Sommar, sommar, sommar

Så har den kommit – den värsta årstiden av alla. Sommaren. Älskad av många, bespottad av mig. Glöm vacker natur, doft av grönt gräs, kvällssol, sköna bad och behagliga temperaturer. Här är det grått, fult och disigt, varmt så att man tror man ska fatta eld och luftfuktigheten är högre än i ett drivhus. Vid den tidpunkt man har kommit fram till kontoret på morgonen är man blöt som om man nyss sprungit Stockholm maraton i ylletröja och moonboots. Morgonrutinen är att gå direkt till jobbtoan, låsa in sig i ett bås, ta av sig så mycket kläder som möjligt och torka bort dagens första lager av svett med toapapper. På med kläderna igen, och så börjar den elva tolv timmar långa arbetsdagen. I kontorslandskapet har man av energibesparingsskäl bestämt sig för att köra luftkonditioneringen på sparlåga så klimatet är inte helt olikt det som råder utomhus.

På väg hem på sena kvällen är det för övrigt sedan länge mörkt, för solen går ner redan strax efter klockan sex.

För att försöka behålla förståndet tänker jag ibland på de mängder av människor som tvingas jobba i detta klimatet i kostym och slips. Själv ser jag antagligen ut som en semesterfirande knäppgök men så får det vara. Fick jag välja fritt skulle jag förmodligen bära Speedos och inget annat. Att streta omkring i kostym och packas ihop med andra kostymer som sardiner på överfulla pendeltåg är ingen situation jag är avundsjuk på.

Anyway. Ge mig svensk sommar. Nu.