka ton jag fötts med. Jag letar därför åter i en butikshylla med solskydd efter en kräm av faktor sisådär sex till tolv, men det låter sig inte finnas. Skydden som finns att välja på är stone cold 30+ respektive 50+. Vill jag få lite färg är jag således förpassad att ligga flera veckor i sträck på stranden intill ett berg med 30+ tuber, och det har jag inte tid till - det finns förväntningar på mig på jobbet. Gillar inte japaner att få lite sol på sig? Jag har ändå sett Teriyaki girls i Shibuya som är mörkare än Jamaicaner.

Jag tar med mig en 30+ tub till en expedit och frågar på japanska: ni har 50 och ni har 30, men har ni ungefär 6, 8 eller 10 ? Får ett långt svar på japanska (där varken orden ja eller nej ingår), och jag säger att jag tyvärr inte kan tillräckligt mycket av språket för att förstå svaret. Sen uppstår någon slags battle mellan mig och expediten där jag med japanska, engelska och teckenspråk frågar på olika sätt om dom har solskydd med lägre faktor, och expediten svarar med olika japanska meningar, som vare sig är jakande eller nekande. Jag känner mig lite motarbetad av att det enda expediten kan säga på engelska går ut på att faktor tio - som är ett av exemplen jag använder - inte är ett lägre skydd än 30+ (och inte kan engelska tillräckligt väl för att lägga sina argument på bordet när jag vill syna). Efter en fem sex sådana här turer når vi någon form av remi och expediten bestämmer sig för att kalla till sig sin manager för hjälp. (Lite som att möta slutbossen i ett tv-spel.) Managern kommer fram, jag förklarar mitt dilemma, managern tar med mig bort till hyllan där jag hämtat produkten, tittar sig igenom hyllan (precis som jag tidigare gjort flera gånger), pekar sen på 30+ tuben jag håller i handen och säger att "this is low". Well sådär, men tack, jag tar den.

Fuck, besegrad av slutbossen.

(Bilden är - tyvärr - lånad.)

Ett nej är alltid ett nej, eller?

Japaner gillar inte att säga nej. Jag har erfarit detta själv, senast när jag nyligen försökte köpa mig en iPhone i en affär i Shibuya. Efterfrågan på iPhones har varit brutal här och många butiker sålde slut på sitt lager redan efter några timmar under introduktionsdagen. Batch nummer två tog slut efter ytterligare en dag. Det har följaktligen antagligen varit lättare att få tag i ett kilo crystal meth än en mobiltelefon med pekskärm i den här stan sista tiden. Hur som helst tänkte jag prova lyckan (igen) för några dagar sedan, i en Softbank-butik i närheten av Shibuya station..:

Väntetiden i butiken är lång och när det blir min tur frågar jag affärsbiträdet på japanska, artigt men utan krusiduller (för så långt sträcker sig inte mina språkkunskaper), om dom har iPhone hemma. Själv tycker jag detta är en enkel fråga att besvara - antingen har man iPhone eller så har man det inte, eller hur? Ingen kan heller bli vare sig överraskad eller rasande av ett nej i detta läget med tanke på produktens popularitet och att det är vida känt att tillgången inte möter efterfrågan. För affärsbiträdet är det dock inte alls så här trivialt. Som svar på min raka fråga får jag varken ett ja eller nej utan ett lite dröjande "hmmmaaaeeehh", medan huvudet läggs en smula på sned och kroppen krummar ihop sig lite. Blicken och kroppsspråket tycker jag säger mig att dom har iPhone lite grann. Inte alls mycket, men lite grann - sådär en fem sex procent ungefär. Jag tackar för mig och backar ut ur butiken. Jag behöver hundra procent iPhone.

(Bilden är lånad.)