Japanskaläraren K har många strängar på sin lyra. Utöver trevliga språklektioner och eget musicerande arrangerar hennes företag även konserter med klassisk musik. Ikväll gick jag på en sådan konsert, med en ung violinist som spelade fantastiskt bra! Om jag förstått rätt kommer Tatsuki Narita snart representera sitt land i en internationell tävling för unga musiker. Jag tycker redan synd om hans konkurrenter och hoppas innerligt att eventuella svenska kombatanter just nu övar flitigt på sina flageoletter för fulla muggar snarare än snorkelhäver punsch på någon inrökt studentpub.
När jag sitter och lyssnar slår det plötsligt mig att jag är den enda icke-japanen i publiken. Även om jag nu (mycket långsamt) kan läsa kompositörers Katakana-textade namn från programmet så går ändå den mesta informationen mig över huvudet, inklusive presentationen i högtalarna. Det är inte utan att man känner sig lite annorlunda och långväga hemifrån. En skön insikt är iallafall att musiken är ett universellt språk som vi alla i publiken har en omedelbar förståelse för och som vi gemensamt njuter av. Dessutom spelar ödet mig ett spratt och skänker mig helt oväntat hemkänsla i pausen: K kommer fram och presenterar sin kollega och dennas dotter. Jag blir halvt stum av förvåning när dottern hälsar och börjar prata flytande svenska! Det visar sig att hon för några år sedan bott hemma hos en värdfamilj i Stockholm medan hon gått på universitetet, och att hennes svenska, trots ringa eller ingen träning alls de senaste åren, i mitt tycke sitter som berget. Världen är liten. Jag njuter ännu mer av musiken i andra halvlek.
När jag sitter och lyssnar slår det plötsligt mig att jag är den enda icke-japanen i publiken. Även om jag nu (mycket långsamt) kan läsa kompositörers Katakana-textade namn från programmet så går ändå den mesta informationen mig över huvudet, inklusive presentationen i högtalarna. Det är inte utan att man känner sig lite annorlunda och långväga hemifrån. En skön insikt är iallafall att musiken är ett universellt språk som vi alla i publiken har en omedelbar förståelse för och som vi gemensamt njuter av. Dessutom spelar ödet mig ett spratt och skänker mig helt oväntat hemkänsla i pausen: K kommer fram och presenterar sin kollega och dennas dotter. Jag blir halvt stum av förvåning när dottern hälsar och börjar prata flytande svenska! Det visar sig att hon för några år sedan bott hemma hos en värdfamilj i Stockholm medan hon gått på universitetet, och att hennes svenska, trots ringa eller ingen träning alls de senaste åren, i mitt tycke sitter som berget. Världen är liten. Jag njuter ännu mer av musiken i andra halvlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar