S livnär sig som konstnär och bjuder med oss till Womb för ett musik-och-konstevent som vänner till henne medverkar i. Totalt är det fyra band som spelar efter varandra på scen, i olika musikstilar.Först ut är ett prydligt kostymklätt gäng herrar som spelar en klaviaturdriven, ganska bestämd och rockig form av jazz, skönt befriad från flum och istället ackompanjerad av en trummis som pumpar på som om det vore audition för Metallica. Resultatet är faktiskt skitcoolt. Medan de spelar projiceras på en stor duk bakom bandet ett bildspel som S kompis skapat. Vi får se stormiga moln, jesusbilder och en film av bandet spelandes i djurmasker medan grön kolsyrerök långsamt sveper in. Good stuff. Det är kul att se kontrasten då trummisen under avslutningslåtens final kämpar på så man tror att skinnet på trummorna ska gå sönder, för att sedan blixtsnabbt ställa sig upp vid mikstativet i sin fina kostym och under plötslig total tystnad mycket lågmält och artigt tacka för sig, extremt samlat, med röst och kroppspråk som om det vore bolagstämma på Alfa Laval.
Band nummer två är yngre och spelar någon sorts japan-indie-punk som är mer spännande än bra, och därefter avlöser två band som spelar en blandning av electronica och pop/rock.
I taket på Womb hänger den största discokula jag nånsin sett, och klubben har även en lasermaskin som än idag, 2009, känns som framtiden.
Bland pausmusiken får vi bland annat höra en cool cover på grymma Killing Moon som jag påminner mig var en av anledningarna att jag tyckte filmmusiken till Donnie Darko var så bra. Både den och Head over Heels har jag hemma nästintill autistlyssnat på därefter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar