Jag ber om ursäkt till mina kolleger för att jag lämnar kontoret tidigt. Klockan är kvart över sju. Sista tiden har jag snittat fjorton femton timmar om dagen på kontoret och idag lämnar jag redan efter ynka tio timmar. När jag går ut tänker jag på mina kolleger som säkerligen kommer stanna till midnatt eller ytterligare ett par timmar därefter.
Arbetsdagen har varit hektisk. Vi närmar oss release i vårt projekt och det finns många ärenden som kräver undersökning och brandsläckning. Två indier från bolaget vi köper mjukvara från har blivit stationerade hos oss och jag, i egenskap av engelsktalande, har blivit ombedd att sköta kontakten med dem. En inte helt trivial uppgift har det visat sig. Japanerna vill detaljstyra indierna fast kan inte kommunicera med dem. Indierna är trevliga men flyktiga som kvicksilver, totalt olika japanerna och med lurig dialekt. I mitten finns jag.
Anledningen att jag slutar tidigt är att jag mycket tacksamt blivit medbjuden på gokon. Gokon är japanernas sätt att dejta och potentiellt hooka upp med en partner. Typiskt så träffas ett gäng tjejer och lika många killar, som har någon koppling till varandra (bekanta till bekanta), och äter och dricker tillsammans med syftet att bilda par. Det verkar finnas regler som jag inte har fått helt klart för mig, till exempel att killarna på förhand ska komma överens om uppdelningen av tjejerna innan stötandet sätter igång. (Detta på plats, utan att ha träffat tjejerna innan, och innan vi sätter oss tillsammans med tjejerna, och utan tjejernas samtycke. Det hela verkar mycket komplicerat.)
Vi blir serverade popcorn, pommes frites, ris och öl (vilket utgör dagens middag för mig) och jag pratar med två tjejer som till synes roade säger att dom tycker jag är duktig på japanska och ställer de vanliga frågorna: var kommer jag ifrån, är inte Sverige ett kallt land, vilken stadsdel i Tokyo bor jag i, och vad tycker jag om japansk mat. Det här är old school-japantjejer. Håller för munnen när de fnissar, pratar lågmält, artigt, blygt, och de är klädda som miss Marple.
Var och en får ställa sig upp och presentera sig lite kort. När jag berättar vilket företag jag jobbar för så hajjar en av de andra tjejerna till och säger att hennes bror jobbar på samma ställe. Det visar sig att brorsan är en av mina bästa jobbkompisar. (Vad är oddsen för det?)
En kille fajvar mig och frågar på japanska om jag är stark på sex. Det är man tydligen om man kommer från Europa eller Amerika.
Vi spelar Wii och min taiwanesiska vän modellerar min Wii-avatar som kommer att likna en transsexuell utomjording med ballongformat hårlöst huvud, långa ögonfransar, uppspärrade galna ögon och rosa tshirt. Jag undrar om det är så här alla här ser mig, som ett miffo från en annan värld, och tänker att ja, förmodligen.
Vi spelar Wii golf, Wii basket, Wii fäktning, och dricker öl och gin och tonic. Jag njuter av att dels praktisera den lilla japanskakunskapen jag besitter, dels få ta del av detta intressanta sociala fenomen.
Klockan slår halv elva och alla tjejer börjar ta på sig ytterkläderna. Uppenbarligen har de inte sett någon potential i den genbanken som finns till förfogande utan ser tågfärden hem som bättre investerad tid än att stanna. Kvar sitter fem killar (undertecknad inräknad), varav en flippar upp locket på en MacBook och börjar demonstrera hur man skapar valutaomräknar-applikationer för iPhone och jag tänker att mänsklighetens överlevnad, den är fucked.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar