mattiaserlo: december 2008

söndag 28 december 2008

Besök på Ueno zoo. Pandan Ling Ling syns inte till.

"Ling Ling was a representative of our zoo," said zookeeper Motoyasu Ida. "He died peacefully. I think he lived a full life."
Zookeepers tried but failed to encourage Ling Ling to mate with visiting pandas.

Pandan verkar vara det kanske mest svårraggade djuret av alla. Vilket annat djur kräver samma hjälp, svett och engagemang från oss människor för att få till det? Vi kuskar världen runt, söker upp och kastar in brunstiga pandahonor på löpande band men en pandahanne kan inte bry sig mindre. En pandahanne föredrar bevisligen aktiviteter som att ensam tugga förstrött på ett bambublad, sova, och så småningom dö, framför lite panda-nookie. Detta är minsann inget gott betyg till honorna. Inte till hannarna för den delen heller.

Men visst, de är gulliga. Och oavsett allt detta så kan jag inte låta bli att undra om det är Ling Ling som blivit skjutsad i den där rullstolen en gång i tiden.

Watching Fujisan

Flott utsikt från Ebisu Garden Tower över mount Fuji i solnedgången.

Red five standing by

måndag 1 december 2008

Fuji-Q Highland

Min röst är en otäck blandning av ett ohyggligt monster och en rostig motorsåg. Receptet på att låta så här består av att först skaffa sig en rejäl förkylning och sedan rollercoaster-skrika för livet konstant en hel dag i skyhöga berg-och-dalbanor. Vi har begett oss till Fuji-Q Highland - en nöjespark som ligger ett stenkast från berget Fuji och som hyser några av världens coolaste rides.

1996 var deras fetaste attraktion Fujiyama världens högsta berg-och-dalbana med sina åttio meter över mark. Lång är den också, den jäveln - det tar tre minuter och trettio sekunder innan man stapplar ur vagnen igen på darriga ben och prisar livet. Innan dess har man först färdats uppför vad som känns som en oändlig backe, som mynnar ut i ett sjuttio meter högt fall i 130 kilometer i timmen, varefter man blivit kringslängd i de tväraste svängar jag hittills varit med om. Även om Six Flags nu snott rekordet med en ännu högre attraktion så måste detta nog ändå vara den vackrast belägna parken av alla i världen: bokstavligen granne med enorma mount Fuji och omgärdad av klippor och skog målad av hösten i de finaste färger man kan tänka sig. Att ha åkt hit på hösten betalar sig, inte bara i form av överkomliga köer, utan framförallt att utsikten är så bra: luften och sikten är helt klar, himlen är totalt molnfri och knallblå och att uppifrån de högsta backarna i ridesen se solstrålarna glittra i mount Fujis snöklädda topp mot en klarblå himmel är en nästan religiöst vacker upplevelse. (Att kroppen är lurad till att man håller på att dö hjälper säkert till lite extra.)

Efter att ha överlevt Fujiyama åker vi sedan en annan ride, Dodonpa, som satsar på hastighet - man skjuts ut längs en räls i en acceleration som är helt vansinnig. Det känns bokstavligen som att skjutas ut ur en kanon och som att kinderna ska blåsa av ansiktet. (Jag läser på Wikipedia att detta fortfarande är den snabbast accelererande riden i världen.) Efter en galen raksträcka gör riden plötsligt en sväng för att sedan stiga rätt upp i luften, nittio grader, och därefter åka ner igen. I nittio grader. Usch. Här blundar jag, annars skulle jag nog fått en blackout.

Sen åker vi några blandade rides av olika slag, äter pizza och har det bra. Sedan åker vi Fujiyama igen, när solen gått ner, och jag har än idag ont i halsen av allt skrikande.