Sverige!

Jag gör som tyskarna - semestrar i Schweden.

Och det känns som helt rätt beslut. Japan är för på tok för varmt för mig på sommaren. Sverige å andra sidan bjuder denna sommaren i Skåne på ett helt perfekt klimat. Det slår mig också, nu när jag varit borta ett tag och sett andra vyer, att här är fantastiskt vackert. Klarblå himmel med kritvita moln, grönt gräs, vidsträckta gula fält, frisk luft och klar sikt över öppna landskap som sträcker sig så långt ögat kan nå. Jämfört med Tokyos betongdjungel är Österlen vackert som en tavla.

Det är även en skön kulturell kontrast att komma hem. I Tokyo är oftast tempot uppskruvat till bristningsgränsen. Överallt ser man tusentals smala kostymer hetsa fram som lämmlar om morgnarna i ett urbant, välklätt och sofistikerat men stressat kaos. I lugna Ystad är det andra puckar som gäller, både när det gäller tempo och mode. Det första jag ser när jag kommer till "centrum" är en tjock man som, enbart iförd badbrallor och tofflor och med en frisläppt hårig mage stor som en medicinboll, gränslar hamnkioskens ena bänk så att badbrallorna är spända som ett till bristningsgränsen utdraget gummiband. I handen en tjock korv i bröd. Lugna tuggor, ingen stress i världen. Fågelkvitter. Utöver korvmannen inte en människa i åsyn. Aaah, hemma.

Sen går jag och kollar på Ystad line dancers uppträde i småbåtshamnen.



Hinner även äta rabarberpaj, bli bjuden på grillfest, dricka öl i Nyhamn, spela bas, titta på kossor, smaka på världens rökigaste whisky, bevittna min (av min brorson skapade) Sims-avatar ha sex med sin fru, äta lösgodis och framför allt umgås med nära och kära. (Och äta kebab tre dagar i rad.)

Ölshot

Nope, det är inte min hand som blivit större, det är en mycket liten ölburk. Som en shot öl.

Du ska ha en Ukon

Förra veckans nyhet i Shinagawa station var den här dryckautomaten bestyckad med en 47 tums touch screen display och som hör och häpna säger åt en vad man ska dricka. Jepp, hädanefter är det inte upp till oss vad vi stoppar i oss utan nu är det maskinerna som bestämmer. Ställ dig framför displayen så analyserar maskinen dig medelst kamera och avgör vilken dricka som passar dig bäst. På displayen renderas alla drycker maskinen innehåller och en röd ring markerar vad du borde häva i dig.

Provade den förra söndagen och blev beordrad att dricka Ukon (som är en energidryck mot bakfylla).

(Jo det går förstås att beställa vad man vill, det är inte så att det kommer ut en robotarm och dänger en i huvet om man inte följer maskinens råd. I denna generationen iallafall.)

(Och ja, jag följde rådet och drack en Ukon.)

Bandnamn

Det är inte alla bandnamn i Japan som känns sådär tvärsäkert gångbara i Europa eller USA. Om jag vore manager för något av följande band skulle jag fundera en extra gång på om det inte vore läge med ett namnbyte inför en internationell lansering:

Kinki Kids (eeh vaffan?)

Pig Destroyer

Glay (låter som en blandning av clay och gay)

Fast det mest roliga/knasiga/läskiga namnet har nog ändå det populära bandet... Mr Children.

It's a trap

Juni ett år sedan. I en av en ständig ström omorganisationer har min grupp plötsligt decimerats från cirka femton personer till tre. Man har bedömt att vi är mer behövda i andra delar av organisationen och vi sprids således ut över olika våningsplan och ansvarsområden. Jag får veta detta av min dåvarande chef på ett facetoface-möte som avslutas med att (den japanske) chefen säger "...och eeeh, jag vill att du ska veta att den organisationen du kommer jobba i är mera... japansk. Jag hoppas inte det blir mycket problem för dig." Tonen är ursäktande och bekymrad. Tydligen har de som jobbar i den andra organisationen inte mycket vana att samarbeta med folk från andra länder eller att använda engelska och arbetskulturen lär skilja sig från vad jag är van vid. Jag svarar att det blir spännande och att det säkert ska gå bra.

Nästa avdelningsmöte är i min nya organisation och med min nya chef vid rodret. Den nya chefen är inte det minsta lik min förra. Nya chefen är stor, pösig och utstrålar massvis med pondus blandat med arrogans. Han liksom halvligger och flyter ut över en kontorsstol som knappt syns under honom. Han ser konstant road ut, på ett lite drygt malligt sätt, och pratar sävligt och lite sluddrigt som om han vore salongsberusad. Han har ett skrockande långsamt skratt. Hoohoohooooo. De femton, förutom mig uteslutande japaner, som arbetar för honom sitter knäpptysta och verkar hysa en massiv skräckblandad respekt för honom och flinar nervöst och artigt när han skämtar lite rått. Han påminner helt enkelt om Jabba the Hutt. Vad jag själv påminner om är ett fångat byte, eller något ovälkommet som en fluga på en tårta. Det känns inte helt bekvämt att vara här.

Mötet börjar med att Jabba på engelska långsamt och roat säger att det här blir minsann första gången mötet hålls på engelska. "Detta beror förstås på att vi nu har en utländsk gäst i teamet, inte sant, MATTIAS?" Ja jo, det stämmer. (Vad fan ska jag säga?) Han säger sedan att det blir spännande men även en utmaning för många med detta nya exotiska språk på dessa möten. (Och då avses alltså inte svenska, utan engelska.) För ett ögonblick tror jag att ämnet nu är färdigavhandlat och att vi kan gå vidare, men nej. En utfrågning börjar. Han vänder sig till en av sina utvecklare, K, och frågar långsamt och roat: "K, känns det okej att vi kommer prata engelska på de här mötena?" K svarar blixtsnabbt och undvikande "yes". Det blir tyst några sekunder. Vidare till nästa utvecklare: "F, känns det okej för dig att vi ska prata engelska?" F svarar även han kvickt "yes". Jabba ler och skrockar så att brallorna dallrar. Hoohoohoooo. Han vänder sig till mig och säger långsamt "Mattias! Jag vill att du ska veta en sak." Konstpaus. "Japaner... gillar inte... att säga... nej." Konstpaus. "Ibland... betyder ja... nej." Konstpaus och val av ny utvecklare. "Y, känns det okej att vi ska prata engelska?" Svar från Y: "No." Hoohoohooooo..! Bralldaller. Faaaaakk! Ridå.

Sjyssta meloner

Besökande J hade fått i uppdrag av en svensk kompis hemmavid att ta med sig tre saker hem till Sverige från sin Japanresa:

1. En flaska whisky av märket Suntory

2. Ett foto (hoppas jag att det var) av en automat som säljer begagnade underkläder

3. Ett foto av en fyrkantig melon


För Js kompis ramar denna listan alltså in essensen av japansk kultur.

Vi beger oss ut på äventyr för att infria önskelistan.

Whiskyn är snabbt funnen.

Automater för begagnade underkläder har med åren blivit sällsynta och det figurerar bara rykten om att det lär finnas kvar någon i en avlägsen förort som vi inte orkar ta oss till.

Fyrkantiga meloner är även de svåra att hitta. Jag får ett tips om en mataffär i Shibuya och vi beger oss dit men hittar bara väldigt runda tråkiga meloner. Först efter Js hemfärd får jag ett nytt tips att affären Sebikiya i Ebisu möjligen kan tänkas ha fyrkantiga meloner. Jag beger mig dit och hittar förvisso inte någon fyrkantig, men väl en pyramidformad melon, en hjärtformad melon och en melon formad som ett... päron..? (Eller jordnöt?)





Sökandet efter en fyrkantig melon går vidare...

Sommar

Den är här. Värmen.

Man vågar knappt öppna dörren på morgonen av rädsla för att ta fyr. Det enda som hindrar en från att fatta eld är förmodligen luftfuktigheten, som är typ 200%. Är man utomhus eller är man mot sin vilja nedsänkt i en bassäng fylld med kokande vatten? Ja det är svårt att avgöra. Varmt så att man skållar sig är det iallafall.

Väl framme vid kontoret är man blöt som om man simmat 2 kilometer klädsim, och sen är det dags att krypa in i krematoriet - för på kontoret där är det lika varmt som utomhus, minus eventuella förskonande vindpustar.

För guds skull, har man inte luftkonditionering? gråter kvinnor och barn med utslagna armar och på sina bara svettiga knän. Jo det har man men den styrs av diaboliska gestalter som föraktar all levande materia. Det ska sparas energi så därför är luftkonditioneringen på jobbet inställd på 27 dallrande grader och en luftfuktighet på 60%. Och tro mig, det är i realiteten förmodligen det fucking dubbla. Att bedriva arbete i denna miljö är en prövning för gudar.

Hjärnan är som en mjukglass som smälter i solen. Ryggen känns som den brinner. Allt är svettigt. Benen är svettiga. Knogarna är svettiga. Ögonlocken är svettiga. Det finns förmodligen svett på insidan av revbenen. Händer och underarmar klibbar fast i tangentbord, skrivbord och allt annat de kommer i kontakt med likt flugpapper och världen runt omkring en löses upp i ett brinnande inferno. Att jobba i denna miljön känns som att bedriva vägarbete på solen. I jeans. Och jag längtar efter kyla. Jag drömmer om att slicka på norrländska lyktstolpar i Januari. Jag vill simma med pingviner på Antarktis. Jag vill gömma mig i glassboxen dom har i snabbköpet på fjärde våningen. Jag vill semestra i ett kylskåp på botten av Atlanten.

Potato Chip Grabber

...med NTSS (No Touch Table System), NBCS (No Broken Clutch System) och FECS (Finger Easy Cleaning System).

Toalettikett

Jag tycker själv att jag är en liberal toabesökare. Det är för mig helt naturligt och acceptabelt att det förekommer ljud på toa. Ljud som inte brukar höras på så många andra ställen. Det är okej. Man får skilja på toa och, jag vet inte, bibliotek. Trots detta finns det ändå gränser för vilka uttryck ens besök får ta sig tycker jag. Därför vill jag här en gång för alla göra upp med följande personer från jobbtoan på sjunde våningen:

Viskaren
Du som sitter i ett bås jämte mitt. Och viskar. Vad vill du? Vad säger du? Och till vem? Och på vilket språk? Det framgår inte. Berättar du hemligheter? Har du en diktafon? Har du besök? Eller pratar du telefon? (Usch, det ska man verkligen inte göra när man sitter på toa.)
Viskaren, sluta viska!

Kliaren
Du som sitter i ett bås jämte mitt. Och... kliar...? ...länge, länge. Vad är det du kliar på? Nej förresten, berätta inte det. Jag vill inte veta. Bara sluta klia. Eller vad fan du nu gör. För guds skull.

Raparen
Du som sitter i ett bås jämte mitt. Och rapar. Oupphörligen. Forcerat. Så att dörren skallrar. Vad är det för fel på dig? Av ljudet att döma sitter du med en tryckluftsslang i halsen som fyller din kropp med mer luft än en hoppborg med plats för 14 barn. Luft som måste ut till varje pris. Om och om igen.
Raparen, ut med slangen! Och sluta rapa!