Tsukiji fiskmarknad

Klockan är 4:40 på torsdagsmorgonen och väckningssignalen på mobilen skär genom luften lika obehagligt som ljudet av tusen naglar mot en griffeltavla. Ska man besöka fiskmarknaden i Tsukiji är det iallafall denna tiden som gäller, har jag fått klart för mig, så det är bara att bita ihop. Jag kastar mig upp ur sängen (eller snarare rullar långsamt ner på golvet), snubblar in i jeansen och promenerar ner i mörkret till Gotanda station där jag möter upp med N och hoppar på tunnelbanan.

Fiskemarknaden i Tsukiji lär vara världens största och sägs hantera i runda slängar 2000 ton fisk och skaldjur om dagen. Det kan jag mycket väl tänka mig när jag får se hur stort det är. Marknaden i sig känns som en stadsdel, uppdelad i ett gäng angränsande hallar stora som flyghangarer. I de flesta av dessa finns en myriad av små gångar bland stånd där det styckas och säljs seafood av alla möjliga slag. I separata hangarer körs de berömda auktionerna där fisk auktioneras ut till kockar och återförsäljare som känns igen på sina kepsar försedda med feta namnbrickor i metall. Det är en kul process att se - utroparen hoppar, hojtar och flaxar med armarna medan det rings i en klocka och folk lägger sina bud. Över nästan hela golvet i hallen ligger gigantiska tonfiskar. I en avkrok står en mängd stora lastbilar parkerade som väntar på att få köra iväg inköpta partier till fjärran orter.

Det är kul att vara här men det känns som att det är med livet som insats. Kors och tvärs överallt kör drösvis med minilastbilar, mopeder och gaffeltruckar omkring, lastade till bristningsgränsen med fiskar marginellt mindre än en själv, i ett rasande tempo som om de vore radiobilar på Liseberg. Att vi inte blir påkörda, får våra njurar perforerade av en gaffeltruck eller blir dränkta av iskallt fiskvatten från lastbilarnas löst lastade skvimpande baljor känns som ett smärre mirakel.

För att fira vår överlevnad äter vi till frukost den färskaste sushi jag förmodligen nånsin kommer få äran att inmundiga, i en av områdets flera minirestauranger där man sitter precis intill kyldisken och kan spana in kockens stolta manövrar på armlängds avstånd. Tonfisken är röd som lava och smälter i munnen. "Mata ashita!" (vi ses imorgon!) ropar kocken åt oss när vi så småningom mätta och belåtna går ut igen bland radiobilarna som surrar omkring som arga getingar. Klockan är snart åtta och det är dags att dra till jobbet. (Jag dådå, N drar iväg för att värma upp sig på spa istället. Det låter rätt okej det med.)