Roland Sound Spark 2009

Trots det europeiskt klingande namnet är det stora musikinstrumentföretaget Roland, som alla vet, japanskt. En gång om året håller företaget en showcase där man ställer ut nya instrument och bjuder på konserter med mer eller mindre kända artister som trakterar dem på scen. Besökarna utgörs av branschfolk, andra intressenter och fans till artisterna, och alla ges möjlighet att dels provspela de nya instrumenten samt att njuta av artisteriet på scen. I dessa ekonomiskt bistra tider har showcase-budgeten för i år bantats något, och man satsar på inhemska artister snarare än att flyga hit internationella världsstjärnor. Igenkänningsfaktorn i lineupen är därför inte särskilt stor för mig, men det gör det hela desto mer nytt och spännande.

Sugizo, som verkar vara något av en flickfavorit, är en stylead hårfager elgitarrikon med allvarlig min som bär spetsiga boots och skinnkavaj ovanpå uppknäppt skjorta. Om Dante i tv-spelet Devil May Dry vore rocker istället för att jaga demoner med hagelbössa så hade han antagligen sett ut så här. Musiken som bjuds är... experimentell. Sugizo slår an öppna ackord och går ner i split på scengolvet intill en hyllmeter av effektpedaler, som han skruvar på och donar med för att spöka med ljudet medan en basist i rastaflätor håller en basgång över laptop-levererade beats. Efter en eller två låtar utökas sättningen med en tshirt-klädd kille med didgeridoo. Bandet heter SHAG.

Därefter är det en liten paus och vi kliver runt och hälsar på Roland-representanter och testar syntar. Att leka med D-Beam-strålen på en Roland Juno låter lite som att strypa en katt.

Sedan är det dags för nästa uppträde. Keyboardisten Mishiba visar sig vara en mustig man i fyrtioårsåldern som ser ut som en blandning av en japansk Christer Glenning och en mäktig trollkarl. Hans kolsvarta goatee är tjockt och yvigt och han har pondus så det räcker och blir över, men så är han också en jävel på keyboard och det märks att han är mycket populär hos japanerna på publikvrålet när han äntrar scen, ställer sig vid arsenalen av fem sex keyboards fördelade på två rack, och höjer handen i vädret som hälsning. I bandet som backar upp finns även basist, trummis och en elgitarrist med rejäl pudelrockfrilla under en mörkgrå bandana. Musiken som sedan avfyras är en högljudd eklektisk blandning av symfonirock, orgelmusik och hårdrocksskalor, som om Robert Wells och Yngwie Malmsteen hade försökt outperforma varandra, fast på speed - allting är uppbackat av ett metal-trumkomp (på digitala Roland-trummor förstås) med blixtrande snabba dubbla baskaggepedaler medan live-videoskärmar visar demoniska inzoomningar och panoreringar över Mishibas skägg upplyst av rött blinkande strålkastare. Allt till publikens jubel.

Jag tackar N, ny bekantskap och tillika ex-anställd på Roland, för denna roliga medbjudning genom att bjuda på middag i Shibuya, följt av en öl på alltid imponerande Piano Bar. Fast innan dess får jag kalla fötter (bokstavligt talat) av att kliva ner i en för mig väl dold inomhusdamm. Med båda benen.




(Idel lånade bilder denna gången.)

Utsikt från Tokyo Tower

Stor stad

Utsikt från trettionionde våningen på Ebisu Garden Tower. Jag skulle tro att vädersträcket är väster och att oasen av extra höga hus längst bort är Shinjuku (men så är jag också känd för att ha sämre lokalsinne än en efterbliven mullvad).

Tomten

Han står nära Osaki station, intill en väg och spanar på tåg och bilar som susar förbi. Högerhanden förnöjt nedstucken i fickan och i andra näven en orangeskaftad spade. Blicken från de uppspärrade klarblå ögonen är nästintill hypnotiserande. Därtill kommer så det kanske mest uppseendeväckande: huvudbonaden - en enormt lång röd luva som skruvar och sträcker sig mot himlen i oändlighet, nästan som om den tävlade med skyskraporna bakom.

Vem är han, var kommer han ifrån och, framförallt, vilken är hans agenda? Jag har sett honom flasha förbi när jag åkt tåget från Gotanda, och bestämt mig för att jag måste promenera dit, titta i lugn och ro och kanske ta ett par bilder. Sagt och gjort, jag åker dit en lördageftermiddag och snokar och dokumenterar, men när jag så småningom lämnar har jag bara fler frågor och inga svar.



Vem behöver halucinogena droger när man kan se så här märkliga figurer i verkliga vardagen? (Tomtens skapare, måhända?)


Jag gillar för övrigt skylten som säger åt en att man inte får klättra upp längs mössan:

Garage Land

En cool grej här är små små barer där det råder stark... hemmakänsla. När man kliver över tröskeln är det lite som att komma hem till en sjysst kompis som blir glad att se en och som gillar att spela musik och bjuda en på sprit i sitt pyttelilla rum. Eller bjuda och bjuda förresten, det här är ju en kompis som har mage att ta betalt för spriten som serveras. Hur som helst, kul och trevligt är det iallafall. Barerna är ofta inte större än två till fem kvadratmeter, det jobbar typiskt bara en person (fler skulle inte få plats) och alla gäster känns som stammisar.

I Shibuya finns Garage Land, som är precis en sådan bar och som grädde på moset dessutom stoltserar med att vara en punkrock-bar. Skylten och menyn går i gult och rosa enligt Never Mind The Bollocks och bartendern är en jovialisk punkentusiast i late 30s med en förkärlek för The Clash.

Gick förbi detta coola ställe under ett Shibuyabesök för ett tag sedan och gjorde en mental anteckning att göra en påhälsning vid senare tillfälle. Sagt och gjort, här landar jag en söndagkväll, dricker drinkar, spanar på folk och tuggar med bartendern som gladeligen spelar fin musik från sin laptop. Efter att en av de andra gästerna stärkt modet till bristningsgränsen med tequila stapplar han bort till ett sällskap av tjejer, för att snabbt och högljutt bli kommenderad att avbryta raggningsförsöket av sina kallhamrade (och snäppet nyktrare) kamrater, medan tjejerna fnissar. Den överförfriskade kasanovan återgår till bardisken, greppar den för säkerhets skull medan han sveper ytterligare en tequila och går (läs faller) sedan ut ur baren. Bartendern frågar mig glatt vilket land jag kommer från, och tre minuter senare ljuder sköna toner av Ebba Grön ur högtalarna. Life is great!

Cosa Nostra

Det vankas - äntligen - familjebesök! Min gode bror har bokat en vansinnesresa åt sig själv, sin hustru och kära mor. Efter en elvatimmarsflight från Sverige ska Tokyo upplevas och den japanska kulturen insupas och kartläggas, på tre dagar. Det är 72 timmar, minus några timmars sömn nattetid, och resan från och till flygplatsen. Själv har jag inte lyckats kartlägga ett smack på de sex månader jag varit här tycker jag. Hur som helst, jag lägger upp ett offensivt schema med förstabesöks-godbitar, som vi sedan betar av i ett rasande tempo. För två i sällskapet blir det första gången att (försöka) äta rå fisk med pinnar. I övrigt innefattar schemat besök i Shibuya, Gotanda, Omotesando och Harajuku med Meiji Jingu, konstmuseum i Hatsudai/Shinjuku, tempelområdet i Asakusa, båttur till samurajträdgården Hamarikyu, monorail och besök i Odaiba, elektronikstaden Akihabara, indisk konstutställning i Mori art museum och utsikt från taket av fantastiska Mori Tower i Roppongi. (Lite mat också mellan turerna dådå.) Sedan sätter sällskapet sig på flyget tillbaka och jag undrar än idag hur vi hann med alltihopa och ifall tempot kommer lämna några allvarliga bestående men hos gästerna.

I bildväg här blir det mest från turen till Hamarikyu - ett fantastiskt ställe som jag hoppas kunna åka till igen när körsbärsträden blommar.

Tokyo Tower

Vad är det som är orange, vitt och 333 meter högt?

Tokyo Tower invigdes 1958 som Japans svar på Eiffeltornet (dock 13 meter högre förstås - det ska ju alltid till lite skrytmån i sådana här lägen) och bjuder på två utsiktsplattformar. Bild från endera av dessa får det bli vid annat tillfälle - kön var inte att leka med denna lördagseftermiddag.

För ett tag sedan avslutades en populär tv-sänd tävling mellan två musiklag med att deklarera vinnaren genom att belysa tornet med vinnarlagets färg.

Annan kuriosa är att Godzilla, Mothra och King Kong har röjt här, i olika omgångar, på vita duken.

No.86 - The Best Fortune

I många tempelområden kan man få sin framtid spådd. Efter att ha betalat en liten slant fiskar man ut en liten stav ur en avlång låda i metall. På staven finns en symbol, som man sedan letar upp i ett hyllsystem av små lådor. I lådorna ligger horoskop tryckta på papperslappar. (Jag glömde säga att först av allt ber man någon visa hur allt det här går till, för det är långt ifrån självklart.)

Förra, och första, gången jag gjorde detta var i Asakusa för tre år sedan. Då hade jag oturen att få det sämsta horoskopet som överhuvudtaget går att få tag på. Minns jag rätt var rubriken på den engelskskriva sidan av lappen The Worst Fortune, rätt och slätt. Sedan broderades min nattsvarta framtid ut i detalj: Folk i min närhet skulle bli sjuka, jag skulle förlora en massa pengar, gå vilse och otur skulle förfölja mig vart jag än vände näsan. Jag var körd helt enkelt. Supposedly. Nu har förvisso tiden sedan dess inte varit fullt så katastrofal som utlovats. Detta trots att jag inte ens band upp lappen - jag har lärt mig att normalt funtade människor knyter upp sura lappar i en träställning för att liksom skaka av sig olyckan, men jag tyckte lappen var så roligt skriven att jag istället valde att sätta upp den på kylskåpet. (Är inte det till att utmana ödet, så säg.) Hur som helst, nu tre år senare är jag tillbaks på samma plats och provar detta framtidslotteri än en gång, och denna gången har jag mer flax! Nu får jag istället The Best Fortune. Snacka om ytterligheter... På lappen står:

No.86 - The Best Fortune
Everything will be realized as if you look the flowers from a palace facing the south.
Treasures in vehicles will come to your house.
You will become virtuous with learning and will be invited to the palace as well as your desire will be realized.
While you are riding on horse back, in high spirits, everybody will praise you.
* Your wishes will be realized.
* The patient will get well.
* The lost article will be found.
* The person you are waiting for will come.
* Building a new house and removal are both good.
* It is good to make a trip.
* Both marriage and employment are good.

Äntligen upprättelse. Låter som att det kommer bli ett fantastiskt år ju!

Yokohama Chinatown och Cosmoworld

Julhelgens andra heldagsutflykt leder även den till Yokohama - denna gång till dess coola Chinatown med det trevliga sällskapet N.

Chinatown är större än jag föreställt mig och det känns verkligen lite mer Kina och lite mindre Japan. Fasader är plötsligt lite mer livliga och färgglada, här finns tempel dräperade i rött och guld, fina röda kinesiska lampor är upphängda i jirlanger längs gatorna och så finns här förstås drösvis med kinesiska restauranger. Vi inleder med att äta god gyoza - vad man hemma kanske hade kallat dumplings - på en stor cool restaurang som känns som hämtad från en Kung Fu-film. Sedan flanerar vi på gatorna och tittar in i roliga små shoppar som säljer allt från vackra kinesiska klänningar, till små likväl som enorma skulpturer, drakar och Bruce Lee Game Of Death-styleade pyjamasar för barn. Jag som hittills inte besökt fastlandet Kina undrar hur autentisk Kina-känslan egentligen är här - för en tvättäkta kines kanske det här inte känns mer Kina än prylhyllorna i Bo Ohlsson. Det spelar ju å andra sidan ingen roll, det är kul att promenera omkring här och insupa känslan och kolla på alla grejer. (Inte minst en pappa som är ute och går med sin hyperaktive son - i koppel!)





När vi är färdiga med Kina drar vi oss ner till hamnen, som bara ligger en promenad bort, och tittar på den vackert upplysta skylinen i kvällsmörkret, och sen tar vi en tur till Cosmoworld - hamnens nöjesfält - och åker världens största pariserhjul med en grym utsikt över stan från 120 meters höjd. In alles en väldigt kul och lyckad dag.

I sold my soul to rock n roll

Japp, bra presenter kommer i hårda paket. Det här blev 2008 års julklapp till mig själv och det kommer bli sååå bra! (...när jag så småningom får den regionsskyddade mjukvaran hitlevererad från Sverige. Mög.)

The Titty Twister

Nej, restaurangen heter egentligen inte så, men den ser verkligen ut som en förlaga till baren The Titty Twister i filmen From Dusk Till Dawn. På Zest råder mex-tema, feta kandelabrar i taket, vapen på väggarna jämte ett buffalohuvud, en mekanisk tjur, två trädäck och hög stämning (det här är ett av de där ställena där personalen hojtar oavbrutet).

Här äter man tacos, enchiladas och dricker mexikansk öl och har det gott. Till detta passar en tequila finfint - stället är utrustat med ett gäng olika sorter och här har jag äntligen lärt mig att det verkligen är skillnad på skittequila och lyxtequila. Den sorten jag testat här får snusktequilan man druckit tidigare att framstå som billig motorolja. (Därmed inte sagt att jag kommer sluta hälla den i munnen.) Senaste Zest-besöket var i sällskap av E och M som avrundning efter en lång och rolig utflykt till Yokohama.

Det enda som saknas är att From Dusk Till Dawn-bandet ska gå på scen och att vampyrer ska börja välla ut bakom bardiskarna.

Now let's kill that fucking band.

Miami Vice in Sea Paradise

På jullovet har det blivit inte en utan två utflykter till Yokohama - den första i sällskap av M och E med destinationen Sea Paradise, som är en nöjespark där vi åkte stora berg-och-dalbanan och en av oss (ej undertecknad) testade fritt fall från 107 meters höjd. Respekt.

Framåt kvällen när det mörknat såg vi som grädde på moset flamingos trampa omkring i vattnet, för lite skön Miami Vice-känsla. Trötta, nöjda och väl tillbaks i Tokyo senare på kvällen toppade vi med ett besök på restaurang Zest.