Hanabi

Fyrverkerier är snygga. Picknick är trevligt. Öl är gott. Varför inte kombinera ihop alltsammans till en folkfest? Hell yes, säger jag och går på Hanabi, som direktöversatt blir något i stil med "eldblommor" och innebär arrangerade fyrverkerier som japanerna går man ur huse för att beskåda, flera gånger om sommaren. Nu pratar vi inte om ett par trötta ensamma påskpipare som hest visslar till under en skev avfärd från någons trädgårdsstump för att sen försvinna i en grå himmel med ett knaster som överröstas av en folkölsrap, utan här fläskar man på rejält med tolvtusen spektakulära pjäser som avlöser och kompletterar varandra non-stop i en timslång färgexplosionsorgie. Coolt är bara förnamnet. Det är det dock fler än jag som tycker uppenbarligen - förra helgens Hanabi sägs ha lockat ut 200.000 personer på stan för beskådning.

Fyrverkeriet sätter igång på kvällen när det mörknat, men för att säkra sig en bra utsikt tar man sig lämpligen till sin utvalda utkikspost tidigt på eftermiddagen. Den riktigt ambitiöse ger sig ut redan på morgonen och mutar in sin plats med tejp. Turligt nog är min vän I precis så ambitiös, så när vi anländer till Hamamatsucho på eftermiddagen välkomnas vi av tingade platser, i en oas av andra sittande sällskap som inväntar kvällens show. Man sitter ofta mitt på gatan eller i parker, det är alldeles packat med folk och de flesta har picknick. Vi har med oss mat, snacks och öl och har en väldigt skön och kul eftermiddag. Besättningen är blandat japansk och svensk - ett gäng kolleger från Lund är på några dagars besök i stan och hänger med på festligheterna som min japanska vän arrangerat. Vi har alla, svenskar som japaner, tillbörligen Yukata på oss - en japansk dräkt som får en att se ut som en Star Wars-statist (eller i detta fall Hanabi-åskådare). Tillhörande attribut är en dekorativ solfjäder att fläkta sig med, och tjocka trä-flipflops som det låter roligt från när man klampar omkring på asfalt med (och som man får spännande sår på tårna av första gången man bär).

När klockan slår sju njuter vi av en färgsprakande bombastisk show över Tokyo Bay som varar ännu längre än den förra Hanabin jag var med om - jag tror att jag klockade Asakusas till en timme och en kvart - och jag förundras fortfarande över hur man kan lyckas packa ihop lite kemikalier i en miniboll som sedan exploderar i en färgglad gigantisk smileygubbe över himlen.

Efteråt rundar vi av med supergod sashimi (rå fisk) på en närliggande restaurang. Vidare utgång är det inte tal om då alla är trötta efter de senaste nätternas karaoke-sessioner. När jag dagen efter på jobbet frågar min kinesiske kollega X om han sett showen svarar han med ett skratt nej och att han inte låter sig imponeras något vidare av japanska fyrverkerishower - det är de kinesiska som visar var skåpet ska stå. Jösses.