Semester! Jag kliver ombord på en fet jumbojet som tar mig österut, över datumlinjen, med USAs femtionde stat som destination. Hawaii. Namnet för tankarna till palmer och en mustaschprydd lurvig deckare i röd Ferrari och för korta shorts. Honom träffar jag aldrig, men däremot två lurviga vänner från Sverige som jag tajmat in besöket med och som inte tvekar att färdas halva jordklotet för att njuta av lite sol och värme. För mig som reser österut tar resan i runda slängar sju timmar. För mina svenska vänner tjugosex. Tidsskillnaden Sverige-Honolulu är elva timmar. Man förstår att namnet klingar exotiskt i våra svenska öron.
Väl framme åker jag buss till hotellet i Waikiki. I ösregn. Himlen är kolsvart, palmerna längs vägen piskas av massivt hårt regn och bussens vindrutetorkare gnäller och kämpar allt vad de orkar för att hålla fri sikt. Jag får först en känsla av att vi mot bättre vetande lyckats pricka in någon form av regnperiod. Det skulle inte vara helt förvånande när man tänker efter. Det här är min minst planerade resa någonsin. Jag har fått hjälp med att köpa en flygbiljett, sen har jag tagit med mig den till en flygplats. Det är allt. Nu befarar jag att jag kommer få plikta min dåliga planering med att spendera semesterns sju dagar spelandes Yatzy på hotellrummet med regnet smattrande mot stängda fönster. Riktigt så illa blir det inte. Någon timme senare klarnar saker och ting upp, solen tittar fram och det blir riktigt fint. Jag gläds åt att träffa mina vänner som jag inte sett på flera månader. Vi checkar in på hotellet som ligger ett stenkast från en av de finaste stränder man kan tänka sig. Överallt finns vackra palmer, färgstarka blommor och buskage, temperaturen är 25 grader och vattnet klart och blågrönt.
Bortsett från den vackra miljön runt omkring en framgår det klart och tydligt vilket land ön tillhör, inte bara av skyltar och menyer (som jag är euforisk över att kunna läsa obehindrat) utan även befolkningen. Jämfört med smala kostymklädda japaner i Tokyo ser amerikanerna här ut som Barbapapa på dekis. Tempot och atmosfären är också diametralt annorlunda. Bussarna går med glest intervall, folk står och väntar lojt på hållplatsen här och där (snarare än i en tätt packad rak linje), bussen glider fram långsamt varpå folk lufsar fram och växlar några ord med den avslappnade chauffören innan de sätter sig, och ingenstans hörs de ljud man dränks av i Tokyo såsom talande rulltrappor, inspelade varningsmeddelanden, högljudda melodier på tågstationer och konstant plingande biljettmaskiner. Kontrasten är nästan bisarr. Mitt första dygn känns som att det utspelas i slowmotion. Sedan faller jag in i tempot och börjar uppskatta det. Jag slutar bry mig om vad klockan är och vilken dag det är. Det är semester.
Vi bestiger Diamond Head, ett berg vid en urgammal och nu överväxt vulkan, varifrån man har en fantastisk utsikt över kustremsan och de vidsträckta grönområdena inne på ön.
Vi besöker Pearl Harbor.
Vi äter amerikansk mat. Dålig amerikansk mat. Det förvånar mig inte att amerikanerna är stora - portionerna räcker för att mätta utsvultna isbjörnar och i princip inget har undkommit fritösen, utom möjligen besticken. På stora shopping malls är det svårt att hitta något annat än KFC och Taco Bell och överallt råder free refill på läsk - man hinner knappt sätta ner den litersstora muggen innan en servitör är framme och fyller upp. Min mage är i upprorstillstånd. Jag beställer in kyckling på en restaurang för att försöka återställa, men när den landskapsstora tallriken kommer in till bordet är den full av knytnävsstora frityrknyten och ackompanjeras av en gigantisk korg med pommes frites. Att mitt hjärta fortfarande slår normalt är ett medicinskt mysterium.
Vi hyr en cabriolet och glider omkring i de sagolikt vackra miljöerna man känner igen från Lost och Jurassic Park.
Vi tar en surflektion av en intensiv och söndersolad amerikan som heter Mikey och som kvickt lär oss torrsurfa på land innan det är dags att promenera ner i vattnet med en gigantisk longboard under armen. Att paddla sig ut i havet genom vågor som gör sitt bästa för att spola oss tillbaks är tungt, men den stundande belöningen desto större - som genom ett mirakel kommer jag upp på brädan på första försöket och i de femton sekunderna som följer är jag självaste Kelly Slater. Jag ser mig omkring för att se om någon talangjägare vill skriva proffskontrakt med mig. Sedan faller jag som en fura och sväljer en halvliter saltvatten. Kul var det iallafall.
Andra bekantskaper som korsar våra vägar är..:
- en japansk man som ser ut som en blandning av Mario och Ron Jeremy och som spenderar tiden på stranden med att fotografera sitt sällskap : två bikiniklädda japanska tjejer i övre tonåren, som poserar och leker i vattnet
- en man som är förlamad från midjan nedåt och som ber oss hjälpa till att lyfta upp honom från sin rullstol, lägga honom raklång på sin surfbräda och knuffa ut honom i havet (!)
- japaner, japaner, japaner
- amerikanska kids på spring break
- en smågalen hippietjej från Kalifornien som heter J
Efter en avkopplande och rolig vecka hoppar jag åter på planet och åker, för första gången nånsin, hem till Tokyo. Det känns bra faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar