Jag har varit här en gång tidigare för några år sedan, och samma känsla som då infinner sig snabbt igen. Hong Kong är bra. Coolt. Och Hong Kong har en härlig mix av dualiteter: flashigt och smutsigt, nybyggt och ruffigt, kinesiskt och västerländskt, ett myller av bebyggelse och samtidigt böljande grönskande till synes mycket välmående natur. Ofta ser man de här kontrasterna kloss intill varandra. Ett knippe smala slitna 30-våningarshöghus i betong kan vara omgärdade av fantastiska palmer och träd som hämtade från en oförstörd paradisö. Ett futuristiskt lyxhotell med gnistrande spegelfasad kan ha världens mest gritty bakgata bakom sig. Även om jag tycker Tokyo är fantastiskt på många sätt så kan det ibland kännas lite stramt, stelt, enkelriktat, förutsägbart. Hong Kong känns mer fritt, flytande, färgglatt, kaotiskt. Mer kinesiskt, antar jag. Och jag gillar det. Hong Kong är Kung Fu. Japan är Karate.
Jag checkar in på hotellet, som för mig denna gången ligger på ösidan av Hong Kong. Hissen är klädd från topp till tå med speglar, lampor och julprydnader i form av silvriga jirlanger, hjärtan, spotlights och två discobollar. Våningsplan med dåliga nummer är "raderade" - det finns exempelvis ingen fjärde eller trettonde eller fjortonde våning - så hisspanelen ser ut som en schweizerost. Mitt rum visar sig vara på tjugofemte våningen vilket är tillräckligt högt för att ha en sjysst utsikt över några av de drösvis med höga smala lägenhetshöghus i bjärta färger som finns här.
Jag fixar en karta och ger mig ut på stan för att insupa Hong Kongs spännande atmosfär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar