Grabbigt värre... Terminator-utställning i Miraikan, med modeller och rekvisita från filmerna, med anledning av att del fyra snart har premiär här.
(Snubben på den understa bilden är på riktigt.)
söndag 31 maj 2009
Terminator exhibition
Grabbigt värre... Terminator-utställning i Miraikan, med modeller och rekvisita från filmerna, med anledning av att del fyra snart har premiär här.
(Snubben på den understa bilden är på riktigt.)
Fire (forts.)
Fel av mig. Den simulerade boven i dramat var inte en teriyakibiff utan en tänkt jordbävning som i sin tur triggar en brand inne i byggnaden.
Klockan 15:00 sade en röst i högtalarsystemet att "a major earthquake will soon occur" och att vi skulle invänta vidare instruktioner. Så låter det tydligen när man snappat upp en indikation på att det snart kommer hända något mycket dåligt. En stund senare meddelades att det brann på en våning och att vi skulle evakuera. Utrymningen gick lugnt till. En massa folk passerade genom trapphuset för att samlas och räknas in på en rastplats utanför byggnaden, sedan var det bara till att gå tillbaks och fortsätta jobba. (Själva inräkningen gick för övrigt med plus!)
Jag kan tänka mig att det inte skulle gått fullt lika lugnt och smidigt till om situationen vore skarp. Till att börja med skulle det för mig kännas instinktivt helt fel att stanna kvar på sin plats flera våningar upp i ett höghus när man nyss hört att "a major earthquake will soon occur". Ut fort som fan, hade jag nog tänkt. Å andra sidan vet jag inte om ute vore rätt ställe att vara på heller i det läget. Ska man hålla sig inomhus för att inte få bråte och glassplitter över sig eller ska man gå ut för att inte finnas kvar inne i en byggnad som kanske rasar eller börjar brinna? Om man är inomhus, vill man vara på en låg våning för att enkelt kunna ta sig ut, eller finns det då risk att man istället blir begravd om övre våningar brakar samman? Det finns inget facit till sådana frågor.
Efter övningen på väg upp tillbaka till vår våning berättade min kollega M om jordbävningen i Kobe 1995, där cirka femtusen personer dog. Jag frågade naivt om man ändrat på saker och ting för att minska impacten av jordbävningar i städer men fick svaret att det med största säkerhet kommer stryka med mycket folk även hädanefter. För övrigt är det inte alltid själva jordbävningen i sig som tar livet av folk, utan bränder och kaos som följer. Man räknar med att gator och vägar i storstäder som Tokyo kommer överbefolkas då tågsystemen slutar fungera, och som om inte allt detta vore nog så följs jordbävningar ofta av tsunamis.
...vilket får mig att fundera på hur japaner själva ser på risken med jordbävningar. Det sägs att det bara är en tidsfråga innan en allvarlig jordbävning drabbar en storstad som Tokyo igen. Att ha den insikten, men inte veta när det kommer ske, och inte veta exakt vad som kommer inträffa, och alltså inte ha tillgång till klara instruktioner för hur man klarar sig, måste vara extra plågsamt för den som värdesätter predikterbarhet och instruktioner och oroar sig för osäkra och okända situationer.
Kinesiske kollegan G frågade mig om jag är van vid brandövningar och jag svarade nej, inte sedan skoltiden. G däremot har varit med om flera i Kina, och även varit med om riktiga situationer, bl.a. att en eld brutit ut i ett tåg han befunnit sig i. Han berättade också om en brandövning där man för att göra utrymningssituationen mer realistisk fyllt trapphuset i höghuset med rök. Farlig rök. G hann tydligen med nöd och näppe ut ur byggnaden innan han fick andnöd.
Jag kanske borde öka tempot som jag läser boken Emergency i.
Klockan 15:00 sade en röst i högtalarsystemet att "a major earthquake will soon occur" och att vi skulle invänta vidare instruktioner. Så låter det tydligen när man snappat upp en indikation på att det snart kommer hända något mycket dåligt. En stund senare meddelades att det brann på en våning och att vi skulle evakuera. Utrymningen gick lugnt till. En massa folk passerade genom trapphuset för att samlas och räknas in på en rastplats utanför byggnaden, sedan var det bara till att gå tillbaks och fortsätta jobba. (Själva inräkningen gick för övrigt med plus!)
Jag kan tänka mig att det inte skulle gått fullt lika lugnt och smidigt till om situationen vore skarp. Till att börja med skulle det för mig kännas instinktivt helt fel att stanna kvar på sin plats flera våningar upp i ett höghus när man nyss hört att "a major earthquake will soon occur". Ut fort som fan, hade jag nog tänkt. Å andra sidan vet jag inte om ute vore rätt ställe att vara på heller i det läget. Ska man hålla sig inomhus för att inte få bråte och glassplitter över sig eller ska man gå ut för att inte finnas kvar inne i en byggnad som kanske rasar eller börjar brinna? Om man är inomhus, vill man vara på en låg våning för att enkelt kunna ta sig ut, eller finns det då risk att man istället blir begravd om övre våningar brakar samman? Det finns inget facit till sådana frågor.
Efter övningen på väg upp tillbaka till vår våning berättade min kollega M om jordbävningen i Kobe 1995, där cirka femtusen personer dog. Jag frågade naivt om man ändrat på saker och ting för att minska impacten av jordbävningar i städer men fick svaret att det med största säkerhet kommer stryka med mycket folk även hädanefter. För övrigt är det inte alltid själva jordbävningen i sig som tar livet av folk, utan bränder och kaos som följer. Man räknar med att gator och vägar i storstäder som Tokyo kommer överbefolkas då tågsystemen slutar fungera, och som om inte allt detta vore nog så följs jordbävningar ofta av tsunamis.
...vilket får mig att fundera på hur japaner själva ser på risken med jordbävningar. Det sägs att det bara är en tidsfråga innan en allvarlig jordbävning drabbar en storstad som Tokyo igen. Att ha den insikten, men inte veta när det kommer ske, och inte veta exakt vad som kommer inträffa, och alltså inte ha tillgång till klara instruktioner för hur man klarar sig, måste vara extra plågsamt för den som värdesätter predikterbarhet och instruktioner och oroar sig för osäkra och okända situationer.
Kinesiske kollegan G frågade mig om jag är van vid brandövningar och jag svarade nej, inte sedan skoltiden. G däremot har varit med om flera i Kina, och även varit med om riktiga situationer, bl.a. att en eld brutit ut i ett tåg han befunnit sig i. Han berättade också om en brandövning där man för att göra utrymningssituationen mer realistisk fyllt trapphuset i höghuset med rök. Farlig rök. G hann tydligen med nöd och näppe ut ur byggnaden innan han fick andnöd.
Jag kanske borde öka tempot som jag läser boken Emergency i.
tisdag 26 maj 2009
Fire!
Det vankas brandövning på jobbet.
Om ett dygn ska alla byggnadens femtontalet våningar utrymmas i en övning där det simulerade scenariot är att det börjat brinna i någon teriyakibiff i restaurangköket på våning två och att elden hastigt sprider sig uppåt. (Våning åtta är en kritisk zon, där sitter undertecknad.)
Mail har gått ut med lite förberedande info såsom vilken person som är evakueringsansvarig på varje plan, och ett uppmuntrande "Let's survive together!!".
Assistenter kör nu omkring med vagnar med hårda hjälmar som delas ut (till andra än mig..?) och långt borta i kontorslandskapet testar någon ett högljutt alarm lite kort.
Det här ska bli spännande.
söndag 24 maj 2009
måndag 18 maj 2009
Fin skylt
En av de många coola skyltar i olika stilar som bepryder små klädesaffärer i Harajuku / Omotesando.
Det är viktigt att ha en backup plan. Förutom host i Kabukicho kan jag nu tänka mig bli (totalt oskolad förstås) affärsskyltdesigner, om jobb nummer ett skiter sig.
söndag 17 maj 2009
Intervju
Min vän och ex-kollega A har en vän R som skriver ett arbete om hur den japanska regeringen vill öka inflödet av utländsk arbetskraft, huruvida man kan se några effekter av den ambitionen eller ej, och hur inflyttade känner att de blir integrerade i samhället.
Inför sitt rapportskrivande intervjuar R utlänningar som flyttat hit och idag är det min tur att få komma till tals och "spill my guts". Med en analog bandspelare på bordet på ett kafé i närheten av Tokyo station blir jag så utfrågad om min historia, anledningar till varför jag kommit hit och mina intryck hittills av japaner, integration och livet här som inflyttad.
Jag har varit här i snart ett år och har förstås samlat på mig gott om intryck, tankar och erfarenheter. Det är nyttigt att som i detta intervjufallet försöka fundera igenom en helhetsbild av ens situation och bli ombedd att sätta ord på tankar och reflektioner. (...och att försöka förmedla bilden utan att känna att man trampar någon på fötterna.)
En timme senare stoppas bandspelaren, vi dricker upp den sista slurken kaffe och reser oss. Jag får en liten present som tack för min medverkan och sedan skiljs vi åt. Det är dags att skynda sig till Shibuya - jag måste köpa en picknick-filt innan det är dags för Thai-festivalen i Yoyogi.
torsdag 14 maj 2009
Bröllopsfest
Kollegan S har gift sig! Efter en spännande svensexa förrförra helgen var det några dagar senare dags för själva bröllopsfesten - min första i detta landet.
Hur går då en japansk bröllopsfest till? Det verkar finns många alternativ och stilar. "Mitt" brudpar hade en fest i en bokad festlokal i Shibuya med strax under hundra gäster, uteslutande vänner och kolleger - föräldrarna hade man firat med tidigare under själva bröllopsceremonin. Det var dukade bord, god mat och fri dricka, tal och en powerpoint-presentation på stor duk (ackompanjerad av klistrig musik) som visade hur brud och brudgum växt upp på varsitt håll, delat en yrkesdröm som snickare (!) och så småningom träffats på Sony.
Så småningom fick varje bord i uppgift att hitta på varsitt namnförslag till parets framtida barn. En tjej vid mitt bord sa att det är spått att den förstfödda kommer bli en dotter. En annan föreslog att namnet, likt föräldrarnas namn, bör börja med bokstaven S. Mitt svenska namnförslag Sanna föll i god jord - det lät tydligen vackert inte bara i mina (för övrigt kliniskt rena) öron och man kan tydligen skriva det med två kanji som representerar solen som skiner över öar i havet (och något med att vara godhjärtad). Jag fick således äran (förskräckelsen?) att få representera vårt bord, gå upp och presentera vårt förslag för brudparet och resten av församlingen, och se på fasen om inte brudparet efter alla namnpresentationer till min glädje slutligen valde Sanna.
Jag gick tillbaks till mitt bord och fortsatte ha det trevligt med mina bordsvänner, som alla nyss förärats med varsin tshirt som pris i namntävlingen. Strax därefter serverades en smaskig chokladkaka till efterrätt och jag hann äta precis 50% av den innan vi skyndades iväg av personalen - lokalen var bokad i två timmar och den tiden hade snöpligt nog just passerat. Underbart är kort!
söndag 10 maj 2009
torsdag 7 maj 2009
Trafik
Här i denna korsningen har det dött noll personer under gårdagen. Känns bra. (Och nej, killen cyklade inte in i betongblocket utan slank förbi helt bekymmerslöst.)
Kebab
Pretty fucking sweet efter 10 månaders kebabtorka. Två turkiska killar har börjat kränga detta från en minivan utanför kontoret på lunchrasterna.Gospel
Ok, inte exakt samma känsla som gospelgudstjänst i Harlem, but hey what you gonna do? Detta var i Daikanyama (har jag för mig) med N. Varmt, kul och vi fick stå upp medan pastorn hälsade oss välkomna till församlingen och folk runt omkring oss skakade hand med oss. Ett dans/teater-uppträde med en grupp strålande glada tjejer i något som liknade pyjamas och ringar var något av det bästa och roligaste jag sett på länge.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)