Trots det europeiskt klingande namnet är det stora musikinstrumentföretaget Roland, som alla vet, japanskt. En gång om året håller företaget en showcase där man ställer ut nya instrument och bjuder på konserter med mer eller mindre kända artister som trakterar dem på scen. Besökarna utgörs av branschfolk, andra intressenter och fans till artisterna, och alla ges möjlighet att dels provspela de nya instrumenten samt att njuta av artisteriet på scen. I dessa ekonomiskt bistra tider har showcase-budgeten för i år bantats något, och man satsar på inhemska artister snarare än att flyga hit internationella världsstjärnor. Igenkänningsfaktorn i lineupen är därför inte särskilt stor för mig, men det gör det hela desto mer nytt och spännande.
Sugizo, som verkar vara något av en flickfavorit, är en stylead hårfager elgitarrikon med allvarlig min som bär spetsiga boots och skinnkavaj ovanpå uppknäppt skjorta. Om Dante i tv-spelet Devil May Dry vore rocker istället för att jaga demoner med hagelbössa så hade han antagligen sett ut så här. Musiken som bjuds är... experimentell. Sugizo slår an öppna ackord och går ner i split på scengolvet intill en hyllmeter av effektpedaler, som han skruvar på och donar med för att spöka med ljudet medan en basist i rastaflätor håller en basgång över laptop-levererade beats. Efter en eller två låtar utökas sättningen med en tshirt-klädd kille med didgeridoo. Bandet heter SHAG.
Därefter är det en liten paus och vi kliver runt och hälsar på Roland-representanter och testar syntar. Att leka med D-Beam-strålen på en Roland Juno låter lite som att strypa en katt.
Sedan är det dags för nästa uppträde. Keyboardisten Mishiba visar sig vara en mustig man i fyrtioårsåldern som ser ut som en blandning av en japansk Christer Glenning och en mäktig trollkarl. Hans kolsvarta goatee är tjockt och yvigt och han har pondus så det räcker och blir över, men så är han också en jävel på keyboard och det märks att han är mycket populär hos japanerna på publikvrålet när han äntrar scen, ställer sig vid arsenalen av fem sex keyboards fördelade på två rack, och höjer handen i vädret som hälsning. I bandet som backar upp finns även basist, trummis och en elgitarrist med rejäl pudelrockfrilla under en mörkgrå bandana. Musiken som sedan avfyras är en högljudd eklektisk blandning av symfonirock, orgelmusik och hårdrocksskalor, som om Robert Wells och Yngwie Malmsteen hade försökt outperforma varandra, fast på speed - allting är uppbackat av ett metal-trumkomp (på digitala Roland-trummor förstås) med blixtrande snabba dubbla baskaggepedaler medan live-videoskärmar visar demoniska inzoomningar och panoreringar över Mishibas skägg upplyst av rött blinkande strålkastare. Allt till publikens jubel.
Jag tackar N, ny bekantskap och tillika ex-anställd på Roland, för denna roliga medbjudning genom att bjuda på middag i Shibuya, följt av en öl på alltid imponerande Piano Bar. Fast innan dess får jag kalla fötter (bokstavligt talat) av att kliva ner i en för mig väl dold inomhusdamm. Med båda benen.
(Idel lånade bilder denna gången.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar