"I said I know it's only rock'n'roll but I like it"
Från olika håll strålar de så sakteliga samman på soliga söndageftermiddagen i Harajuku. Man känner lätt igen dem på deras klädsel: idel svart och skinn från topp till tå. Bootsen är spetsiga och frisyrerna frodiga. Vanliga attiraljer är svarta solglasögon, snusnäsduk, skinnhandskar och kanske en kam i bakfickan. Vilka är de? De är Tokyo Rockabilly Club. Som fan. Varje vecka träffas detta gäng med delad och till synes obegränsad passion för amerikansk 50-tals rockabilly-kultur och dansar utomhus till gamla rockhits som spelas ur medburna högtalare på hög volym. Looken är en blandning av (smala läderklädda) Elvis och Snake Plissken i Flykten från New York - fast japaner förstås.
Själv har jag hittills bara hört talas om dem, men under en shoppingtur i Harajuku får jag av en händelse plötsligt syn på ett skinnklätt par som strosar uppför gatan, släpandes på en pinnkärra med högtalare. Jag hajar till och tänker att jag nu har en bra chans att se var de håller hus och hur det går till. Jag följer efter dem på lagomt avstånd likt en spion - illa dold ska erkännas; jag är skandinavienblek, har rakat huvud, bär glasögon med vita plastbågar och en cerise iPod - för att se vart de är på väg. Efter en del smygande är jag så framlotsad till destinationen - intill parken bakom järnvägsstationen, visar det sig. Fler och fler av dem börjar samlas - ett fåtal på gamla motorcyklar och de flesta i 40-årsåldern, nästan uteslutande män. En mc-mekaniker dyker upp i vitt mekanikerställ, men jag ser aldrig honom utföra något arbete utan jag tror att han är där mest för att ge tillställningen lite extra tyngd.
Så börjar några viktiga preparationer: först lite trevligt mingel deltagarna emellan, någon knäcker en öl varefter de som inte redan skaffat sig en fantastisk frisyr blir noggrant hårstylade av sina vänner medelst sax, brylcreme, kam och fön. Under tiden drar någon igång ett högljutt motoraggregat för att strömförsörja musiksystemet medan övriga lägger till sista fixen av frisyren, jackknäppningen eller skinnhandskarna framför en medhavd helkroppsspegel. Ett lätträknat antal flickvänner i knästrumpor, prickiga kjolar, knallrött läppstift och 50-talsfrisyrer sitter på huk och tittar förstrött och lite uttråkat på. Under tiden samlas nyfikna åskådare som tittar, ler, fnissar, fotograferar och tuggar på grillspett som smarta försäljare kränger från ditdragna matstånd.
En gemytlig halvtimme senare sätter dansen igång. Stereon vräker ur sig gamla 50-talshits på högsta volym och i ringar om 5-6 personer börjar deltagarna skaka loss och visa upp sina inövade moves, alla utförda med största inlevelse. Coola poser, splits och spagat avlöser varandra och publiken applåderar roat mellan låtarna. De dansande männen supportar varandra med rytmiskt handklapp och turas om att visa upp sina skills i cirkelns mitt. Själv avfyrar jag i chockblandad förtjusning sisådär hundratalet bilder med min kamera och förundras över ännu ett roligt och annorlunda Japan-fenomen, medan jag leker med tanken att glatt stega fram med mina vita plastglasögon, randiga sneakers och cerise iPod och fråga om jag får vara med.
Så börjar några viktiga preparationer: först lite trevligt mingel deltagarna emellan, någon knäcker en öl varefter de som inte redan skaffat sig en fantastisk frisyr blir noggrant hårstylade av sina vänner medelst sax, brylcreme, kam och fön. Under tiden drar någon igång ett högljutt motoraggregat för att strömförsörja musiksystemet medan övriga lägger till sista fixen av frisyren, jackknäppningen eller skinnhandskarna framför en medhavd helkroppsspegel. Ett lätträknat antal flickvänner i knästrumpor, prickiga kjolar, knallrött läppstift och 50-talsfrisyrer sitter på huk och tittar förstrött och lite uttråkat på. Under tiden samlas nyfikna åskådare som tittar, ler, fnissar, fotograferar och tuggar på grillspett som smarta försäljare kränger från ditdragna matstånd.
En gemytlig halvtimme senare sätter dansen igång. Stereon vräker ur sig gamla 50-talshits på högsta volym och i ringar om 5-6 personer börjar deltagarna skaka loss och visa upp sina inövade moves, alla utförda med största inlevelse. Coola poser, splits och spagat avlöser varandra och publiken applåderar roat mellan låtarna. De dansande männen supportar varandra med rytmiskt handklapp och turas om att visa upp sina skills i cirkelns mitt. Själv avfyrar jag i chockblandad förtjusning sisådär hundratalet bilder med min kamera och förundras över ännu ett roligt och annorlunda Japan-fenomen, medan jag leker med tanken att glatt stega fram med mina vita plastglasögon, randiga sneakers och cerise iPod och fråga om jag får vara med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar