Ännu ett "bara i Japan"-ögonblick...
Står i kön inne på postkontoret i Shinagawa en onsdagslunchrast, för att få posta ett brev. Framför mig har jag kanske fem sex väntade personer. Snett bakom oss finns ett par soffor där ytterligare fyra fem enskilda kunder väntar på sin tur. Jag hör någon gulla med ett barn och vänder mig halvt om för att kasta ett öga bort mot sofforna. Och får syn på en hårt sminkad kvinna i 60-årsåldern (kan möjligen ha varit en hårt sminkad man i 60-årsåldern, sometimes it´s hard to tell) som sitter med en baby insvept i filt i knät och som gulligullpratar ömt med babyn och babyn svarar tillbaka då och då. Fast grejen är att det är ingen riktig baby. Det är en jävla docka. En pratande robotbaby. Med stora plastögon, plastögonfransar och burkig röst.
Ytterligare en "bara i Japan"-reflektion är att absolut ingen annan inne på postkontoret än jag tittar.
onsdag 26 januari 2011
tisdag 25 januari 2011
Bröllop i Hong Kong
Så är det då dags för bröllop. Inte mitt alltså utan min vän X.
Efter träningsläger hemma själv framför YouTube, där jag lärt mig hur man kidnappar kinesiska kvinnor till bröllop, möter jag upp med X och hans sköna barndomskompisar på ett hotell i Tsim Sha Tsui en lördagsmorgon. En av killarna har ett "svart öga" som jag aldrig förmår mig att fråga om orsaken till. En annan presenterar sig med sitt smeknamn King Kong. King Kong visar sig vara slipsexperten, han får knyta fyra slipsar på raken.
Vi hoppar in i en för dagen hyrd tolvmannabuss och tar sikte på norra utkanten av Hong Kong, där den tilltänkta frun tydligen har sin lägenhet. En kille som ser ut som en kinesisk version av Brad Pitt (tänk en leende Tyler Durden i Fight Club fast från Kina liksom) hamnar bredvid mig och förtydligar, strålande glad, för mig: we have to take her by force!
Absolut, Brad.
X, dagen till ära klädd i traditionell kinesisk outfit i rött och guld och som får honom att se ut som en pampig kinesisk kejsare, blir själv skjutsad i en hyrd Merca och vi möts efter att både bil och buss parkerat utanför lägenhetskomplexet. Ett filmteam ansluter: en lustig energisk herre springer omkring med en videokamera och ger oss direktiv (på kinesiska förstås) om hur vi ska gå för att vara snygga på film, medan hans kumpan avfyrar hundratals foto med sin systemkamera. Ett par killar får i uppdrag att låtsas lägga sista finputsen på den redan bröllopsdekorerade Mercedesen medan filmkameramannen springer förbi på böjda knän, svepandes med objektivet.
Vi går in i lägenhetshuset och tar oss upp till rätt våning. X stegar fram i sin guldoutfit och bankar på dörren, med oss andra grabbar i teamet bakom sig i korridoren. Inne i lägenheten väntar bland annat blivande fruns väninnor och närmsta släkt. X ber om att få komma in men tjejerna nekar. En förhandling verkar sätta igång. Villkor för att bli insläppta diskuteras. Pengar erbjuds. Dörren gläntar upp och vi killar försöker tränga oss in, men blir stoppade. Efter mutor får vi komma in i lägenheten. Tjejerna är klädda i identiska kläder och är mycket söta, men hårda - tillträde till det inre rum där frun gömmer sig tillåts inte och stämningen i den lilla lägenheten är rolig men kaotisk, inte minst på grund av att filmteamet flaxar omkring för att dokumentera allt ur de bästa kameravinklarna. Jag får hjälpa till att förhandla. X dansar en avancerad koreograferad dans. Pengar byter ägare. En massa röda kuvert slussas fram och tillbaka - fyra stycken trycks i min näve - och plötsligt blir frun tillgänglig och brudparet kan äntligen förenas.
Stämningen blir lite lugnare och brudparet serverar te åt brudens släkt och får ta emot presenter - pengar och guldsmycken. Det hålls korta tal och X får be om lov för giftermålet av brudens föräldrar under högtidliga former. Fotografen fotograferar brudparet tillsammans med alla konstellationer av släktingar.
Sedan är vi färdiga här och hoppar in i bilarna för att åka tillbaka till Tsim Sha Tsui där brudgummens familj väntar och en liknande procedur tar vid (minus förhandlingen). En stylist ansluter! Stylisten, som är en cool kinesisk rocktjej i skinnpaj, hjälper bruden med omklädnader och makeup-piff mellan varven. Efter teceremoni och tal i ett litet hotellrum splittras sällskapet och kvar i hotellrummet återstår jag och närmsta släktingar till X och vi tar en välbehövlig paus tillsammans. Även om jag inte förstår kinesiska och X släktingar inte förstår engelska så slås jag av hur trevliga och varmhjärtade de är. X pappa gestikulerar åt mig och bjuder mig på en massa grejer. En väninna till X mamma skrattar med (eller åt?) mig och vill bli fotograferad tillsammans med mig med sin kompaktkamera. Hon är inte van att träffa utlänningar och pratar ingen engelska. Hon ber entusiastiskt om att få filma när jag och X pratar engelska med varandra. X pappa ber X om tolkning för att nyfiket fråga mig vad jag har för framtidsutsikter och verkar vilja gifta bort en minderårig söt släkting med mig.
På kvällen startar själva bröllopsfesten. I en utsmyckad festlokal tågar brudparet in emellan rader av cirka sjuttio gäster. X bär nu svart kostym och bruden en fantastisk vacker klänning. En snorig tjej i slitna baggy jeans som jag först trott bara haft till uppgift att städa lokalen innan gästernas ankomst, visar sig vara moderator för hela bröllopsfesten (fortfarande i slitna baggy jeans). Brudparet håller tal åt varandra och en vigselförrättare förklarar dem som man och hustru efter att de först fått skriva på några dokument. På något magiskt sätt har den flitige filmkameramannen haft tid att klippa ihop en video av de filmsnuttar han spelat in under dagen, och videon spelas upp till allas förtjusning strax före servering av en mycket god kinesisk buffé, följt av tårta.
Puh.
En av de bästa och roligaste dagarna jag upplevt går mot sitt slut. Jag har samlat på mig hundratals glada intryck och minnen som föralltid kommer skänka mig mycket glädje att tänka tillbaka på och jag är X evigt tacksam för att ha bjudit in mig till detta fantastiska och för mig unika evenemang.
Efter träningsläger hemma själv framför YouTube, där jag lärt mig hur man kidnappar kinesiska kvinnor till bröllop, möter jag upp med X och hans sköna barndomskompisar på ett hotell i Tsim Sha Tsui en lördagsmorgon. En av killarna har ett "svart öga" som jag aldrig förmår mig att fråga om orsaken till. En annan presenterar sig med sitt smeknamn King Kong. King Kong visar sig vara slipsexperten, han får knyta fyra slipsar på raken.
Vi hoppar in i en för dagen hyrd tolvmannabuss och tar sikte på norra utkanten av Hong Kong, där den tilltänkta frun tydligen har sin lägenhet. En kille som ser ut som en kinesisk version av Brad Pitt (tänk en leende Tyler Durden i Fight Club fast från Kina liksom) hamnar bredvid mig och förtydligar, strålande glad, för mig: we have to take her by force!
Absolut, Brad.
X, dagen till ära klädd i traditionell kinesisk outfit i rött och guld och som får honom att se ut som en pampig kinesisk kejsare, blir själv skjutsad i en hyrd Merca och vi möts efter att både bil och buss parkerat utanför lägenhetskomplexet. Ett filmteam ansluter: en lustig energisk herre springer omkring med en videokamera och ger oss direktiv (på kinesiska förstås) om hur vi ska gå för att vara snygga på film, medan hans kumpan avfyrar hundratals foto med sin systemkamera. Ett par killar får i uppdrag att låtsas lägga sista finputsen på den redan bröllopsdekorerade Mercedesen medan filmkameramannen springer förbi på böjda knän, svepandes med objektivet.
Vi går in i lägenhetshuset och tar oss upp till rätt våning. X stegar fram i sin guldoutfit och bankar på dörren, med oss andra grabbar i teamet bakom sig i korridoren. Inne i lägenheten väntar bland annat blivande fruns väninnor och närmsta släkt. X ber om att få komma in men tjejerna nekar. En förhandling verkar sätta igång. Villkor för att bli insläppta diskuteras. Pengar erbjuds. Dörren gläntar upp och vi killar försöker tränga oss in, men blir stoppade. Efter mutor får vi komma in i lägenheten. Tjejerna är klädda i identiska kläder och är mycket söta, men hårda - tillträde till det inre rum där frun gömmer sig tillåts inte och stämningen i den lilla lägenheten är rolig men kaotisk, inte minst på grund av att filmteamet flaxar omkring för att dokumentera allt ur de bästa kameravinklarna. Jag får hjälpa till att förhandla. X dansar en avancerad koreograferad dans. Pengar byter ägare. En massa röda kuvert slussas fram och tillbaka - fyra stycken trycks i min näve - och plötsligt blir frun tillgänglig och brudparet kan äntligen förenas.
Stämningen blir lite lugnare och brudparet serverar te åt brudens släkt och får ta emot presenter - pengar och guldsmycken. Det hålls korta tal och X får be om lov för giftermålet av brudens föräldrar under högtidliga former. Fotografen fotograferar brudparet tillsammans med alla konstellationer av släktingar.
Sedan är vi färdiga här och hoppar in i bilarna för att åka tillbaka till Tsim Sha Tsui där brudgummens familj väntar och en liknande procedur tar vid (minus förhandlingen). En stylist ansluter! Stylisten, som är en cool kinesisk rocktjej i skinnpaj, hjälper bruden med omklädnader och makeup-piff mellan varven. Efter teceremoni och tal i ett litet hotellrum splittras sällskapet och kvar i hotellrummet återstår jag och närmsta släktingar till X och vi tar en välbehövlig paus tillsammans. Även om jag inte förstår kinesiska och X släktingar inte förstår engelska så slås jag av hur trevliga och varmhjärtade de är. X pappa gestikulerar åt mig och bjuder mig på en massa grejer. En väninna till X mamma skrattar med (eller åt?) mig och vill bli fotograferad tillsammans med mig med sin kompaktkamera. Hon är inte van att träffa utlänningar och pratar ingen engelska. Hon ber entusiastiskt om att få filma när jag och X pratar engelska med varandra. X pappa ber X om tolkning för att nyfiket fråga mig vad jag har för framtidsutsikter och verkar vilja gifta bort en minderårig söt släkting med mig.
På kvällen startar själva bröllopsfesten. I en utsmyckad festlokal tågar brudparet in emellan rader av cirka sjuttio gäster. X bär nu svart kostym och bruden en fantastisk vacker klänning. En snorig tjej i slitna baggy jeans som jag först trott bara haft till uppgift att städa lokalen innan gästernas ankomst, visar sig vara moderator för hela bröllopsfesten (fortfarande i slitna baggy jeans). Brudparet håller tal åt varandra och en vigselförrättare förklarar dem som man och hustru efter att de först fått skriva på några dokument. På något magiskt sätt har den flitige filmkameramannen haft tid att klippa ihop en video av de filmsnuttar han spelat in under dagen, och videon spelas upp till allas förtjusning strax före servering av en mycket god kinesisk buffé, följt av tårta.
Puh.
En av de bästa och roligaste dagarna jag upplevt går mot sitt slut. Jag har samlat på mig hundratals glada intryck och minnen som föralltid kommer skänka mig mycket glädje att tänka tillbaka på och jag är X evigt tacksam för att ha bjudit in mig till detta fantastiska och för mig unika evenemang.
Kinesisk matupplevelse nummer tre
"Ska du åka till Hong Kong så måste du testa mango pudding!"
...har jag fått höra av mer än en person.
Ok, fair enough. Går på en food court och hittar ett mango pudding-kafé. På detta stället har de säkert tjugo eller trettio olika varianter på mango pudding. Jag beställer den sorten som ser godast ut på menyn.
Får in en liten skål med en mangohalva i en gul tjock sås som smakar... mango. Jävligt svag mango. Det är inte äckligt men det är heller inte fantastiskt gott. I såsen ligger några svarta geléklumpar, stora som sockerbitar, och i princip utan någon smak. Det smakar bara... gelé. När jag senare berättar om vad jag ätit så får jag förklarat för mig att den där svarta gelén, det är minsann sköldpadda. Sköldpaddsgelé.
Ska du åka till Hong Kong så måste du definitivt inte testa mango pudding.
(Japp, lånad bild.)
...har jag fått höra av mer än en person.
Ok, fair enough. Går på en food court och hittar ett mango pudding-kafé. På detta stället har de säkert tjugo eller trettio olika varianter på mango pudding. Jag beställer den sorten som ser godast ut på menyn.
Får in en liten skål med en mangohalva i en gul tjock sås som smakar... mango. Jävligt svag mango. Det är inte äckligt men det är heller inte fantastiskt gott. I såsen ligger några svarta geléklumpar, stora som sockerbitar, och i princip utan någon smak. Det smakar bara... gelé. När jag senare berättar om vad jag ätit så får jag förklarat för mig att den där svarta gelén, det är minsann sköldpadda. Sköldpaddsgelé.
Ska du åka till Hong Kong så måste du definitivt inte testa mango pudding.
(Japp, lånad bild.)
Kinesisk matupplevelse nummer två
Brottsplats för min andra kinesiska kulinariska katastrof: Macao. Känt för sin spännande crossover mellan det portugisiska och det kinesiska köket. För mig ihågkommet med skräck och förfäran.
Släntrar omkring inne i Macao city kvällstid och letar efter ett bra ställe att äta middag på. Får syn på en upplyst skylt med många bilder på olika kinesiska rätter. Det ser gott ut faktiskt, nästan alltsammans. En kvinna frågar om jag vill äta där och det vill jag. Hon visar mig upp till andra våningen och in i restaurangen.
Vyn som slår mig där är som klippt och skuren ur The Shining. Matsalen är gigantiskt stor, på golvet ligger en tjock röd heltäckningsmatta och en ändlös mängd stora runda bord med vita dukar och rokokostolar sprider ut sig i landskapet. Det är absolut ombonat och snyggt, men det finns ingen här! Jo förresten, det finns ett litet japanskt skrämt sällskap vid ett bord bakom mig men i övrigt sitter jag ensam vid ett stort runt bord och blickar ut över en karbonkopia av den spöklika festsalen i The Shining. Svag pianomusik ljuder från dolda högtalare och en surrealistisk känsla kryper över mig.
Eftersom ingen kommer fram till mig ropar jag till mig service och en kvinna släntrar långsamt fram och tittar till lika delar förvånad och uttråkad på mig. Jag beställer in det som ser godast ut på bild från menyn - räkor i en stark sås, och en Carlsberg. Efter en stund kommer maten in. Tigerräkorna är mycket stora och har fortfarande skalet kvar på sig. Ett skal som är tjockt som pansar. De ligger i en förvisso god men mycket mycket trög sås, och hur jag ska kunna få i mig detta med ett par chopsticks är en svårlöst gåta. Efter ett par tafatta försök att pilla ut räkkött med pinnar tar jag försiktigt hjälp av fingrarna vilket visar sig vara ett misstag då såsen klibbar fast i mig lika hårt som napalm. Jag ger upp. De hårt bepansrade räkorna vinner på walkover. Hade det ingått ris i maträtten hade jag ätit den vid detta laget för att få i mig åtminstone något. Men det gör det inte.
Jag försöker torka mig fri från napalmsås, dricker upp min Carlsberg i förhoppning om att berusningen ska få mig att glömma kinesisk matkultur, och går ut.
(Lånad bild såklart.)
Släntrar omkring inne i Macao city kvällstid och letar efter ett bra ställe att äta middag på. Får syn på en upplyst skylt med många bilder på olika kinesiska rätter. Det ser gott ut faktiskt, nästan alltsammans. En kvinna frågar om jag vill äta där och det vill jag. Hon visar mig upp till andra våningen och in i restaurangen.
Vyn som slår mig där är som klippt och skuren ur The Shining. Matsalen är gigantiskt stor, på golvet ligger en tjock röd heltäckningsmatta och en ändlös mängd stora runda bord med vita dukar och rokokostolar sprider ut sig i landskapet. Det är absolut ombonat och snyggt, men det finns ingen här! Jo förresten, det finns ett litet japanskt skrämt sällskap vid ett bord bakom mig men i övrigt sitter jag ensam vid ett stort runt bord och blickar ut över en karbonkopia av den spöklika festsalen i The Shining. Svag pianomusik ljuder från dolda högtalare och en surrealistisk känsla kryper över mig.
Eftersom ingen kommer fram till mig ropar jag till mig service och en kvinna släntrar långsamt fram och tittar till lika delar förvånad och uttråkad på mig. Jag beställer in det som ser godast ut på bild från menyn - räkor i en stark sås, och en Carlsberg. Efter en stund kommer maten in. Tigerräkorna är mycket stora och har fortfarande skalet kvar på sig. Ett skal som är tjockt som pansar. De ligger i en förvisso god men mycket mycket trög sås, och hur jag ska kunna få i mig detta med ett par chopsticks är en svårlöst gåta. Efter ett par tafatta försök att pilla ut räkkött med pinnar tar jag försiktigt hjälp av fingrarna vilket visar sig vara ett misstag då såsen klibbar fast i mig lika hårt som napalm. Jag ger upp. De hårt bepansrade räkorna vinner på walkover. Hade det ingått ris i maträtten hade jag ätit den vid detta laget för att få i mig åtminstone något. Men det gör det inte.
Jag försöker torka mig fri från napalmsås, dricker upp min Carlsberg i förhoppning om att berusningen ska få mig att glömma kinesisk matkultur, och går ut.
(Lånad bild såklart.)
Kinesisk matupplevelse nummer ett
Allting kan förstås inte vara perfekt.
Många talar sig ju varma för det kinesiska köket och speciellt området Kanton / Hong Kong håller många som ett av de bästa matområdena i Asien.
Plågad av dåligt samvete över min första Hong Kong-resa, då jag åt i princip alla måltider på Starbucks och McDonalds, bestämde jag mig denna gången för att faktiskt testa lite riktig kinesisk mat. Men det känns lite som att det där med fantastisk mat i Hong Kong är en myt. Eller som att folk gömmer undan den där goda maten när de ser mig anlända på flygplatsen. Mina tappra försök till kulinariska äventyr i Hong Kong slutar nämligen oftast i tragedi.
I Tokyo är en av de godaste maträtterna jag vet Tantanmen - en kryddstark nudelsoppa med gott kryddat kött, vårlök, cashewnötter, sesamfrön, chili och en massa andra ingredienser som förmodligen tar en hel livstid att lista ut. Tantanmen kommer ursprungligen från (...trumvirvel...) Kina! (cymbal) så självklart stod det högt upp på att-göra-listan att äta denna fantastiska rätt direkt från källan så att säga. Eller nästan direkt, hur man nu ser det.
Så... Jag ber om hjälp på hotellet och får utritat på en karta var jag kan hitta en tantanmenrestaurang. Ger mig ut glad i hågen med skattkartan i näven. Tar mig till på kartan markerat ställe men kan inte riktigt se någon restaurang i närheten där så jag frågar en kvinna som håller på att städa i sin butik. Hon pekar en bit tillbaka dit jag kom ifrån så jag vänder på klacken och börjar gå tillbaka. Ser fortfarande ingen restaurang så jag frågar på ett ställe till och blir då visad att restaurangen ligger tvärs över gatan.
Går in i vad som mer liknar ett garage än en restaurang. Slår mig ned vid ett bord i vit plast. En brysk kvinna slänger fram en inplastad meny med ett fyrtiotal olika rätter. Jag frågar om dom har tantanmen. Allt är tantanmen! hojtar hon upprört och pekar på menyn. Sen säger hon att stället är mycket berömt för sin tantanmen med räkor och pekar på det alternativet på menyn. Jag bestämmer mig för det. Efter några minuter kommer hon med en liten grön skål med... spaghetti i blöt. Verkligen. Det ligger ett litet knippe bleka nudlar i en pöl med vatten. Jag börjar äta och det smakar... ingenting. Kvinnan kommer förbi igen och frågar om jag vill göra det mer spicy. Ja det vill jag svarar jag och hon visar en liten skål med något som ser ut som olja med chili i. I skålen finns en mycket liten sked och jag börjar hälla i två tre skedar i min spaghetti-i-blöt-skål. "Watch out it is very spicy!" hojtar kvinnan och jag hejdar mig och provsmakar anrättningen.
Mina ögon fylls med tårar. Det är starkt så att jag överväger att skära av mig tungan. Eller huvudet. Om jag hade blivit serverad något att dricka till maten hade jag vid detta laget tömt både glas och bringare. Men det har jag inte.
Jag lämnar garaget och den onda kinesiska kvinnan. See you, säger hon. Tror inte det du, tänker jag medan tårarna rullar längs kinderna och jag förblindad försöker hitta min väg ut.
Tack och adjö, kinesisk matupplevelse nummer ett.
Bilden är lånad, det är nog ganska uppenbart.
Många talar sig ju varma för det kinesiska köket och speciellt området Kanton / Hong Kong håller många som ett av de bästa matområdena i Asien.
Plågad av dåligt samvete över min första Hong Kong-resa, då jag åt i princip alla måltider på Starbucks och McDonalds, bestämde jag mig denna gången för att faktiskt testa lite riktig kinesisk mat. Men det känns lite som att det där med fantastisk mat i Hong Kong är en myt. Eller som att folk gömmer undan den där goda maten när de ser mig anlända på flygplatsen. Mina tappra försök till kulinariska äventyr i Hong Kong slutar nämligen oftast i tragedi.
I Tokyo är en av de godaste maträtterna jag vet Tantanmen - en kryddstark nudelsoppa med gott kryddat kött, vårlök, cashewnötter, sesamfrön, chili och en massa andra ingredienser som förmodligen tar en hel livstid att lista ut. Tantanmen kommer ursprungligen från (...trumvirvel...) Kina! (cymbal) så självklart stod det högt upp på att-göra-listan att äta denna fantastiska rätt direkt från källan så att säga. Eller nästan direkt, hur man nu ser det.
Så... Jag ber om hjälp på hotellet och får utritat på en karta var jag kan hitta en tantanmenrestaurang. Ger mig ut glad i hågen med skattkartan i näven. Tar mig till på kartan markerat ställe men kan inte riktigt se någon restaurang i närheten där så jag frågar en kvinna som håller på att städa i sin butik. Hon pekar en bit tillbaka dit jag kom ifrån så jag vänder på klacken och börjar gå tillbaka. Ser fortfarande ingen restaurang så jag frågar på ett ställe till och blir då visad att restaurangen ligger tvärs över gatan.
Går in i vad som mer liknar ett garage än en restaurang. Slår mig ned vid ett bord i vit plast. En brysk kvinna slänger fram en inplastad meny med ett fyrtiotal olika rätter. Jag frågar om dom har tantanmen. Allt är tantanmen! hojtar hon upprört och pekar på menyn. Sen säger hon att stället är mycket berömt för sin tantanmen med räkor och pekar på det alternativet på menyn. Jag bestämmer mig för det. Efter några minuter kommer hon med en liten grön skål med... spaghetti i blöt. Verkligen. Det ligger ett litet knippe bleka nudlar i en pöl med vatten. Jag börjar äta och det smakar... ingenting. Kvinnan kommer förbi igen och frågar om jag vill göra det mer spicy. Ja det vill jag svarar jag och hon visar en liten skål med något som ser ut som olja med chili i. I skålen finns en mycket liten sked och jag börjar hälla i två tre skedar i min spaghetti-i-blöt-skål. "Watch out it is very spicy!" hojtar kvinnan och jag hejdar mig och provsmakar anrättningen.
Mina ögon fylls med tårar. Det är starkt så att jag överväger att skära av mig tungan. Eller huvudet. Om jag hade blivit serverad något att dricka till maten hade jag vid detta laget tömt både glas och bringare. Men det har jag inte.
Jag lämnar garaget och den onda kinesiska kvinnan. See you, säger hon. Tror inte det du, tänker jag medan tårarna rullar längs kinderna och jag förblindad försöker hitta min väg ut.
Tack och adjö, kinesisk matupplevelse nummer ett.
Bilden är lånad, det är nog ganska uppenbart.
Hong Kong, Victoria Peak
Härifrån har man en ganska smaskig utsikt över en del av Hong Kong. I förgrunden syns silhuetter från ösidan, i bakgrunden Kowloon som hör till fastlandssidan, och däremellan vatten.
Hong Kong sightseeing
Innan bröllopsdagen har jag en chans att spendera lite tid för mig själv i Hong Kong.
Jag har varit här en gång tidigare för några år sedan, och samma känsla som då infinner sig snabbt igen. Hong Kong är bra. Coolt. Och Hong Kong har en härlig mix av dualiteter: flashigt och smutsigt, nybyggt och ruffigt, kinesiskt och västerländskt, ett myller av bebyggelse och samtidigt böljande grönskande till synes mycket välmående natur. Ofta ser man de här kontrasterna kloss intill varandra. Ett knippe smala slitna 30-våningarshöghus i betong kan vara omgärdade av fantastiska palmer och träd som hämtade från en oförstörd paradisö. Ett futuristiskt lyxhotell med gnistrande spegelfasad kan ha världens mest gritty bakgata bakom sig. Även om jag tycker Tokyo är fantastiskt på många sätt så kan det ibland kännas lite stramt, stelt, enkelriktat, förutsägbart. Hong Kong känns mer fritt, flytande, färgglatt, kaotiskt. Mer kinesiskt, antar jag. Och jag gillar det. Hong Kong är Kung Fu. Japan är Karate.
Jag checkar in på hotellet, som för mig denna gången ligger på ösidan av Hong Kong. Hissen är klädd från topp till tå med speglar, lampor och julprydnader i form av silvriga jirlanger, hjärtan, spotlights och två discobollar. Våningsplan med dåliga nummer är "raderade" - det finns exempelvis ingen fjärde eller trettonde eller fjortonde våning - så hisspanelen ser ut som en schweizerost. Mitt rum visar sig vara på tjugofemte våningen vilket är tillräckligt högt för att ha en sjysst utsikt över några av de drösvis med höga smala lägenhetshöghus i bjärta färger som finns här.
Jag fixar en karta och ger mig ut på stan för att insupa Hong Kongs spännande atmosfär.
Jag har varit här en gång tidigare för några år sedan, och samma känsla som då infinner sig snabbt igen. Hong Kong är bra. Coolt. Och Hong Kong har en härlig mix av dualiteter: flashigt och smutsigt, nybyggt och ruffigt, kinesiskt och västerländskt, ett myller av bebyggelse och samtidigt böljande grönskande till synes mycket välmående natur. Ofta ser man de här kontrasterna kloss intill varandra. Ett knippe smala slitna 30-våningarshöghus i betong kan vara omgärdade av fantastiska palmer och träd som hämtade från en oförstörd paradisö. Ett futuristiskt lyxhotell med gnistrande spegelfasad kan ha världens mest gritty bakgata bakom sig. Även om jag tycker Tokyo är fantastiskt på många sätt så kan det ibland kännas lite stramt, stelt, enkelriktat, förutsägbart. Hong Kong känns mer fritt, flytande, färgglatt, kaotiskt. Mer kinesiskt, antar jag. Och jag gillar det. Hong Kong är Kung Fu. Japan är Karate.
Jag checkar in på hotellet, som för mig denna gången ligger på ösidan av Hong Kong. Hissen är klädd från topp till tå med speglar, lampor och julprydnader i form av silvriga jirlanger, hjärtan, spotlights och två discobollar. Våningsplan med dåliga nummer är "raderade" - det finns exempelvis ingen fjärde eller trettonde eller fjortonde våning - så hisspanelen ser ut som en schweizerost. Mitt rum visar sig vara på tjugofemte våningen vilket är tillräckligt högt för att ha en sjysst utsikt över några av de drösvis med höga smala lägenhetshöghus i bjärta färger som finns här.
Jag fixar en karta och ger mig ut på stan för att insupa Hong Kongs spännande atmosfär.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)