Estetik...
Man skulle som naiv svensk kunna tro att ett kontor på ett något så när framgångsrikt bolag i Tokyo kanske vore snyggt inrett - eventuellt till och med lite lyxigt.
Så är det inte.
På det här kontoret sitter man i enorma landskap - varje våning i höghuset består i princip av ett enda gigantiskt rum som vardera hyser sisidär hundrafemtio, tvåhundra personer som sitter på långa rader utan avskärmningar. Färgskalan i hela byggnaden går från kallt blågrått, cementfärgat till den beiga färgen av en sjuk höna. I princip allt material man möter under en arbetsdag kan härledas till denna paletten, från skrivbord och stolar till persienner, skåp och hyllor. Det här kommer i och för sig inte som någon överraskning för mig då jag varit här innan, men jag är ändå lite förbryllad för många japaner är väldigt stilmedvetna och noggranna när det gäller dem själva och hur de paketerar sig. Det råder uppenbarligen helt andra estetiska regler för personer än för kontorsinredningar.
På ingen av de tio, elva våningar företaget breder ut sig på hittar man någon fikahörna utan vill man ha en paus eller miljöombyte är man förpassad att besöka antingen kafeterian på fjärde våningen, eller ett inpyrt rökrum som skulle kunna användas av modiga rökdykare att öva katastofsituationer i. När man förfärad och försvagad av luften därinne mot bättre vetande sätter sig på en av rummets (beiga) skinnpallar känner man nästan hur röven fylls av rök.
Utanför kafeterian hittar man byggnadens enda blommor - i dammig plast.
...och kultur
I entrén på bottenvåningen står alltid en vakt i brun uniform som i början på dagen hälsar Ohayo gozaimasu (god morgon), bugar och håller utkik att förbipasserande bär passerkort. (Det gör det även i den intilliggande nyare Sony-byggnaden, med den skillnaden att där hälsar vakten ovillkorligen god morgon till varje passerande person, oavsett hur stora klungor som kommer in samtidigt, med den följden att man nog hinner höra hundra stycken Ohayo gozaimasu på väg in.)
Man skulle som naiv svensk kunna tro att ett kontor på ett något så när framgångsrikt bolag i Tokyo kanske vore snyggt inrett - eventuellt till och med lite lyxigt.
Så är det inte.
På det här kontoret sitter man i enorma landskap - varje våning i höghuset består i princip av ett enda gigantiskt rum som vardera hyser sisidär hundrafemtio, tvåhundra personer som sitter på långa rader utan avskärmningar. Färgskalan i hela byggnaden går från kallt blågrått, cementfärgat till den beiga färgen av en sjuk höna. I princip allt material man möter under en arbetsdag kan härledas till denna paletten, från skrivbord och stolar till persienner, skåp och hyllor. Det här kommer i och för sig inte som någon överraskning för mig då jag varit här innan, men jag är ändå lite förbryllad för många japaner är väldigt stilmedvetna och noggranna när det gäller dem själva och hur de paketerar sig. Det råder uppenbarligen helt andra estetiska regler för personer än för kontorsinredningar.
På ingen av de tio, elva våningar företaget breder ut sig på hittar man någon fikahörna utan vill man ha en paus eller miljöombyte är man förpassad att besöka antingen kafeterian på fjärde våningen, eller ett inpyrt rökrum som skulle kunna användas av modiga rökdykare att öva katastofsituationer i. När man förfärad och försvagad av luften därinne mot bättre vetande sätter sig på en av rummets (beiga) skinnpallar känner man nästan hur röven fylls av rök.
Utanför kafeterian hittar man byggnadens enda blommor - i dammig plast.
...och kultur
I entrén på bottenvåningen står alltid en vakt i brun uniform som i början på dagen hälsar Ohayo gozaimasu (god morgon), bugar och håller utkik att förbipasserande bär passerkort. (Det gör det även i den intilliggande nyare Sony-byggnaden, med den skillnaden att där hälsar vakten ovillkorligen god morgon till varje passerande person, oavsett hur stora klungor som kommer in samtidigt, med den följden att man nog hinner höra hundra stycken Ohayo gozaimasu på väg in.)
Hissarna upp till våra våningsplan är fucking lethal – att kila in en arm eller fot mellan dörrar som håller på att stängas leder inte som väntat till att dörrarna går upp igen för att släppa in en utan mynnar ut i en svårvunnen styrkekamp mellan ens bleka arm och hundra kilo ståldörr med uppdraget att krossa ens lemmar. Överlever man inträdet i hissen råder sedan därinne en särskild hissetikett som är intressant och som jag får återkomma senare till.
Vid varje persons lilla arbetsyta finns en stationär telefon. Från och till ringer det - i samtliga telefoner. Det verkar nämligen inte finnas någon växel, utan när någon ringer vårt gemensamma nummer stämmer således varje telefon upp i kör. Jag har slutat hoppa till när det händer.
Exakt klockan 15:00 varje eftermiddag spelas ett förinspelat band upp i högtalarna på varje våningsplan, med en melodi som låter som om den vore hämtad från ett tråkigt parti i ett Zelda-spel, medan en japansk kvinnoröst ovanpå säger att nu är det minsann dags att göra gymnastik! Glatt uppmanar hon oss att ställa oss upp, rulla med axlarna och skaka loss händer och leder - ignorerad av samtliga, som istället tysta smattrar vidare på sina tangentbord vid sina platser.
Ibland ser man folk nicka till vid sina arbetsplatser, eller helt enkelt lägga sig pladask över sina skrivbord för att ta en sovpaus. Jag tycker det vore fint om man kunde få folk att nappa på det där gymnastikbandet då och då, eller spendera lite färre timmar på kontoret - det skulle nog vara bra, inte minst för det fysiska välmåendet och den alarmerande låga nativiteten som råder.
Apropå arbetstider så är dagen förskjuten mot vad jag är van vid - kommer jag till kontoret vid nio på morgonen så är det i princip tomt. De flesta kommer in vid tio, halvelva-tiden. Många stannar sen förvisso till samma tid på kvällen. Värt att tänka på i det här sammanhanget är att det inte är ovanligt att pendla mellan 45 och 90 minuter med tåg, enkel resa, för att komma till och från jobbet. Jag känner mig enormt priviligierad som kan promenera.
Vid varje persons lilla arbetsyta finns en stationär telefon. Från och till ringer det - i samtliga telefoner. Det verkar nämligen inte finnas någon växel, utan när någon ringer vårt gemensamma nummer stämmer således varje telefon upp i kör. Jag har slutat hoppa till när det händer.
Exakt klockan 15:00 varje eftermiddag spelas ett förinspelat band upp i högtalarna på varje våningsplan, med en melodi som låter som om den vore hämtad från ett tråkigt parti i ett Zelda-spel, medan en japansk kvinnoröst ovanpå säger att nu är det minsann dags att göra gymnastik! Glatt uppmanar hon oss att ställa oss upp, rulla med axlarna och skaka loss händer och leder - ignorerad av samtliga, som istället tysta smattrar vidare på sina tangentbord vid sina platser.
Ibland ser man folk nicka till vid sina arbetsplatser, eller helt enkelt lägga sig pladask över sina skrivbord för att ta en sovpaus. Jag tycker det vore fint om man kunde få folk att nappa på det där gymnastikbandet då och då, eller spendera lite färre timmar på kontoret - det skulle nog vara bra, inte minst för det fysiska välmåendet och den alarmerande låga nativiteten som råder.
Apropå arbetstider så är dagen förskjuten mot vad jag är van vid - kommer jag till kontoret vid nio på morgonen så är det i princip tomt. De flesta kommer in vid tio, halvelva-tiden. Många stannar sen förvisso till samma tid på kvällen. Värt att tänka på i det här sammanhanget är att det inte är ovanligt att pendla mellan 45 och 90 minuter med tåg, enkel resa, för att komma till och från jobbet. Jag känner mig enormt priviligierad som kan promenera.
Det är också intressant att se hur mailkultur skiljer sig. Om någon tänker anlända sent eller gå hem tidigt (vilket innebär att lämna jobbet klockan 18) skickar vederbörande ut en upplysning/ursäkt i form av mail/kalenderevent till alla kolleger där det står att personen inte kommer vara närvarande, varför, och vem som täcker under tiden. Ens elektroniska kalender kryllar därmed av sådana event om sen ankomst, ofta från kolleger man aldrig samarbetar med.
Av sekretesskäl är det förstås inte tillåtet för folk som inte arbetar här att vistas i lokalerna, med vissa naturliga men ytterst motvilliga undantag: när vi ska få besök av utomstående, t.ex. printer repair guy, så massdistribueras detta ut via mail till alla i förväg i form av en förskräckt varning som får det att låta som att ett ont troll är på väg in i byn och att det är hög tid att antingen springa för livet, hämta facklor eller hellre gömma sig och alla sina ägodelar.
Går man på toa på eftermiddagen ser man många borsta tänderna - det är fräscht!
Det är väldigt intressant, annorlunda och spännande att vara här!
Av sekretesskäl är det förstås inte tillåtet för folk som inte arbetar här att vistas i lokalerna, med vissa naturliga men ytterst motvilliga undantag: när vi ska få besök av utomstående, t.ex. printer repair guy, så massdistribueras detta ut via mail till alla i förväg i form av en förskräckt varning som får det att låta som att ett ont troll är på väg in i byn och att det är hög tid att antingen springa för livet, hämta facklor eller hellre gömma sig och alla sina ägodelar.
Går man på toa på eftermiddagen ser man många borsta tänderna - det är fräscht!
Det är väldigt intressant, annorlunda och spännande att vara här!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar