It's a trap

Juni ett år sedan. I en av en ständig ström omorganisationer har min grupp plötsligt decimerats från cirka femton personer till tre. Man har bedömt att vi är mer behövda i andra delar av organisationen och vi sprids således ut över olika våningsplan och ansvarsområden. Jag får veta detta av min dåvarande chef på ett facetoface-möte som avslutas med att (den japanske) chefen säger "...och eeeh, jag vill att du ska veta att den organisationen du kommer jobba i är mera... japansk. Jag hoppas inte det blir mycket problem för dig." Tonen är ursäktande och bekymrad. Tydligen har de som jobbar i den andra organisationen inte mycket vana att samarbeta med folk från andra länder eller att använda engelska och arbetskulturen lär skilja sig från vad jag är van vid. Jag svarar att det blir spännande och att det säkert ska gå bra.

Nästa avdelningsmöte är i min nya organisation och med min nya chef vid rodret. Den nya chefen är inte det minsta lik min förra. Nya chefen är stor, pösig och utstrålar massvis med pondus blandat med arrogans. Han liksom halvligger och flyter ut över en kontorsstol som knappt syns under honom. Han ser konstant road ut, på ett lite drygt malligt sätt, och pratar sävligt och lite sluddrigt som om han vore salongsberusad. Han har ett skrockande långsamt skratt. Hoohoohooooo. De femton, förutom mig uteslutande japaner, som arbetar för honom sitter knäpptysta och verkar hysa en massiv skräckblandad respekt för honom och flinar nervöst och artigt när han skämtar lite rått. Han påminner helt enkelt om Jabba the Hutt. Vad jag själv påminner om är ett fångat byte, eller något ovälkommet som en fluga på en tårta. Det känns inte helt bekvämt att vara här.

Mötet börjar med att Jabba på engelska långsamt och roat säger att det här blir minsann första gången mötet hålls på engelska. "Detta beror förstås på att vi nu har en utländsk gäst i teamet, inte sant, MATTIAS?" Ja jo, det stämmer. (Vad fan ska jag säga?) Han säger sedan att det blir spännande men även en utmaning för många med detta nya exotiska språk på dessa möten. (Och då avses alltså inte svenska, utan engelska.) För ett ögonblick tror jag att ämnet nu är färdigavhandlat och att vi kan gå vidare, men nej. En utfrågning börjar. Han vänder sig till en av sina utvecklare, K, och frågar långsamt och roat: "K, känns det okej att vi kommer prata engelska på de här mötena?" K svarar blixtsnabbt och undvikande "yes". Det blir tyst några sekunder. Vidare till nästa utvecklare: "F, känns det okej för dig att vi ska prata engelska?" F svarar även han kvickt "yes". Jabba ler och skrockar så att brallorna dallrar. Hoohoohoooo. Han vänder sig till mig och säger långsamt "Mattias! Jag vill att du ska veta en sak." Konstpaus. "Japaner... gillar inte... att säga... nej." Konstpaus. "Ibland... betyder ja... nej." Konstpaus och val av ny utvecklare. "Y, känns det okej att vi ska prata engelska?" Svar från Y: "No." Hoohoohooooo..! Bralldaller. Faaaaakk! Ridå.