Your cheerful outlook is one of your assets

Texten ovan återfinns på en lapp från en fortune cookie jag sparat från ett restaurangbesök i New York för några år sedan. Lappen smyckar nu tangentbordet på min nyinköpta finfina laptop och möter mig när jag flippar upp locket för att skriva detta premiärinlägg på flyget till Tokyo.

Jag har efter en liten glitch i SAS bokningssystem fått en plats på stol 4G. Den låga siffran skvallrar om att jag åker business class och låt mig säga att this is the way to ride, baby! Sätena är, jämfört med kycklingklass, gigantiska. Vi sitter två plus två plus två på samma bredd som man i ekonomiklass trycker ihop ett tjog personer, och man kan via knappar fälla sätet till vad som känns som nirvana i hundraåttio grader. På den rymliga toaletten möts man inte bara av blommor utan även två fönster med en fantastisk utsikt ut över molnen och två enorma röda flygmotorer som glittrar i solen. Som lök på laxen har vi, jag och mina nyvunna businessvänner, dessutom nyss blivit serverade både ost och ett glas kall champagne som inledning på resan. Bring on the luxury I say!

När jag slinker ner i min fåtölj spänner en äldre japansk medpassagerare i tjocka glasögon och skrynklig blå skjorta ögonen i mig med kisande kritisk blick, som om han undrar vad i helvete jag gör här. Med sitt grånande hår på ända i nacken ser han ut lite som en japansk Yoda med silvrigt knullrufs. Hans rörelsemönster är långsamt. Efter en kort granskning av mig återvänder han till sin tidning och jag inser att han inte alls stirrat ner mig utan att stackarn bara har extremt dålig syn. Framåtlutad håller han den japanska tidningen tre centimeter från ögonen och det ser nästan ut som att han luktar sig genom texten, uppifrån och ner. Jag lider med honom men slås även av att jag älskar att betrakta människor och tänker att det finns ytterligare tolv miljoner intressanta medmänniskor att se och möta när jag kommer fram till min destination.

Känslan man har just nu är annars märklig. Den sista tiden har man levt mellan två världar. Lägenheten har gradvis blivit ekande tom. De flesta ägodelar är antingen ivägskeppade på öppet hav eller slängda på Sjölunda soptipp. Jag har kört min bil för sista gången och jag äger inga nycklar längre. Framförallt har jag sagt adjö till många nära och kära som det smärtar mig att jag inte kommer få träffa på länge. Samtidigt glädjs jag förstås åt att jag äntligen realiserar en dröm jag haft en väldigt lång tid och bitvis får jag hålla mig från att gapskratta rakt ut i kabinen i ett glädjerus.

Trots mina två veckors semester har den sista perioden varit allt annat än lugn. Lägenhetsjakt, ekonomimöten, städning och andra flyttbestyr har tagit mycket tid, och så har man naturligtvis försökt träffa alla man kommer lämna. Att sova noll till fyra timmer per natt under en tiodagarsperiod sätter sina spår och tröttheten börjar nu ta ut sin rätt. Champagnen kickar in och med ett svagt elektriskt surr lutar jag min fåtölj helt bakåt medan ett brett leende sprider sig över mina läppar. Äventyret har börjat.