Bilden ovan tagen från tuk-tuk-sätet, med chauffören i förgrunden. Här ser man lite av stadsbelysningen, innan vi kommit ut på "landsvägen".
Efter cirka tjugo minuters mopedskumpande på den mörka landsvägen saktade så tuk-tuk-chauffören in, för att sedan svänga långsamt runt med moppen och stanna till. Det var tydligen dags att kliva av. Problemet var att det var ungefär lika mörkt runt omkring en som om man satt en svart sopsäck över huvudet. Jag hade varit vid Angkor Wat en gång några dagar tidigare under dagtid, men att vistas i samma område i mörker utan en endaste liten ljuskälla nånstans var en annorlunda upplevelse minst sagt. Jag kom ihåg att det stället man blir avsläppt på ligger i närheten av en liten stenplatå... som sen leder en till en stenbro... som går över en stor vallgrav (utan räcken)... och som leder in till tempelområdet. Jag kom också ihåg att när man väl kommer in på tempelområdet så ska man kliva över en stenpassage och sedan gå framåt några minuter för att komma till något av de två vattendrag varifrån man har bäst vy över soluppgången när solen väl bestämmer sig för att titta fram. Dock eftersom jag inte såg i princip ett skit så visste jag inte ens vilken sida om mig den där platån nu låg på. Jag var tydligen tidigt ute också, för det var ingen annan där.
Det är klart att jag skulle kunna ha väntat på parkeringen på att det skulle börja ljusna, men planen var ju att ta mig in på tempelområdet, lokalisera den där bästa fotoplatsen och sätta mig där och rigga kameran i lugn och ro före solens uppgång. Jag bad chauffören peka ut i vilken riktning templet fanns i det kompakta mörkret. Han sträckte ut sitt finger. Jag lutade mig fram för att se hans arm lite tydligare, och började sedan gå i samma riktning. Jag var helt ensam och jag varken hörde eller såg någonting. Och jag tänkte två saker:
1. Varför i helvete köpte jag inte en ficklampa, och
2. Hoppas jag inte druttar ner i vallgraven
Så här såg det ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar