Jag hade tur. Efter att ha stapplat fram i mörket på egen hand ett tag så hoppade plötsligt två små tjejer fram från ingenstans och erbjöd, utrustade med en ficklampa, hjälp med att hitta fram. Jag tackade förstås ja, och kunde så småningom hitta precis den platsen jag ville komma till. Tjejerna fick några amerikanska dollar och försvann sedan bort i mörket igen. Därefter var det bara till att slå sig ner, fiska upp kameran och min medhavda frukost (sourcream-chips) och vänta på att solen skulle gå upp.
Efter lång väntan började det ljusna lite grann. Himlen blev mörkt blå och man kunde börja skönja konturerna av templet en bit bort.
En stund senare kunde man se solen stiga. Jag blev först lite besviken - det verkade vara för disigt för att bli en vacker himmel.
Jag stannade kvar ändå och fortsatte fotografera, och när solen kommit upp ytterligare en bit så klarnade det upp och himlen blev gradvis väldigt vacker. Jag kände harmoni, ödmjukhet och lycka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar