Karaoke

Med svenska kolleger på besök är det aldrig långt till en karaokebar. Karaoke här är annorlunda än hemma - karaokestället liknar ett stort hotell, man checkar liksom in i lobbyn och får sen nycklar till ett eget rum, utrustat med tv, soffor, en karaokemaskin stor som en skördetröska, discolampor, lasershow och två telefonkatalog-liknande gigantiska böcker som tjänar som låtregister, sorterat både i artist- och titel-ordning. Ordning och reda. För oreda hänger en telefon på väggen som man kan ringa i och skrika att man behöver mer öl, medan kolleger sjunger Welcome to the jungle till ett distorderat midi-track i bakgrunden. (Lugn, det är inte bara svenskar som gör så.) De som inte sjunger i någon av de två mickarna tjänstgör lämpligen som tamburin- eller maracas-spelare, och allt är precis lika roligt som det låter! Det är även roligt att kolla på de billiga videoklippen som får tjänstgöra som musikvideos i avsaknad av originalfilmerna, ofta dåligt (och därför roligt) matchade mot låtarna, så att musikvideon till Fuck like a beast kanske utgörs av en schimpans som äter ananas, följt av ett sydkoreanskt ungt par som vandrar hand i hand i solnedgången på stranden till tonerna av War pigs.

Kamakura 2 - with a vengeance

Även om myllret i innerstan är spännande och kokande så är det ibland skönt att ta sig nånstans lite lugnare och mer tillbakalutat. Kamakura, here I come! ...again! Denna gång består sällskapet av I, A och B från jobbet. Innan vi slappar på stranden skaffar vi oss lite kulturell berikning och går och tittar på ett tempelområde som ligger i ena änden av den pittoreska byn. Här finns Daibutsu ("fede-Buddhan" på skånska) - en tretton meter hög bronsstaty som byggdes på 1200-talet med en förstärkning av en trött nacke gjord 1960-1961. (Tack, Wikipedia!). Trött nacke eller ej, innan man visar sig för den store gör man bäst i att tvätta sig om såväl händer som mun - en inte helt trivial process med en bestämd ordning som ska följas noga och vördnadsfullt. Som tur är visar förstås mina vänner hur slipstenen ska dras (obs metafor!) och har säkerligen roligt åt att bevittna mitt försök till efterapning efteråt. Efter en tids yttre beundran slantar vi så 200 yen för att gå in i Buddha, vilket ju låter helt fantastiskt men visar sig vara ganska mycket ospännande - lite som att gå in i en trång kastull vari någon glömt kvar lite träbråte att snubbla över. Vyn bredvid Buddha är desto roligare: en enorm träställning i det fria har fyllts med hundratals små tunnor i roliga färger. Först tycker jag att det ser ut som trummor som jag tänker att munkarna kan plocka fram och jamma med om kvällarna, men det visar sig vara sprit! I varje tunna finns japansk sake, och när jag tittar närmre ser jag att längst bort på träställningen står till på köpet två kartonger öl. Undrar hur länge denna sprit skulle förbli oouppdrucken av finniga 15-åringar om tempelområdet låg i närheten av Gustav Adolfs torg.

Efter skönt strandbesök därefter tar vi en promenad över en bro ut till en liten ö där det finns ytterligare ett tempelområde och en liten fiskmarknad med en massa matstånd utomhus. Bäst gillar vi det fiskståndet som spelar trance jättehögt och steker ål. När vi lite senare går tillbaka över bron ser vi en blekfet japansk man i morotsfärgad kvinnoperuk och illasittande polka-dot bikini, pillemariskt poserandes för sin egen systemkamera som han plockat med sig till strandkanten och ställt på ett stort trebensstativ. Han vrider och vänder på sig för att visa upp alla sina sidor och ser innerligt glad ut medan kameran klickar loss (och medan vi andra tyst grubblar över vilket öde de resulterande bilderna kommer gå till mötes).

En för mig helt ny maträtt.

Sprit, sprit, sprit!

Lyckönskningar!

We're a happy family.

Please do it at the beach

Det kanske låter som en käck uppmaning till kuttrasju under bar himmel, men tyvärr är det istället en varning att man ska ta det lugnt när man hoppar på tåget så att det inte går som för mannen på bilden. Varningen är befogad - jag har sett en liknande syn från perrongen i Gotanda, under värsta morgonruschen, när dörrarna slog igen och ett kvinnoben stack rakt ut mellan dem.

Shibuya

Hiragana

Två gånger i veckan kommer en trevlig japansk kvinna till jobbet och håller språkkurs för mig. Vid det här laget ska jag kunna, förutom ett gäng glosor och uttryck förstås, alla Hiragana-tecken. Hiragana är ett av tre teckensystem som används i skriven japanska:

• Hiragana : fonetiskt teckensystem som man kan använda för att forma alla japanska ord. Finns cirka 50 tecken och några variationer.
• Katakana : fonetiskt teckensystem som används för att forma alla utländska företagsnamn, personnamn och låneord från framförallt engelskan som sluppit undan översättning till japanska. Det finns en ganska begränsad mängd fonetiska ljud representerad av Katakana, så alla utländska ord blir lite approximativa, vilket också förklarar varför det låter lite annorlunda när japaner uttalar dem. (Exempelvis "Hamburger" uttalas "Hambaagaa".) Finns cirka 50 tecken och några variationer.
• Kanji : symboler ärvda från Kina. Finns tusentals. Har hört att man behöver kunna förstå mellan 2000 och 4000 stycken för att kunna läsa en dagstidning.

I skrift används, till min fasa, ofta alla tre teckensystemen blandat.

Som träning har jag fått alla Hiragana-tecknen nedskrivna på små gula lappar. Bilden ovan är från övning en solig söndageftermiddag på min terass. Till nästa lektion ska jag även kunna de flesta Katakana-tecknen. Sedan väntar monstret Kanji. Fast först ska jag äta glass.

Hanabi

Fyrverkerier är snygga. Picknick är trevligt. Öl är gott. Varför inte kombinera ihop alltsammans till en folkfest? Hell yes, säger jag och går på Hanabi, som direktöversatt blir något i stil med "eldblommor" och innebär arrangerade fyrverkerier som japanerna går man ur huse för att beskåda, flera gånger om sommaren. Nu pratar vi inte om ett par trötta ensamma påskpipare som hest visslar till under en skev avfärd från någons trädgårdsstump för att sen försvinna i en grå himmel med ett knaster som överröstas av en folkölsrap, utan här fläskar man på rejält med tolvtusen spektakulära pjäser som avlöser och kompletterar varandra non-stop i en timslång färgexplosionsorgie. Coolt är bara förnamnet. Det är det dock fler än jag som tycker uppenbarligen - förra helgens Hanabi sägs ha lockat ut 200.000 personer på stan för beskådning.

Fyrverkeriet sätter igång på kvällen när det mörknat, men för att säkra sig en bra utsikt tar man sig lämpligen till sin utvalda utkikspost tidigt på eftermiddagen. Den riktigt ambitiöse ger sig ut redan på morgonen och mutar in sin plats med tejp. Turligt nog är min vän I precis så ambitiös, så när vi anländer till Hamamatsucho på eftermiddagen välkomnas vi av tingade platser, i en oas av andra sittande sällskap som inväntar kvällens show. Man sitter ofta mitt på gatan eller i parker, det är alldeles packat med folk och de flesta har picknick. Vi har med oss mat, snacks och öl och har en väldigt skön och kul eftermiddag. Besättningen är blandat japansk och svensk - ett gäng kolleger från Lund är på några dagars besök i stan och hänger med på festligheterna som min japanska vän arrangerat. Vi har alla, svenskar som japaner, tillbörligen Yukata på oss - en japansk dräkt som får en att se ut som en Star Wars-statist (eller i detta fall Hanabi-åskådare). Tillhörande attribut är en dekorativ solfjäder att fläkta sig med, och tjocka trä-flipflops som det låter roligt från när man klampar omkring på asfalt med (och som man får spännande sår på tårna av första gången man bär).

När klockan slår sju njuter vi av en färgsprakande bombastisk show över Tokyo Bay som varar ännu längre än den förra Hanabin jag var med om - jag tror att jag klockade Asakusas till en timme och en kvart - och jag förundras fortfarande över hur man kan lyckas packa ihop lite kemikalier i en miniboll som sedan exploderar i en färgglad gigantisk smileygubbe över himlen.

Efteråt rundar vi av med supergod sashimi (rå fisk) på en närliggande restaurang. Vidare utgång är det inte tal om då alla är trötta efter de senaste nätternas karaoke-sessioner. När jag dagen efter på jobbet frågar min kinesiske kollega X om han sett showen svarar han med ett skratt nej och att han inte låter sig imponeras något vidare av japanska fyrverkerishower - det är de kinesiska som visar var skåpet ska stå. Jösses.

Roadtrip till Izu

Vacker natur, fantastiska stränder, bad i varma källor och god mat. Allt detta bjuder Izu på - en halvö som ligger tre-fyra timmars bilfärd söder om Tokyo. Min svenske vän J har ett kompisgäng som ibland åker till Izu och att säga att jag blev glad när Js kinesiska vän S frågade om jag ville hänga med dit över helgen är en underdrift. Dessutom blev jag överraskad - detta är ett gäng jag bara träffat några timmar under en fyrverkerishow för ett par helger sedan, och J kan inte följa med själv då han redan har andra planer. Heja nya vänner och gästfrihet!

Besättningen i bilen är S, hennes pojkvän A och dennes två vänner S och I, amerikanske A och As flickvän T. Och så undertecknad dådå, ensam Europa-representant. Vi åker tidigt (alarm klockan fem) för att hinna med så mycket som möjligt. När vi kommer fram förstår jag folks förtjusning över området - det är mycket vackert, med små kuperade vägar i böljande gröna landskap, och det känns som att man är oceaner ifrån de myllrande urbana delarna av Tokyos innerstad. Vi slår läger i As farföräldrars sommarhus som ligger en liten bit från stranden. Jag har tidigare blivit förvarnad att huset är gammalt och innehåller "worms" (vilket visar sig betyda insekter av allehanda slag) men det gör förstås inget. Vi byter om och tar oss ner till stranden som ligger helt sagolikt vackert, med utsikt över stora vackra berg med mycket grönska. Vattnet är ljummet, blågrönt och så klart man kan önska sig. Efter mycket sol, bad och bodyboarding åker vi till en annan liten ort i närheten och jag får äntligen testa det japanerna kallar "onsen" - bad i naturligt uppvärmda källor. Hur det fungerar rent geologiskt vet jag inte men varmt och skönt är det iallafall. (Kul för japanerna att det finns åtminstone någon favör med att bo i ett av världens mest seismologiskt aktiva områden.) Senare på kvällen äter vi god japansk fisk på en renommerad fiskrestaurang i byn, sittandes på golvet. Sedan köper vi fyrverkeripjäser som vi bränner av på stranden innan vi åker tillbaks till sommarhuset och leker dryckeslekar med japansk grogg och skrattar så att tårarna rinner längs kinderna. Somnar som en stock på ovanvåningens tatami-mattor vid två-hugget efter en fullspäckad och väldigt lyckad dag.

Dagen därpå tar vi oss till ett annat onsen-ställe som ligger i något av en ravin. Berg och klippor omgärdar en hel hög med små varma stenpooler och från den ena bergsväggen forsar ett högt vattenfall ner i en flod. Jag kan inte låta bli att simma ut till vattenfallet, vända mig om på rygg och bara njuta av en fantastisk naturupplevelse medan jag tittar upp på berget och vattnet dånande faller ner brevid mig. Här är vackert, riktigt vackert. Det är det även på golfbanan som vi sedan åker till och testar driving rangen på. Golfbanan ligger ganska högt och när man skjuter iväg sina bollar från rangen gör man det ut över en dal som verkar sträcka sig hur långt som helst. Överallt i dalen är det grönt i olika nyanser och det myllrar av fina träd av olika slag. Vackert är dock inte mitt spel - min nivå är inte bättre än att S skrattande konstaterar på engelska med skön kinesisk brytning att "You suck, Matti-patti!". Jag kan bara hålla med.

På hemvägen i bilen när det mörknat har vi turen att köra förbi en fyrverkerishow (det arrangeras många sådana här på sommaren) och när vi genom bilrutorna ser pjäserna explodera och speglas i vattnet längs kusten bredvid oss så känns det som att vi har de finaste biljetterna av alla till denna showen. Den här helgen (och mina nya vänner) får högsta betyg.

Solskydd

Det är svårt att hitta ett lagomt solskydd här. Den perfekta tuben solkräm har oväntat blivit som en helig graal för mig.

Jag vill skydda mig mot den obarmhärtigt starka solen men trivs ändå med att få lite mer färg än den bleka ton jag fötts med. Jag letar därför åter i en butikshylla med solskydd efter en kräm av faktor sisådär sex till tolv, men det låter sig inte finnas. Skydden som finns att välja på är stone cold 30+ respektive 50+. Vill jag få lite färg är jag således förpassad att ligga flera veckor i sträck på stranden intill ett berg med 30+ tuber, och det har jag inte tid till - det finns förväntningar på mig på jobbet. Gillar inte japaner att få lite sol på sig? Jag har ändå sett Teriyaki girls i Shibuya som är mörkare än Jamaicaner.

Jag tar med mig en 30+ tub till en expedit och frågar på japanska: ni har 50 och ni har 30, men har ni ungefär 6, 8 eller 10 ? Får ett långt svar på japanska (där varken orden ja eller nej ingår), och jag säger att jag tyvärr inte kan tillräckligt mycket av språket för att förstå svaret. Sen uppstår någon slags battle mellan mig och expediten där jag med japanska, engelska och teckenspråk frågar på olika sätt om dom har solskydd med lägre faktor, och expediten svarar med olika japanska meningar, som vare sig är jakande eller nekande. Jag känner mig lite motarbetad av att det enda expediten kan säga på engelska går ut på att faktor tio - som är ett av exemplen jag använder - inte är ett lägre skydd än 30+ (och inte kan engelska tillräckligt väl för att lägga sina argument på bordet när jag vill syna). Efter en fem sex sådana här turer når vi någon form av remi och expediten bestämmer sig för att kalla till sig sin manager för hjälp. (Lite som att möta slutbossen i ett tv-spel.) Managern kommer fram, jag förklarar mitt dilemma, managern tar med mig bort till hyllan där jag hämtat produkten, tittar sig igenom hyllan (precis som jag tidigare gjort flera gånger), pekar sen på 30+ tuben jag håller i handen och säger att "this is low". Well sådär, men tack, jag tar den.

Fuck, besegrad av slutbossen.

(Bilden är - tyvärr - lånad.)

Ett nej är alltid ett nej, eller?

Japaner gillar inte att säga nej. Jag har erfarit detta själv, senast när jag nyligen försökte köpa mig en iPhone i en affär i Shibuya. Efterfrågan på iPhones har varit brutal här och många butiker sålde slut på sitt lager redan efter några timmar under introduktionsdagen. Batch nummer två tog slut efter ytterligare en dag. Det har följaktligen antagligen varit lättare att få tag i ett kilo crystal meth än en mobiltelefon med pekskärm i den här stan sista tiden. Hur som helst tänkte jag prova lyckan (igen) för några dagar sedan, i en Softbank-butik i närheten av Shibuya station..:

Väntetiden i butiken är lång och när det blir min tur frågar jag affärsbiträdet på japanska, artigt men utan krusiduller (för så långt sträcker sig inte mina språkkunskaper), om dom har iPhone hemma. Själv tycker jag detta är en enkel fråga att besvara - antingen har man iPhone eller så har man det inte, eller hur? Ingen kan heller bli vare sig överraskad eller rasande av ett nej i detta läget med tanke på produktens popularitet och att det är vida känt att tillgången inte möter efterfrågan. För affärsbiträdet är det dock inte alls så här trivialt. Som svar på min raka fråga får jag varken ett ja eller nej utan ett lite dröjande "hmmmaaaeeehh", medan huvudet läggs en smula på sned och kroppen krummar ihop sig lite. Blicken och kroppsspråket tycker jag säger mig att dom har iPhone lite grann. Inte alls mycket, men lite grann - sådär en fem sex procent ungefär. Jag tackar för mig och backar ut ur butiken. Jag behöver hundra procent iPhone.

(Bilden är lånad.)

Office space

Häng med på en liten tour runt min lilla arbetsplats!


Bilden ovan: Fin välkomstskylt som vår trevliga sekreterare skrivit och som fortfarande gör mig glad.


Bilden ovan: Här har vi mitt "meishi", japanska visitkort. På ena sidan finns engelsk text, på den andra japansk - inklusive mitt namn skrivet med katakana så att uttalet (nästan) framgår. För övrigt skrattar alla här - även jag själv - åt mitt efternamn som uttalat på japanska är kusligt likt "Ero", som ofta används som förkortning för "erotic" eller sex i allmänhet här. Får ibland frågan av skrattande kolleger som först lärt känna mig som Mattias om det är tillåtet att istället kalla mig Ero-san och jag säger naturligtvis glatt ja.


Bilden ovan: Askul Notebook - ett anteckningsblock som förpliktigar! Känner press varje gång jag öppnar det för att göra en anteckning.


Bilden ovan: Stämpeln är ens privata signum. När något kräver ens signatur stämplar man till det helt enkelt. Jag önskar att många grejer kommer behöva min signatur för det är helt enkelt jävligt roligt att stämpla! Stämpeln innehåller ens namn och kan (ska) byggas om med små dynor för att ställa in dagens datum. Man får stämpeln i ett litet kit med alla sifferdynor och en sorts pincett som används för att plocka upp rätt siffror och montera ihop hela kalaset. Jag blir helt sugen på att gå och stämpla nu när jag skriver detta!

Rapportera mera

En mycket bra dag är till ända.

Man är förtjust i att dokumentera mycket här. Min chef begär in veckorapporter från de som har någon form av ledarbefattning i teamet - bland annat mig (och med all rätt). Då det varit en smula oklart exakt vad min roll här innefattar och hur den bäst (läs överhuvudtaget) bedrivs var det inte utan viss svårighet jag producerade min första rapport förra veckan.Innehållet är inget som kommer vinna mig något August-pris precis. Man kan till och med säga att jag är missnöjd och besviken på mig själv och min fula, magra rapport. När jag skickade in den till min chef tänkte jag för mig själv att det här, det är en riktig skitrapport, men det är den första - nästa kan säkert göras bättre, när jag blivit lite mer varm i kläderna (något som går snabbt för övrigt - det är säkert 30 grader härinne på kontoret). Vad ingen berättat för mig dock var att på det veckoliga teammötet är ett stående inslag att varje skribent redogör sin rapport inför resten av team och chef. Därför höll jag på att sätta kaffet i halsen när mitt kalhygge till rapport plötsligt och obarmhärtigt uppenbarade sig på den stora duken framför alla åhörare och min chef bad mig berätta "the details". Detaljer? Vilka detaljer? Inga rök- och spegeleffekter i världen kan få min rapport att framstå som något annat än ett miserabelt försök att ge sken av att jag gjort något värdefullt. Som att sminka en gris. Hur som helst, om detta var ett trick för att få mig att producera bättre så funkade det finfint, för efteråt bestämde jag mig för att hädanefter skapa rapporter av mer extravaganta slag än världen hittills skådat. Jag pratar om rapporter som glittrar som diamanter i solen och som får pirater att jaga över världshaven. Idag har jag skapat en ny rapport. Om den glittrar i solen vetifan - den har inte sett dagsljus - men jag är iallafall nöjd och det verkar min chef också vara denna gången. Nästa gång ska jag inte ertappas med byxorna nere.

Lämnar kontoret vid gott mod kvart över åtta och har stämt träff med min svenske kompis J, för första gången här, i Shinjuku. J är en veteran i fältet - han har bott här i tre och ett halvt år och verkar trivas väl nog för att bo här minst lika länge till. Vi går till Kabukicho som en gång i tiden var känt för sina sofistikerade Kabuki-teatrar och som numera är mer känt som sex- och sleazestället numero uno (möjligen jämte Roppongi, jag har inte varit här länge nog för att kunna differentiera mellan sleaze och sleaze). Vi nöjer oss dock med att käka vad jag skulle kalla japansk tapas, dricka billig öl (300 yen glaset) och ha det jäkligt roligt. Jag avundas att bekymmersfritt kunna läsa menyer och beställa in mat och dryck på japanska och tänker att jag måste lägga på ett kol när det gäller språkkursen. Tar halv tolv-tåget tillbaka till Gotanda och glädjs åt en rolig kväll och att ha en sjysst nygammal vän på plats här. När jag kommer hem till lägenheten har jag till och med en riktig säng att lägga mig i - mitt Ikea-förvärv levererades (inte helt problemfritt ska tilläggas) i lördags. Imorgon sägs det dessutom att internet kommer börja funka, till helgen anländer min TV och jag har bestämt mig för en soffa på rea jag tänkt köpa senare i veckan. Att rulla ihop madrassen jag lånat och nyttjat på golvet i två veckor och istället få lägga sig i en ny tjock och bred säng med nytvättade lakan är en väldigt lyxig känsla.

Som sagt, en mycket bra dag är till ända!

Fuurin (med två u)

Fuurin är en snyggt dekorerad glaskula, öppen i botten och stor som en biljardboll, med en tunn stav genom som håller fast en avlång bit i trä eller papper. När vinden når fuurin dinglar pinnen till mot glaset och det klingar till lite grann. Ljudet är tänkt att påminna en om att det fläktar, för att skänka (åtminstone symbolisk) svalka under varma sommardagar. Nu tänker jag kanske inte byta ut mina två luftkonditioneringsaggregat hemma mot ett par sådana här under juli-augusti, men de är iallafall rätt snygga, både bildligt och ljudligt. Under sommarmånaderna hängs en hel massa fuurin i olika färger och mönster upp i entrén till kontorshuset, i en bambuställning man passerar under för att komma till hissarna. Vackert! Dessutom har jag hört att när sommaren är över skänks alla jobbets fuurin bort, så jag tänker förstås försöka snatcha en då.

En parantes i ämnet är att en kollega nyss rättade mig att det bör skrivas fuurin, med två u, för att inte förväxlas med furin som tydligen betyder otrohet! Är inte risken att man blir påmind om otrohet istället, när man kommer till jobbet? Eller är det bara jag?

Post trauma

Jag har fått post! ...och har ingen aning om vilken sort. På ett blad finns en hundvalp, på ett annat någon som blir masserad, på ett tredje några glada tecknade figurer i lustiga hattar som säger något. Jag funderar på om jag ska testa att ringa något av de tryckta telefonnumren bara för att se vad som kommer hända. Eller kanske ringa hundvalpsnumret från en telefon och massagenumret från en annan och låta dom prata med varandra?

Ett annat vitt papper består bara av text och ser skitargt ut, med en röd rubrik skriven i fet stil med stora kanji. En bit ner på sidan står det 20.000 Yen, skrivet i rött, intill ett datum och jag tänker att jag måste missat att betala en räkning och att jag mycket snart kommer bli landsförvisad - i bästa fall. Tar med pappret till jobbet och pustar ut när en vän förklarar att det är ett reklamerbjudande för bredband. Skönt, kan stanna ett tag till dådå.

38

This is where the magic happens, som dom säger i MTV Cribs. Min washlet-toa är förmodligen mer tekniskt sofistikerad än styrsystemet i JAS. När jag närmar mig klosetten känner toan på något magiskt sätt på sig att jag är i närheten och hälsar mig välkommen genom att majestätiskt fälla upp sitt lock med en motor. Sätter jag mig ner börjar det genast porla vatten. (Jag vet ärligt talat inte varför - för att dölja övriga ljud? Eller för att det ska bli mysigt?) Värmen i ringen har jag faktiskt stängt av - här är varmt så det räcker tycker jag. Bakom mig tänds tre av fem gröna dioder upp intill locket. När jag senare är klar med mina ärenden erbjuds jag en äkta japansk underspolning. Via en manöverpanel med stor display och 38 knappar (ja, jag har räknat dom) bestämmer jag vilken sorts sköljning jag tycker jag gjort mig förtjänt av - kortfattat kan man säga att det finns tre huvudgrupper varav en är förbehållen kvinnor, har jag fått förklarat för mig via teckenspråk, men man kan även tweaka varje grupp genom att bestämma bland annat värme och styrka på strålen. (Toans, that is. Det finns som tur är fortfarande gränser för hur långt tekniken får närma sig mig.) Den riktigt late kan manövrera runt strålen med millimeterprecision via en joystickliknande funktion för att hamna exakt rätt. (Gud förbjude att man själv skulle behöva flytta lite på sig för att nå samma resultat.) Manöverpanelens display ger en all önskvärd information om hur det går och vad man håller på med. Är man oblyg och vill lyxa till det lite efter kalaset kan man sen dra igång ett fläktprogram under sig. Spola (Sverige-spola alltså) gör man medelst en av två knappar. Sen är det bara att tacka för sig och låta det motordrivna locket fällas ner med hjälp av en avslutningsknapp. (Vid detta laget har man tappat verklighetsförankringen till den grad att man suckar över att själv behöva släcka ljuset i taket efter sig via strömbrytaren på väggen.)

Det finns fortfarande knappar på toans manöverpanel som jag inte riktigt vet vilka funktioner som gömmer sig bakom. Jag har en gång på måfå tryckt på någon knapp som fick toan att säga något till mig, men jag vet inte vad. Japanskalektionerna börjar på fredag.

Home sweet home

Här är några bilder från Takanawadai, mitt hem för de närmsta två åren! Skylten på den understa bilden är från tunnelbanestationen som ligger väldigt nära lägenheten. Härifrån kan man kvickt åka till Gotanda, som i sin tur ligger på den mest centrala tåglinjen "Yamanote". Yamanote täcker alla de största stadsdelarna och tar en till jobbet i Shinagawa på fem minuter. Dörr till dörr tar det mellan 20 och 30 minuter att komma till jobbet hemifrån med tunnelbana och tågbyte. Att promenera är nästan snabbare, kanske mellan 15-20 minuter.

- Fördel med att promenera till jobbet: man slipper trängseln på tåget under morgonruschen (som är rolig att uppleva ungefär en gång, knappast fler)

- Fördel med att åka tåg till jobbet: man slipper bli plaskvåt av svett av promenad i gassande sol och skyhög luftfuktighet

Andra grejer jag har nära till förutom jobbet är en bar, en koreansk restaurang, en drugstore, en kemtvätt och två snabbköp som har öppet dygnet runt - woohoo!

Den mellersta bilden visar gatan jag bor på. På en liten mur hänger en glasskylt med namnet på kåken - Porte Bonheur (man gillar att ha utländska fancy namn på husen här) och entrén är precis till höger om skylten. Min lägenhet ligger på markplan och har nummer 101.

Gotanda

Vy ut över stadsdelen Gotanda, från tågperrongen på Gotanda station. Området jag bor i heter Takanawadai och ligger en fem, tio minuters promenad uppför gatan man ser på bilden här, på höger sida. Gotanda är närmsta lite större stadsdel intill Takanawadai. Här hittar man lite andra grejer än Takanawadai erbjuder, t.ex. en rejäl tågstation, affärer, några kaféer, en karaokebar, en hamburgerjoint som jag inte testat än, och ett red light district.

Kamakura beach (lördag 12 juli)

Hänger med mina svenska vänner M och O till Kamakura för att slappa på beachen. Innan dess har jag lite av ett Lost in Translation-moment när jag ska köpa solskyddskräm i en drug store:
Det är säkert mer än 30 grader varmt och gassande sol från klarblå himmel. Att halvbakis placera min bleka lekamen på stranden en dag som denna utan solskydd skulle innebära cancerogent självmord. Expediten verkar förstå vad jag är ute efter men ser mycket skeptisk ut till huruvida en sådan produkt finns i denna affär, eller ens i detta land. Efter att ha involverat två nya expediter (servicenivån är japanskt oklanderlig; när expediten ska hämta hjälp går hon inte - hon springer) blir jag visad en mycket liten svart tub som ser ut som låsolja (och som ser ut att räcka till att smörja ett lås en gång) men som på etiketten bedyrar ett solskydd av whopping faktor 50. Jag lägger snabbt ner min fråga ifall de möjligen har något med snäppet lägre skydd och köper tacksamt tuben. Hemma smörjer jag in huvud och armar och börjar direkt lukta fränt av mint. Jaja.

Vi tar tåget till Kamakura, har kul på stranden och badar i perfekt varmt vatten. Ett gäng japanska tjejer intill pratar om oss, ovetandes om att O är duktig på japanska och översätter allt till oss andra medan vi alla skrattar.

Dagen avslutas med en rejäl och efterlängtad hamburgare på TGIFs i Yokohama, och mitt tredje (don´t ask!) Ikea-besök, där jag nu äntligen köper och beställer hem en säng! Ser fram emot nästa vecka när både säng, hemmainternet och mitt "foreigner registration ID card" kommer levereras!

Off-site meeting i Odaiba (onsdag 9 juli)

Jag har tur. Det är ovanligt att teamet får åka iväg på konferens utanför företagets grå väggar, men idag händer det! Vi åker till vackra och, jämfört med innerstan, lummiga Odaiba, som ligger i öster. (Jag har hört att det är hit killarna tar sina dates!) För att komma fram åker vi monorail över Rainbow Bridge och utsikten ut över stan, bron och vattnet är fantastisk!

Väl framme möter vi upp med resten av teamet, går igenom resultat och brainstormar om nya applikationer och idéer för framtiden.

En japansk kollega håller sedan i en liten teambuilding-aktivitet där medlemmarna ska lära känna varandra lite bättre. Det är inte bara jag som är ny i gänget - man har nyligen omorganiserat på kontoret och vår grupp har nyligen fått förstärkning från andra, nu nedlagda, grupper. Vi leker lite lekar där vi presenterar oss själva, får berätta vilka länder vi besökt, vilka stadsdelar vi är födda i och vilka våra fritidsintressen är. Någon svarar "sleep" och en timid tjej glädjer mig med hennes svar "ice hockey!".

Lite senare på kvällen är det mat och välkomstparty för mig, på en restaurang och dartklubb i närheten av konferenslokalen. Jag spelar enormt dåligt men mina lagkamrater (ishockeyspelaren bl.a.) räddar laget och vi slipper straffet att dansa på gatan utanför. (Det slipper däremot inte min chef!) En tjej i gänget som får syn på mitt gamla körkort (från tiden när jag hade både hår och goatee) skrattar och tycker att jag ser ut som "King of oil" på bilden.

Efteråt tar vi en sväng ner på stranden och fotograferar Rainbow Bridge som nu lyser vackert i natten med sina gröna lampor, omgärdad av små restaurangbåtar som guppar försiktigt i vattnet.

Inflyttning Takanawa (lördag 5 juli)

Vaknar klockan åtta efter tre timmars sömn och mår som jag förtjänar. Rafsar snabbt ihop mina grejer från hotellrummets alla vrår ner i resväskan och checkar ut från hotellet med rockstar (läs luffar) -look.

Dagens babysitter är lägenhetsmäklaren, som hämtar upp mig i hotellobbyn för att skjutsa mig till min nya lya. Har bestämt mig för att premiera att bo, med Tokyomått mätt, rymligt - vilket innebär något mer än 30 kvadratmeter - och nära jobbet. Det visar sig att jag även har nära till en shot bar (eller nära och nära, vi är grannar), där jag så småningom stämmer träff med vänner för drinkar senare på kvällen. Innan dess är det dock genomgång med lägenhetsuthyraren och hans engelsktalande protogé om hur alla faciliteter fungerar. Det är mycket att gå igenom - säkert tio manöverpaneler med knappar, alla naturligtvis med japansk text. Får muntligen instruktioner om hur man släpper in folk, tar emot post, duschar, badar, använder AC, tvättar, diskar, spolar vatten och går på toa (vilket är ett äventyr i sig som jag får återkomma till). Det känns som om dom ska lämna över en jumbojet till en utvecklingsstörd schimpans. Knattrar ner anteckningar i ett rasande tempo på laptopen och "mhm"-ar och nickar i ett.
En signatur på ett par papper senare ("please sign here" , "here?" , "hai" , "mhm") är jag ensam i lägenheten och glädjs över mitt val. Jag gillar den. Mycket.

Stämmer träff med en god vän som inte bara levererar en temporär madrass utan även tar mig med på välbehövd förnödenhetsshopping; tvål, diskmedel, tvättmedel, handdukar, och något att poppa kylens cherry med. (Mest vatten och öl hittills faktiskt.) En caféfika senare bestämmer jag mig för en tupplur för att ta igen lite av den i Shibuya förlorade nattsömnen. Tyvärr visar det sig att AC:n inte fungerar som den ska, så rummet är okonditionerat - luktar lite funky och bjuder på 30 graders värme. Vad som funkar finfint däremot är den för vintern avsedda golvvärmen, som jag av misstag lyckats aktivera denna sommardag och inte har en aning om hur jag slår av, hur mycket knappar jag än testar och anteckningar jag svettig scrollar mig igenom. Jag drar till reträtt dit golvvärmen inte kan nå mig (köket!) och kraschar direkt på det lilla köksgolvet ett par timmar. Snart dags att träffa mina vänner inne hos min granne shot baren.

Club Camelot (fredag 4 juli)

Över en god portion Ramen i närheten av jobbet bestäms träff med en vän på Shibuya station 22:30. Vi vandrar genom centrala Shibuya och efter några minuter har vi en drös fliers till olika klubbar i närheten. Överlägger med ägaren av en kondomeria som tipsar om Club Camelot, i närheten av TGIF.

När vi kommer fram är stället nästan tomt och efter att ha avverkat två drinkbiljetter, som ingår i entrén på 1000 yen, funderar vi på att gå vidare men en japansk gäst som vi börjat prata med garanterar oss att stället kommer peaka runt klockan tre. Tålmodighet lönar sig, och mycket riktigt blir stället så småningom tjyvtjockt och bjuder på värsta öset. Efter denna natt har jag en lång dag framför mig när jag ska checka ut från hotell, få tillgång till min lägenhet och handla ihop ett survival kit av förnödenheter, så min plan har hela tiden varit att gå hem tidigt, men detta skiter sig såklart och vi dricker, minglar, skrattar och dansar tills första morgontågen börjar gå vid kvart i fem.

Your cheerful outlook is one of your assets

Texten ovan återfinns på en lapp från en fortune cookie jag sparat från ett restaurangbesök i New York för några år sedan. Lappen smyckar nu tangentbordet på min nyinköpta finfina laptop och möter mig när jag flippar upp locket för att skriva detta premiärinlägg på flyget till Tokyo.

Jag har efter en liten glitch i SAS bokningssystem fått en plats på stol 4G. Den låga siffran skvallrar om att jag åker business class och låt mig säga att this is the way to ride, baby! Sätena är, jämfört med kycklingklass, gigantiska. Vi sitter två plus två plus två på samma bredd som man i ekonomiklass trycker ihop ett tjog personer, och man kan via knappar fälla sätet till vad som känns som nirvana i hundraåttio grader. På den rymliga toaletten möts man inte bara av blommor utan även två fönster med en fantastisk utsikt ut över molnen och två enorma röda flygmotorer som glittrar i solen. Som lök på laxen har vi, jag och mina nyvunna businessvänner, dessutom nyss blivit serverade både ost och ett glas kall champagne som inledning på resan. Bring on the luxury I say!

När jag slinker ner i min fåtölj spänner en äldre japansk medpassagerare i tjocka glasögon och skrynklig blå skjorta ögonen i mig med kisande kritisk blick, som om han undrar vad i helvete jag gör här. Med sitt grånande hår på ända i nacken ser han ut lite som en japansk Yoda med silvrigt knullrufs. Hans rörelsemönster är långsamt. Efter en kort granskning av mig återvänder han till sin tidning och jag inser att han inte alls stirrat ner mig utan att stackarn bara har extremt dålig syn. Framåtlutad håller han den japanska tidningen tre centimeter från ögonen och det ser nästan ut som att han luktar sig genom texten, uppifrån och ner. Jag lider med honom men slås även av att jag älskar att betrakta människor och tänker att det finns ytterligare tolv miljoner intressanta medmänniskor att se och möta när jag kommer fram till min destination.

Känslan man har just nu är annars märklig. Den sista tiden har man levt mellan två världar. Lägenheten har gradvis blivit ekande tom. De flesta ägodelar är antingen ivägskeppade på öppet hav eller slängda på Sjölunda soptipp. Jag har kört min bil för sista gången och jag äger inga nycklar längre. Framförallt har jag sagt adjö till många nära och kära som det smärtar mig att jag inte kommer få träffa på länge. Samtidigt glädjs jag förstås åt att jag äntligen realiserar en dröm jag haft en väldigt lång tid och bitvis får jag hålla mig från att gapskratta rakt ut i kabinen i ett glädjerus.

Trots mina två veckors semester har den sista perioden varit allt annat än lugn. Lägenhetsjakt, ekonomimöten, städning och andra flyttbestyr har tagit mycket tid, och så har man naturligtvis försökt träffa alla man kommer lämna. Att sova noll till fyra timmer per natt under en tiodagarsperiod sätter sina spår och tröttheten börjar nu ta ut sin rätt. Champagnen kickar in och med ett svagt elektriskt surr lutar jag min fåtölj helt bakåt medan ett brett leende sprider sig över mina läppar. Äventyret har börjat.