Like a Rolling Stone

Jahapp, här går man och tror att man är frisk som en nötkärna efter att ha blivit hälsotestad fler gånger än jag kan räkna till, och så vips får man ont i magen så att det känns som att kroppen håller på att implodera.

Tre jobbiga dagar och två läkarbesök senare har man konstaterat att jag har njursten. Med den smärtan jag bitvis känt skulle jag inte blivit förvånad om de istället sagt att en granat briserat nånstans inne i kroppen mellan naveln och vänster pungkula. För att överhuvudtaget kunna föra en dialog med mig fick läkaren ge mig smärtstillande vid första undersökningen. Den snabbaste vägen för smärtstillande att ge effekt är bakvägen, har jag nu fått lära mig. Eller som doktorn uttryckte det på engelska : "medicine to be taken from your anus". Jag gillar det - det får det att låta som om häcken vore ett apotek, eller ännu hellre att den besitter magiska helande krafter. Handpåläggning är passé - nuförtiden är det rövpålägging som gäller för hela slanten.

Hur som helst, en bakdos Voltaren senare är jag på väg till ett närliggande sjukhus för att bli ultraljudad och röntgad och där fastställer man alltså att jag har en sten som blockar ena njuren. Jag har ju som tur är en njure till (är inte denna form av redundans i människokroppen fantastisk?!) och därför är det ingen större fara på torpet - doktorn tycker att jag ska vänta ut stenen och skriver ut några doser smärtstillande för att hålla mig vid god vigör under tiden. För påskyndande av processen får jag rådet att dricka mycket vatten och att hoppa en hel del. Lite överraskande säger han sedan att när jag så småningom kissat ut stenen får jag gärna komma in och lämna över den till dem på sjukhuset. What the...? Vad ska de med den till? Jag kommer på mig själv med att nu känna någon märklig form av äganderätt till denna främmande artefakt som egentligen inte alls har i min kropp att göra. Sedan ser jag framför mig hur min sten auktioneras ut dyrt på någon twisted obskyr japansk undergroundvariant av e-bay till julhandeln och att jag tvingas köpa tillbaka det som en gång var mitt, för en miljon Yen, varpå feta japaner med tvivelaktigt förflutet i dyra kostymer och pråliga ringar skrockar högt mellan tuggorna av gåslever serverad från en naken kvinnas kropp nånstans i Shinjuku.

De här dagarna har faktiskt gett mig lite perspektiv på tillvaron - man får inte glömma vilken lyx det är att få vara frisk och välmående, och hur euforiskt skönt det egentligen är att vara fri från smärta.