Japaner gillar inte att säga nej. Jag har erfarit detta själv, senast när jag nyligen försökte köpa mig en iPhone i en affär i Shibuya. Efterfrågan på iPhones har varit brutal här och många butiker sålde slut på sitt lager redan efter några timmar under introduktionsdagen. Batch nummer två tog slut efter ytterligare en dag. Det har följaktligen antagligen varit lättare att få tag i ett kilo crystal meth än en mobiltelefon med pekskärm i den här stan sista tiden. Hur som helst tänkte jag prova lyckan (igen) för några dagar sedan, i en Softbank-butik i närheten av Shibuya station..:
Väntetiden i butiken är lång och när det blir min tur frågar jag affärsbiträdet på japanska, artigt men utan krusiduller (för så långt sträcker sig inte mina språkkunskaper), om dom har iPhone hemma. Själv tycker jag detta är en enkel fråga att besvara - antingen har man iPhone eller så har man det inte, eller hur? Ingen kan heller bli vare sig överraskad eller rasande av ett nej i detta läget med tanke på produktens popularitet och att det är vida känt att tillgången inte möter efterfrågan. För affärsbiträdet är det dock inte alls så här trivialt. Som svar på min raka fråga får jag varken ett ja eller nej utan ett lite dröjande "hmmmaaaeeehh", medan huvudet läggs en smula på sned och kroppen krummar ihop sig lite. Blicken och kroppsspråket tycker jag säger mig att dom har iPhone lite grann. Inte alls mycket, men lite grann - sådär en fem sex procent ungefär. Jag tackar för mig och backar ut ur butiken. Jag behöver hundra procent iPhone.
(Bilden är lånad.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar