torsdag 26 februari 2009

Pecha Kucha 59


Jag har läst någonstans att fängslade intellektuella dissidenter i forna Sovjetunionen utnyttjade tiden i fängelse med att träffas och hålla föreläsningar för varandra om sina respektive områden och intressen, som en form av kunskapsutbyte och kreativt tidsfördriv.

Jag har alltid gillat den idén - inte enbart att spärra in folk som tycker annorlunda än jag, utan även att människor med olika intressen och bakgrunder presenterar sina tankar, sin kunskap och kreativitet för varandra, och där det enda gemensamma är suget efter ny kunskap och en nyfikenhet på sina medmänniskor. (Ja och så eventuellt det där med att sitta i ryskt fängelse dådå.)

Pecha Kucha känns som ett liknade koncept - en gång i månaden arrangeras ett event till vilket i princip vem som helst kan anmäla sig att hålla en presentation om valfritt ämne för en brokig skara åhörare. Formatet är enkelt: varje presentatör har tjugo slides på sig, a tjugo sekunder vardera. På en kväll betar man av tio femton sådana presentationer och vem som helst (som har tusen yen i fickan) får komma och lyssna. Det här är en idé som nu spritt sig över hela världen men som har sitt ursprung på klubben Superdeluxe i Roppongi, Tokyo. Just där befinner jag och N oss, för att bevittna Pecha Kucha Tokyo nummer 59.

Det är verkligen en blandad och rolig kompott som bjuds. Först ut är en skulptör och formgivare som berättar om en egen process för att gjuta mer eller mindre slumpmässiga porslinsformer. Därefter visar en arkitekt bilder och ritningar på coola hus och vackra grönområden han designat i Frankrike. Arkitekten följs upp av ett ungt och strålande glatt japanskt par som berättar sin solskenshistoria om hur de träffats i jobbet som rikshaförare, blivit förälskade och förlovat sig efter en vecka och hur de nu jobbar tillsammans och flyttar från stad till stad för att successivt ta sig norrut till slutdestinationen Hokkaido där de tänker ha sitt bröllop. Sedan visar en japansk industridesigner bilder på trafikljus han designat. Några ögonblick senare får vi se en man utklädd till kråka spela flöjt medan en kollega leker med silverringar. Därefter visar elever från en konstutbildning i Gotanda upp sina examensverk. Konsteleverna står på en lång rad intill scenen och går upp en och en i ett rasande tempo för att hinna med hela kalaset under sina tjugo gånger tjugo sekunder. Sist visar en amerikansk ung tjej upp foton hon tagit på sin pojkvän, iklädd Spiderman-luva, i olika vardagssituationer i Tokyo. Han åker tåg, han klättrar i träd, han blir ifrågasatt av barn på en lekplats och han blir filosofisk nere vid havet. (Spana in här: www.paulettewaltz.com/works/spidey )

Det blir tummen upp för Pecha Kucha och ett tydligt kryss i kalendern den 25 mars då nästa event går av stapeln.



söndag 22 februari 2009

Foxy

Ja vad ska man säga... Only in Japan. (Eller möjligen Only in Akihabara.)

Konsert i Yokohama




Min trevliga och musikaliska språklärarinna bjuder på fribiljetter till en konsert hon medverkar i. Platsen är Minato Mirai Hall nära kusten i Yokohama och det blir en trevlig dagsutflykt. Det är varmt nog att sitta ute och njuta i solen i vårjacka intill hamnpromenaden en stund innan konserten brakar loss.

På bilden längst ner syns Yokohama Landmark Tower, en kloss på 296 meter. Det får stå kvar på att göra-listan att åka upp och kolla utsikten därifrån någon kväll.

Födelsedagskalas i Tsukishima

Min kompis AP har till min glädje flyttat tillbaks till Tokyo igen, efter några månader i Indien. Presenten är från mig. Det blir inte lika lätt att lämna landet nästa gång.

Insomnia Lounge

Cool bar i Shibuya. Likt många ställen här är det lätt att missa - det myllrar av skyltar till barer och restauranger längs gatorna och till skillnad från hemma så bygger allting här även på höjden. Ett hus kan rymma elva tolv våningar med helt olika typer av hak och entrén från gatan är ofta lika beskedlig som en dörr till ett garage eller soprum. Hur som helst, Insomnia Lounge har hög myspysfaktor - man lämnar skorna vid entrén på källarplan och glider in i strumplästen. Hela interiören går i rött: väggarna är röda, golvet är täckt av en röd fluffig matta och man sitter på tjocka röda plyschkuddar och käkar en bit mat eller dricker en drink i trevligt sällskap medan man lyssnar på gamla Beastie Boys-låtar varvat med house på lagom volym. Som synes på skylten är det öppet till fem på morgonen. Oavsett dag. Beat that, Ystad.

Nomikai


Efter torsdagens offsite-möte vankandes det nomikai - typ all you can drink. Och all you can fisk.

Usch, min svenska är sämre än Dolph Lundgrens. Ge mig ett par månader till så kommer jag bli krossad till smulor i debattävling av den svenske kocken i mupparna.

måndag 16 februari 2009

Språkförbistring

...leder ofta till missförstånd och knepiga situationer. Inte sällan är det dock också småroligt, som en gång när jag var på väg tillbaks från toa till min arbetsplats och passerade min kinesiske vän X som då frågade mig "Did you bring your shit?".

Eller som när jag under en lunch i Daikanyama för ett par dagar sedan pratade tjejer med min japanske kompis A, mestadels på långsam engelska. Efter att ha redogjort hur vi upplever de kulturella skillnaderna i personlighet mellan japanska och europeiska tjejer kom vi så oundvikligen in på de rent fysiska attributen. A berättade att han likt många andra japanska män håller en fyllig byst som det mest åtråvärda hos en kvinna, jämte ett vackert ansikte. Jag däremot, jag tycker att det absolut vackraste hos en kvinna, det är minsann rövhålet. Det är iallafall så A först tolkade mig, med viss häpnad, innan jag gavs en chans att förklara mig bättre.

söndag 15 februari 2009

Elektriskt




Fotoexperiment





Utsikt från Odaiba





New adventures in neon


Går på kvällsutflykt i neondraperade delar av Shinjuku med en vän och presenterar henne för M och nya bekantskaperna A och A där. Kul kväll!

Utsikt från Mori Tower


Det gäller att ta till vara på dagarna. Måndag kväll, jag träffar N och gör ett återbesök i fina Mori Tower, som har en fantastisk utsikt över stan via panoramafönster som går från golv till tak på femtioandra våningen. På våningen under finns ett museum som just nu visar konst från Indien - bland annat en enorm sovande elefantskulptur och en tuk-tuk-bil byggd av skelettdelar. Inför alla hjärtans dag är Roppongi Hills utanför smyckat med en rosskulptur.







lördag 14 februari 2009

Spring is here again

...tender age in bloom. Det börjar redan kännas att våren är på gång här. Dagens väder var magiskt - arton grader, vindstilla och sol från klarblå himmel. Satt ute och lunchade på franskt kafé i tshirt, efter en fotopromenad i Ueno Park.


Present!

En smaskig chokladkaka bakad av EH från jobbet. :-)

onsdag 11 februari 2009

söndag 8 februari 2009

Kvalitativt tidsfördriv


Grand Theft Auto IV - loving it! Det plågar mig lite att det snart är avklarat.

Roland Sound Spark 2009


Trots det europeiskt klingande namnet är det stora musikinstrumentföretaget Roland, som alla vet, japanskt. En gång om året håller företaget en showcase där man ställer ut nya instrument och bjuder på konserter med mer eller mindre kända artister som trakterar dem på scen. Besökarna utgörs av branschfolk, andra intressenter och fans till artisterna, och alla ges möjlighet att dels provspela de nya instrumenten samt att njuta av artisteriet på scen. I dessa ekonomiskt bistra tider har showcase-budgeten för i år bantats något, och man satsar på inhemska artister snarare än att flyga hit internationella världsstjärnor. Igenkänningsfaktorn i lineupen är därför inte särskilt stor för mig, men det gör det hela desto mer nytt och spännande.

Sugizo, som verkar vara något av en flickfavorit, är en stylead hårfager elgitarrikon med allvarlig min som bär spetsiga boots och skinnkavaj ovanpå uppknäppt skjorta. Om Dante i tv-spelet Devil May Dry vore rocker istället för att jaga demoner med hagelbössa så hade han antagligen sett ut så här. Musiken som bjuds är... experimentell. Sugizo slår an öppna ackord och går ner i split på scengolvet intill en hyllmeter av effektpedaler, som han skruvar på och donar med för att spöka med ljudet medan en basist i rastaflätor håller en basgång över laptop-levererade beats. Efter en eller två låtar utökas sättningen med en tshirt-klädd kille med didgeridoo. Bandet heter SHAG.

Därefter är det en liten paus och vi kliver runt och hälsar på Roland-representanter och testar syntar. Att leka med D-Beam-strålen på en Roland Juno låter lite som att strypa en katt.

Sedan är det dags för nästa uppträde. Keyboardisten Mishiba visar sig vara en mustig man i fyrtioårsåldern som ser ut som en blandning av en japansk Christer Glenning och en mäktig trollkarl. Hans kolsvarta goatee är tjockt och yvigt och han har pondus så det räcker och blir över, men så är han också en jävel på keyboard och det märks att han är mycket populär hos japanerna på publikvrålet när han äntrar scen, ställer sig vid arsenalen av fem sex keyboards fördelade på två rack, och höjer handen i vädret som hälsning. I bandet som backar upp finns även basist, trummis och en elgitarrist med rejäl pudelrockfrilla under en mörkgrå bandana. Musiken som sedan avfyras är en högljudd eklektisk blandning av symfonirock, orgelmusik och hårdrocksskalor, som om Robert Wells och Yngwie Malmsteen hade försökt outperforma varandra, fast på speed - allting är uppbackat av ett metal-trumkomp (på digitala Roland-trummor förstås) med blixtrande snabba dubbla baskaggepedaler medan live-videoskärmar visar demoniska inzoomningar och panoreringar över Mishibas skägg upplyst av rött blinkande strålkastare. Allt till publikens jubel.

Jag tackar N, ny bekantskap och tillika ex-anställd på Roland, för denna roliga medbjudning genom att bjuda på middag i Shibuya, följt av en öl på alltid imponerande Piano Bar. Fast innan dess får jag kalla fötter (bokstavligt talat) av att kliva ner i en för mig väl dold inomhusdamm. Med båda benen.




(Idel lånade bilder denna gången.)