...men vingligt.
Fotograf denna gången: Awata-san
måndag 31 augusti 2009
söndag 30 augusti 2009
Surf & barbeque i Chiba
En härlig helg spenderas i Chiba där A har en sommarstuga/lägenhet. Ordet sommarstuga gör egentligen inte stället rättvisa. Det bör snarare benämnas som den ultimata bachelor cribben - två minuter från standen och utrustat med surfbrädor, grillprylar, drinkhörna, filmprojektor, fet stereo, en soffa och en massa sängar.
Efter ingnidande av vad det nu är man gnider in surfbrädor med så beger vi oss till stranden och lattjar loss i vattnet (med varierande resultat när det gäller själva surfförsöken - jag lyckas nog stå upp totalt i 10 sekunder eller nåt sånt). Kul är det iallafall!
Sen åker grillen fram, spännande nog intill en liten väg (för det blåser för mycket på stranden) och vi grillar korv, majskolvar, musslor och en fet jäkla fisk. Som final några tonfiskbitar som A till publikens förtjusning griljerar med en livsfarlig gasoltub.
torsdag 27 augusti 2009
onsdag 26 augusti 2009
Fiskar
...inne i Mori Tower, Roppongi Hills, där de just nu har en utställning med en enorm massa akvarier och allsköns fiskar. Och så vi förstås.
Fortsättning följer...
tisdag 18 augusti 2009
Mount Fuji
Den japan som aldrig bestiger berget Fuji är ett spån, och den som bestiger berget två gånger är dubbelt så spånig. (Japanskt ordspråk, fritt översatt.)
Spån eller ej, att klättra uppför Fuji har stått ganska högt på min "att göra"-lista under min tid här. Därför gladdes jag åt att bli medbjuden av X och hans kinesiska vänner X och G då de med kort varsel bestämt sig för att gå upp en av de sista möjliga helgerna under sommaren. (Berget stänger, om man nu kan säga så, i slutet av augusti.)
Vad har man med sig när man bestiger berg? Efter lite rundfrågning visar sig de flesta vara överens om att man gör bäst i att ha med sig åtminstone följande utrustning:
1. Varma kläder - det lär vara kallt däruppe. För ett par veckor sedan förfrös två turister som kommit på villovägar och varit dåligt klädda.
2. Någon form av regnrock sägs också vara ett måste - klimatet kan vara lite knasigt och det kan regna och blåsa kallt lite hipp som happ när man kommer upp en bit.
3. Lampa - ifall man, som vi, tänker klättra upp på natten då det är beckmörkt. (Detta vill man förstås göra för att kunna se soluppgången uppifrån berget.)
4. Mat och vatten
5. Vandringskäpp - att luta sig på när man tar stora kliv på uppvägen, och för att bespara knäna en del belastning på nervägen.
Jag åker således till affären Tokyu Hands och går på shoppingtur kvällen innan klättringsdagen. I affären lägger jag beslag på:
1. En lampa som kan klämmas fast på en keps
2. En billig regnkappa (200 yen, typ 15 spänn!)
3. En handfull powerbars (som långt senare och en bra bit upp i luften visar sig vara skitäckliga)
4. En och en halv liter vatten
Hemma packas en stor axelremsväska med ovanstående grejer och varma kläder (två tshirts, en tjock skjorta och en ännu tjockare polotröja) samt kameran. Jag lyfter på väskan och den väger som en newfoundlandshund så jag slänger ur en halv liter vatten och beger mig sen till jobbet. (Det är fredag morgon.)
När arbetsdagen är slut tar vi tåget till Shinjuku, där vi sedan byter till en annan linje som så småningom tar oss till Otsuki. Därifrån är det åter linjebyte och en timme senare dessutom bussbyte. Cirka klockan 22 är vi framme vid bergsstationen där vandringen kan börja. Fast först vill vi ha lite mat i kistan så vi tågar in på en mycket spartansk restaurang där man kan välja på att äta udon. Punkt. Jag gillar inte udon men nöden har ingen lag, det är bara att sörpla i sig den tjocka bleka wannabe-pastan som ligger i oljig blöt tillsammans med mjuka delar av söndervittrat frityrklegg. Därefter köper vi oss varsin pinne, tar ett "före"-foto glada i hågen och sätter igång att vandra.
Det är verkligen beckmörkt och det visar sig att lysdioden i min kepslampa har en räckvidd på sisådär två meter, som den halvhjärtat lyser upp med en grå ljusdimma. Jag bestämmer mig kvickt för att rikta den rätt ner i marken för att jag åtminstone ska se var jag sätter ner fötterna för att inte i bästa fall bryta benen eller, i värsta fall, drälla ner för berget. Det visar sig vara klokt för det finns stora stenar och bråte här och där, och när vi så småningom kommer upp en bit är vandringen ganska strapatsrik - det är höga kliv, stenar, smala stigar och mycket branta sluttningar nära inpå en. Som tur är lyses omgivningen upp åtminstone lite grann av andra människor - det är populärt att bestiga detta berget och vi har nästan hela tiden en strid ström av folk kring oss som delar vårt äventyr.
Vi går och går och pausar då och då. Plötsligt, efter en fotopaus när vi åter ska börja gå, blir jag av med min pinne. Fuck. Som tur är säljs det pinnar i en shop (!) några steg därifrån, så jag köper en ny. (Eller förmodligen köper jag tillbaka min egen pinnjävel). Som någon form av tröst får jag en gratis brännmärkning av min nyinförskaffning - man kan nämligen på sina ställen få detta som intyg på vilken höjd man nått.
Runt omkring oss ser vi bestigande japaner som är minst sagt rikt utrustade. En gubbe är klädd i någon form av grönt super-vandrar-ställ, som är helt täckt av lampor och lysrör som blinkar i regnbågens alla färger i nattmörkret, likt en galen julgran. På sina ställen tror man att man är jagad av Darth Vader men det visar sig vara folk som flåsar i syrgastuber som de kånkat med sig. En del har fäst lampor på sina vandringskäppar och nästan alla bär pannlampor. Att vandra och se en ström av sådana här små allehanda ljuspunkter från folk som långsamt slingrar sig uppåt i ett zick zack-mönster framför en är en märklig och spännande syn.
Flera timmar senare börjar det bli kallt. Riktigt kallt. Vädret spökar och det regnar iskallt. Inte ett vanligt regn utan mer som om man går omkring inne i en kall dimma av långsamt fallande regn. Vi trär på våra regnrockar och jag drar ner kepsen så långt jag kan. Klockan är runt tre på morgonen och vi börjar bli trötta och slitna. Kombinationen av att ha varit vaken alltför länge under flera timmars fysisk ansträngning i kyla och regn under strapatsartade former börjar kännas tung. Dessutom gör höjden att det är svårt att få i sig tillräckligt med syre, och att man får ont i huvudet och ögonen. X lutar sig ofta mot stenar och bergsväggen och ser verkligen ut som att han är på god väg att ge upp, så vi lägger in tätare med pauser. Plötsligt får vi se en bisarr syn: det ser först ut som en massgrav men det visar sig vara ett tjugotal vandrare som lagt sig att sova intill varandra. Tätt tätt ihoppackade ligger de orörliga i mörkret i sina sovsäckar i flertalet prydliga rader, varje rad med benen inkilade under raden framför. Vi går tyst förbi i mörkret och försöker hålla för våra lampor för att inte lysa upp för mycket.
Det är jobbigt och det är kallt men det är även vackert. Riktigt vackert. Vi har nu kommit upp en bra bit ovan moln och får se månen och stjärnorna lysa kristallklart. Att se månen lysa upp molnen under sig mot bakgrund av en stjärnspäckad himmel är surrealistiskt och sagolikt vackert. Vi gapar och tar några foton och kämpar sedan vidare.
När klockan är en bit över fyra på morgonen ser vi att solen snart kommer vara på väg upp. Vi känner oss stressade för vi hade hoppats vara uppe på bergstoppen till soluppgången. Som det ser ut nu kommer vi inte hinna det. Istället går vi en bit till tills vi hittar ett bra rastställe, där vi sätter oss ner i lugn och ro för att bevittna skådespelet vi alla väntat på. Ett mörkgrått molntäcke ligger tätt en bra bit under oss, likt ett böljande hav eller som ett täcke av tjock rök förfruset i tiden, och så småningom bryter solen igenom och börjar långsamt klä molntäcket i glimrande guld. Det är något av det vackraste jag sett och kameran går varm. Alla är trötta men poserar upprymda för sina fotograferande vänner, uppiggade av det fantastiska naturskådespelet.
När det nästan är dagsljust fattar vi åter våra käppar för att fortsätta gå mot toppen. Inte förrän då märker jag att jag är frusen så att jag skakar. Som tur är värmer vandrandet och solen upp med tiden och det blir efter en stund helt behagligt. Runt klockan halv sex på morgonen går vi igenom torin (träporten) som leder en upp till bergstoppen och målet med vår strapats.
Väl uppe på toppen, i runda slängar 3800 meter över havet, finns en souvenirshop (!) och träbritsar som vi efter en del fotograferande lägger oss på för att ta en välförtjänt tupplur. X och G mår illa av höjden och spyr. Själv har jag mest ont i huvet och känner mig sömnig. Det har hunnit bli dagsljust och vädret är perfekt - himlen är klarblå, luften är frisk, solen lyser klart och värmer gott. Molntäcket under oss är nu färgat vitt och ljusblått. Det är skönt att få lägga ifrån sig väskan, vila benen och slumra till en timme i solen.
Så småningom börjar vi så vandringen nedåt. Man går ner en annan väg än upp, och det går förvisso fortare, men känns nästan drygare. Vid det här laget värker ben och knän och det känns som om man varit vaken i en vecka. Huvudvärken fortsätter att härja. Några timmar senare når vi äntligen vår bas och det är dags att vila knäna, som vid detta laget känns som om de blir perforerade av knivar för varje steg.
En massa buss- och tågbyten senare är man hemma igen på lördagkvällen, trött, nöjd och en makalös upplevelse rikare.
Jag tänker tillbaks på det japanska ordspråket och förstår vad man menar. Spån eller ej, det här är jag väldigt glad att ha gjort, och jag tänker nog aldrig göra om det.
Spån eller ej, att klättra uppför Fuji har stått ganska högt på min "att göra"-lista under min tid här. Därför gladdes jag åt att bli medbjuden av X och hans kinesiska vänner X och G då de med kort varsel bestämt sig för att gå upp en av de sista möjliga helgerna under sommaren. (Berget stänger, om man nu kan säga så, i slutet av augusti.)
Vad har man med sig när man bestiger berg? Efter lite rundfrågning visar sig de flesta vara överens om att man gör bäst i att ha med sig åtminstone följande utrustning:
1. Varma kläder - det lär vara kallt däruppe. För ett par veckor sedan förfrös två turister som kommit på villovägar och varit dåligt klädda.
2. Någon form av regnrock sägs också vara ett måste - klimatet kan vara lite knasigt och det kan regna och blåsa kallt lite hipp som happ när man kommer upp en bit.
3. Lampa - ifall man, som vi, tänker klättra upp på natten då det är beckmörkt. (Detta vill man förstås göra för att kunna se soluppgången uppifrån berget.)
4. Mat och vatten
5. Vandringskäpp - att luta sig på när man tar stora kliv på uppvägen, och för att bespara knäna en del belastning på nervägen.
Jag åker således till affären Tokyu Hands och går på shoppingtur kvällen innan klättringsdagen. I affären lägger jag beslag på:
1. En lampa som kan klämmas fast på en keps
2. En billig regnkappa (200 yen, typ 15 spänn!)
3. En handfull powerbars (som långt senare och en bra bit upp i luften visar sig vara skitäckliga)
4. En och en halv liter vatten
Hemma packas en stor axelremsväska med ovanstående grejer och varma kläder (två tshirts, en tjock skjorta och en ännu tjockare polotröja) samt kameran. Jag lyfter på väskan och den väger som en newfoundlandshund så jag slänger ur en halv liter vatten och beger mig sen till jobbet. (Det är fredag morgon.)
När arbetsdagen är slut tar vi tåget till Shinjuku, där vi sedan byter till en annan linje som så småningom tar oss till Otsuki. Därifrån är det åter linjebyte och en timme senare dessutom bussbyte. Cirka klockan 22 är vi framme vid bergsstationen där vandringen kan börja. Fast först vill vi ha lite mat i kistan så vi tågar in på en mycket spartansk restaurang där man kan välja på att äta udon. Punkt. Jag gillar inte udon men nöden har ingen lag, det är bara att sörpla i sig den tjocka bleka wannabe-pastan som ligger i oljig blöt tillsammans med mjuka delar av söndervittrat frityrklegg. Därefter köper vi oss varsin pinne, tar ett "före"-foto glada i hågen och sätter igång att vandra.
Det är verkligen beckmörkt och det visar sig att lysdioden i min kepslampa har en räckvidd på sisådär två meter, som den halvhjärtat lyser upp med en grå ljusdimma. Jag bestämmer mig kvickt för att rikta den rätt ner i marken för att jag åtminstone ska se var jag sätter ner fötterna för att inte i bästa fall bryta benen eller, i värsta fall, drälla ner för berget. Det visar sig vara klokt för det finns stora stenar och bråte här och där, och när vi så småningom kommer upp en bit är vandringen ganska strapatsrik - det är höga kliv, stenar, smala stigar och mycket branta sluttningar nära inpå en. Som tur är lyses omgivningen upp åtminstone lite grann av andra människor - det är populärt att bestiga detta berget och vi har nästan hela tiden en strid ström av folk kring oss som delar vårt äventyr.
Vi går och går och pausar då och då. Plötsligt, efter en fotopaus när vi åter ska börja gå, blir jag av med min pinne. Fuck. Som tur är säljs det pinnar i en shop (!) några steg därifrån, så jag köper en ny. (Eller förmodligen köper jag tillbaka min egen pinnjävel). Som någon form av tröst får jag en gratis brännmärkning av min nyinförskaffning - man kan nämligen på sina ställen få detta som intyg på vilken höjd man nått.
Runt omkring oss ser vi bestigande japaner som är minst sagt rikt utrustade. En gubbe är klädd i någon form av grönt super-vandrar-ställ, som är helt täckt av lampor och lysrör som blinkar i regnbågens alla färger i nattmörkret, likt en galen julgran. På sina ställen tror man att man är jagad av Darth Vader men det visar sig vara folk som flåsar i syrgastuber som de kånkat med sig. En del har fäst lampor på sina vandringskäppar och nästan alla bär pannlampor. Att vandra och se en ström av sådana här små allehanda ljuspunkter från folk som långsamt slingrar sig uppåt i ett zick zack-mönster framför en är en märklig och spännande syn.
Flera timmar senare börjar det bli kallt. Riktigt kallt. Vädret spökar och det regnar iskallt. Inte ett vanligt regn utan mer som om man går omkring inne i en kall dimma av långsamt fallande regn. Vi trär på våra regnrockar och jag drar ner kepsen så långt jag kan. Klockan är runt tre på morgonen och vi börjar bli trötta och slitna. Kombinationen av att ha varit vaken alltför länge under flera timmars fysisk ansträngning i kyla och regn under strapatsartade former börjar kännas tung. Dessutom gör höjden att det är svårt att få i sig tillräckligt med syre, och att man får ont i huvudet och ögonen. X lutar sig ofta mot stenar och bergsväggen och ser verkligen ut som att han är på god väg att ge upp, så vi lägger in tätare med pauser. Plötsligt får vi se en bisarr syn: det ser först ut som en massgrav men det visar sig vara ett tjugotal vandrare som lagt sig att sova intill varandra. Tätt tätt ihoppackade ligger de orörliga i mörkret i sina sovsäckar i flertalet prydliga rader, varje rad med benen inkilade under raden framför. Vi går tyst förbi i mörkret och försöker hålla för våra lampor för att inte lysa upp för mycket.
Det är jobbigt och det är kallt men det är även vackert. Riktigt vackert. Vi har nu kommit upp en bra bit ovan moln och får se månen och stjärnorna lysa kristallklart. Att se månen lysa upp molnen under sig mot bakgrund av en stjärnspäckad himmel är surrealistiskt och sagolikt vackert. Vi gapar och tar några foton och kämpar sedan vidare.
När klockan är en bit över fyra på morgonen ser vi att solen snart kommer vara på väg upp. Vi känner oss stressade för vi hade hoppats vara uppe på bergstoppen till soluppgången. Som det ser ut nu kommer vi inte hinna det. Istället går vi en bit till tills vi hittar ett bra rastställe, där vi sätter oss ner i lugn och ro för att bevittna skådespelet vi alla väntat på. Ett mörkgrått molntäcke ligger tätt en bra bit under oss, likt ett böljande hav eller som ett täcke av tjock rök förfruset i tiden, och så småningom bryter solen igenom och börjar långsamt klä molntäcket i glimrande guld. Det är något av det vackraste jag sett och kameran går varm. Alla är trötta men poserar upprymda för sina fotograferande vänner, uppiggade av det fantastiska naturskådespelet.
När det nästan är dagsljust fattar vi åter våra käppar för att fortsätta gå mot toppen. Inte förrän då märker jag att jag är frusen så att jag skakar. Som tur är värmer vandrandet och solen upp med tiden och det blir efter en stund helt behagligt. Runt klockan halv sex på morgonen går vi igenom torin (träporten) som leder en upp till bergstoppen och målet med vår strapats.
Väl uppe på toppen, i runda slängar 3800 meter över havet, finns en souvenirshop (!) och träbritsar som vi efter en del fotograferande lägger oss på för att ta en välförtjänt tupplur. X och G mår illa av höjden och spyr. Själv har jag mest ont i huvet och känner mig sömnig. Det har hunnit bli dagsljust och vädret är perfekt - himlen är klarblå, luften är frisk, solen lyser klart och värmer gott. Molntäcket under oss är nu färgat vitt och ljusblått. Det är skönt att få lägga ifrån sig väskan, vila benen och slumra till en timme i solen.
Så småningom börjar vi så vandringen nedåt. Man går ner en annan väg än upp, och det går förvisso fortare, men känns nästan drygare. Vid det här laget värker ben och knän och det känns som om man varit vaken i en vecka. Huvudvärken fortsätter att härja. Några timmar senare når vi äntligen vår bas och det är dags att vila knäna, som vid detta laget känns som om de blir perforerade av knivar för varje steg.
En massa buss- och tågbyten senare är man hemma igen på lördagkvällen, trött, nöjd och en makalös upplevelse rikare.
Jag tänker tillbaks på det japanska ordspråket och förstår vad man menar. Spån eller ej, det här är jag väldigt glad att ha gjort, och jag tänker nog aldrig göra om det.
lördag 18 juli 2009
Halvtid
Ett år, sjutton dagar och några timmar har passerat och det är dags för ett årligt hembesök till kära gamla Sverige. Även om tiden mestadels varit rolig här ska det bli väldigt skönt att få trampa omkring på skånsk mark igen och träffa nära och kära från förr.
Men inte riktigt än. Först får jag i ett shoppingcenter syn på baksidan av en blond kalufs som jag känner igen. Det är F från Malmö som är på besök i stan för jobb och ett par dagars semester. Vi tar en kaffe och catchar upp på Starbucks och möts igen lite senare för Yakiniku i Shibuya. Hamnar bredvid ett sällskap av unga pratglada tjejer som är roliga att provflyga sin japanska med. Efter en stund halar alla fram sina kameror och det blir fotokalas. På japanska pratar vi om mobiltelefoner, möjligheterna till att dricka sprit på Disneyland, och det faktum att F enligt japansk utsago tydligen ser ut som Santa Claus (?!). (Eller är det på andra hållet som så att tomten liknar en semesterfirande svensk med blont skäggstubb i Japan?)
Nu är det dags att packa ner det sista i resväskan och ta sig till flygplatsen. Get ready, Svärje.
Men inte riktigt än. Först får jag i ett shoppingcenter syn på baksidan av en blond kalufs som jag känner igen. Det är F från Malmö som är på besök i stan för jobb och ett par dagars semester. Vi tar en kaffe och catchar upp på Starbucks och möts igen lite senare för Yakiniku i Shibuya. Hamnar bredvid ett sällskap av unga pratglada tjejer som är roliga att provflyga sin japanska med. Efter en stund halar alla fram sina kameror och det blir fotokalas. På japanska pratar vi om mobiltelefoner, möjligheterna till att dricka sprit på Disneyland, och det faktum att F enligt japansk utsago tydligen ser ut som Santa Claus (?!). (Eller är det på andra hållet som så att tomten liknar en semesterfirande svensk med blont skäggstubb i Japan?)
Nu är det dags att packa ner det sista i resväskan och ta sig till flygplatsen. Get ready, Svärje.
tisdag 14 juli 2009
Pryl-tvättmaskin
Behöver dina glasögon rengöras?
För i runda slängar femtonhundra spänn blir den här futuristiska pryl-tvättmaskinen din och smutsiga glasögonbågar (eller klockor, bestick, mindre husdjur eller vad tusan som helst) blir ett minne blott.
Upp med luckan, vattenfyll, proppa ner vad du vill ha rengjort, stäng igen och tryck på knappen. Ett högfrekvent ljud går upp i varv medan blå dioder glimmar magiskt och ultraljudvågor bokstavligen skjuter sönder smutsen från vad du nu önskar tvätta. Det här, mina vänner, är framtiden. En teleportör kan ju bara vara en eller två produktgenerationer bort, eller hur? Hur som haver, tre minuter senare är prylen inuti ren som en nunnas samvete. Eller det är tanken iallafall, min bordsgranne som nyss köpt en sån här suckade djupt efter vårt första test i pentryt, då han fiskade upp ett par fortfarande rätt grisiga glasögon ur den magiska maskinen. Den kanske behöver ett par körningar innan den blir varm i kläderna, vad vet jag.
Nu ska jag ta reda på hur stora sådana här tvättmaskiner man kan köpa. En som rymmer en 42 kvadratmeters lägenhet hade suttit som en smäck.
Ett födelsedagsfirande besök
Japanfrälste E, som är en jobbkompis från förr och som jag inte sett på väldigt länge, hörde plötsligt av sig på Facebook och berättade att han var på väg hit. Hej hopp och två dagar senare sågs vi i Shinjuku för en öl och att catcha upp.
Detta är Es femte semesterbesök i Tokyo och han har redan ett knippe vänner här sedan tidigare påhälsningar. På lördagen stämde vi träff med tre av dessa, idel glada damer, för middag på en Izakaya.
Trettio minuter före midnatt outade E att han lika många minuter senare skulle komma fylla trettiofem, och vips så var det dags för födelsedagsdrinkar i Golden Gai.
Golden Gai är ett distrikt i Shinjuku, angränsande till Kabukicho och med ett gytter av små gränder fullsmockade med minimala barer, stora nog att rymma mellan två och sex gäster. Inte helt olikt området under spåren vid Shibuya station, fast... mer. Här lär finnas 200 barer på ett område stort som en fotbollsplan och här samlas medelålders Tokyoiter från olika bakgrunder för att dricka och diskutera livet. Ja också då att skåla med två födelsedagsfirande svenskar som försökte göra sig förstådda på tveksam japanska. På en av barerna med rocktema gick det att få höra svenska Hellacopters. På en annan kunde man skåla med en japansk Snoop Dogg-lookalike i Hawaiiskjorta. Kul kväll som slutade sent. (Eller snarare tidigt.)
Förundrades under hemfärdspromenaden att inkastarna i Kabukicho är lika aktiva klockan sex på morgonen som elva på kvällen.
Detta är Es femte semesterbesök i Tokyo och han har redan ett knippe vänner här sedan tidigare påhälsningar. På lördagen stämde vi träff med tre av dessa, idel glada damer, för middag på en Izakaya.
Trettio minuter före midnatt outade E att han lika många minuter senare skulle komma fylla trettiofem, och vips så var det dags för födelsedagsdrinkar i Golden Gai.
Golden Gai är ett distrikt i Shinjuku, angränsande till Kabukicho och med ett gytter av små gränder fullsmockade med minimala barer, stora nog att rymma mellan två och sex gäster. Inte helt olikt området under spåren vid Shibuya station, fast... mer. Här lär finnas 200 barer på ett område stort som en fotbollsplan och här samlas medelålders Tokyoiter från olika bakgrunder för att dricka och diskutera livet. Ja också då att skåla med två födelsedagsfirande svenskar som försökte göra sig förstådda på tveksam japanska. På en av barerna med rocktema gick det att få höra svenska Hellacopters. På en annan kunde man skåla med en japansk Snoop Dogg-lookalike i Hawaiiskjorta. Kul kväll som slutade sent. (Eller snarare tidigt.)
Förundrades under hemfärdspromenaden att inkastarna i Kabukicho är lika aktiva klockan sex på morgonen som elva på kvällen.
torsdag 9 juli 2009
Sommar, sommar, sommar
Så har den kommit – den värsta årstiden av alla. Sommaren. Älskad av många, bespottad av mig. Glöm vacker natur, doft av grönt gräs, kvällssol, sköna bad och behagliga temperaturer. Här är det grått, fult och disigt, varmt så att man tror man ska fatta eld och luftfuktigheten är högre än i ett drivhus. Vid den tidpunkt man har kommit fram till kontoret på morgonen är man blöt som om man nyss sprungit Stockholm maraton i ylletröja och moonboots. Morgonrutinen är att gå direkt till jobbtoan, låsa in sig i ett bås, ta av sig så mycket kläder som möjligt och torka bort dagens första lager av svett med toapapper. På med kläderna igen, och så börjar den elva tolv timmar långa arbetsdagen. I kontorslandskapet har man av energibesparingsskäl bestämt sig för att köra luftkonditioneringen på sparlåga så klimatet är inte helt olikt det som råder utomhus.
På väg hem på sena kvällen är det för övrigt sedan länge mörkt, för solen går ner redan strax efter klockan sex.
För att försöka behålla förståndet tänker jag ibland på de mängder av människor som tvingas jobba i detta klimatet i kostym och slips. Själv ser jag antagligen ut som en semesterfirande knäppgök men så får det vara. Fick jag välja fritt skulle jag förmodligen bära Speedos och inget annat. Att streta omkring i kostym och packas ihop med andra kostymer som sardiner på överfulla pendeltåg är ingen situation jag är avundsjuk på.
Anyway. Ge mig svensk sommar. Nu.
söndag 5 juli 2009
The everlasting gaze
Fotograf: J
I denna söta förundrade flickans blickfång satt undertecknad, fullständigt uttittad under vad som kändes som tio minuter. Hon hade kanske aldrig sett något liknande förr tänkte jag, men iallafall, från det att hon kom på tåget tills jag och J klev av släppte hon knappt mig med blicken en enda sekund. Kanske var hennes syfte att bjuda upp till "arga leken", men i så fall måste jag förlorat gång på gång för jag började skratta ungefär en gång var tionde sekund, medan hon med stora ögon och öppen mun obekymrat fortsatte titta. Ännu mer road av situationen var J, som satt bredvid mig och efter några minuter halade upp sin mobilkamera och knäppte av bilden ovan.
Supesharu burendo (dvs Special blend)
Kaffemaskinen på jobbet.Den där lilla bilden till vänster ("två bönor av sju") visar hur gott kaffet smakar.
torsdag 2 juli 2009
Exchanging the sticking trap
Massutskicksmail på jobbet:
・害虫駆除作業（粘着トラップ交換）
平成21年7月3日(金) 13：30～17：00
事務室内立ち入ります。
対象エリア：全フロア
・Extermination of harmful insects work.
(Exchanging the sticking trap.)
7/3(Fri) 13:30～17:00
They enter in the office.
Object area:All floors
・害虫駆除作業（粘着トラップ交換）
平成21年7月3日(金) 13：30～17：00
事務室内立ち入ります。
対象エリア：全フロア
・Extermination of harmful insects work.
(Exchanging the sticking trap.)
7/3(Fri) 13:30～17:00
They enter in the office.
Object area:All floors
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)