Mycket i Tokyo är ganska flashigt och futuristiskt. Som kontrast till alla gnistrande skyskrapor med coola fasader är det intressant att kliva över tröskeln till ställen som Samezu Driver's License Center, som jag beger mig till en morgon för att ansöka om lokalt körkort. Här verkar tiden stått stilla sedan trettiotalet. Folk som jobbar här bär antingen vita rockar eller uniform och hatt. Här är långa kala korridorer, kall lysrörsbelysning, ståldörrar, rost, anslagstavlor i trä och handskrivna japanska meddelanden uppsatta lite varstans. Ett optimalt ställe att spela in en grym skräckfilm helt enkelt.
Att spela in en skräckfilm är nog enkelt jämfört med att skaffa ett japanskt körkort, som mitt egentliga ärende här är. I vanlig härlig ordning när det gäller japansk administration och formalia så är saker och ting så omständiga, tids- och tålamodskrävande som man kan tänka sig, och lite till. Efter ett okänt antal timmar här och omkringslussande mellan olika stationer, undersökningar, blankettinfyllnader och framförallt långa stunder av väntan, får jag dock min efterlängtade belöning. En dam ger mig mitt japanska körkort och jag frågar två gånger om det är klart nu. Kan jag liksom bara gå hem härifrån med kortet nu utan att någon stoppar mig på vägen och så är allt bra och jag får sätta mig i en bil bakom ratten och köra omkring på japanska vägar? Ja säger damen och ler och jag tror knappt det är sant.
Men det är det. Jag lämnar denna Twilight Zone-doftande institution, kastar ett öga på telefonen för att se vilken dag det är och kliver ut i friska luften med ett japanskt körkort i fickan och ett leende på läpparna. Här ska köras bil! På fel sida!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar