Salsa i Roppongi

Valet av bild kan kanske tyckas märkligt, men att vandra omkring i stadsdelen Roppongi på sena kvällen är lite grann som jag föreställer mig att gatlopp och gladiatorspel var förr i tiden. En ändlös ström av inkastare försöker sätta yxan i ryggen på en och slänga in en i just deras klubb. Man hinner inte promenera mer än fem steg mellan kombatanternas anfall. I nittionio fall av hundra visar sig den pitchade klubben vara genomrutten - man vet liksom redan på förhand, märkt av bitter erfarenhet, att det är en mögelhärjad lokal där resten av gästlistan utgörs av två äldre kostymklädda japanska affärsmän, fulla bortom all sans och reson, och att det som utanför entrén utlovats vara de vackraste kvinnor världen har att erbjuda visar sig vara häxan i Hans och Greta som strippar dåligt på en för situationen alltför starkt upplyst scen, till tonerna av experimentell jazz.

Man lär sig därför att själv på förhand planera sina destinationer, att promenera snabbt och att tidigt och bestämt avböja inkastarnas ivriga försök att bli ens bästa vän. För ett par veckor sedan flanerade jag dock omkring i Roppongi utan plan - således med livet som insats. Jag hade tidigare blivit tipsad om en bra salsaklubb, Copacabana, med hade varken adress eller karta med mig. När jag passerade ett ställe kom en inkastare fram och innan jag öppnat munnen för att avböja hans förslag hann han nämna namnet på klubben han pitchade - Copacabana! Hey! För en gångs skull en lyckad inkastning, som inte får en att vilja kasta upp. En minut senare var jag inne på klubben, hade hur roligt som helst, och följde senare med några dansglada japanskor till en annan salsaklubb, som jag även den blivit tipsad om tidigare och velat gå till. Ibland hittar man till och med det man inte visste att man letade efter.

Nu är det åter dags för salsa men denna gången är det jag själv som är inkastare - har pitchat utgången på kontoret och fått napp av nya vännerna A, E och Y, och Es kompis K. A och E har inte dansat innan men är sugna på att prova på. Vi går till klubben Salsa Casino (gotta love that name!), tar en lektion av en excentrisk man med tandställning och går sedan vidare till en annan klubb och övar våra färdigheter, skrattar och dricker Mojitos. Y visar sig vara helt galet duktig och killarna på klubben står nästan i kö för att få svänga runt med henne. Mellan danserna gör jag en mental anteckning att jag borde göra detta oftare, till viss del för att jag vill shape up, men framförallt för att det är fantastiskt roligt och coolt.

Dagens inköp

Besök från Osaka

Får besök av S som bor i Osaka och råkar vara i Tokyo på affärsresa i sitt nya jobb. Vi träffas i Shinjuku och äter god mat på en Izakaya, jag praktiserar mina M.O.I.J-fraser till bådas skratt och sen följer vi upp med drinkar i Kabukicho.

Bestämmer att vi ska ses i Osaka nästa gång då jag är erbjuden förstklassig guidning i såväl Osaka som Kyoto, som länge stått på min lista över "måste se"-ställen i landet. Det är roligt också att lära känna folk utanför huvudstan. Det sägs att folk från Osaka/Kyoto är kända för att vara utåtriktade och pratglada och efter att ha träffat S kan jag bara hålla med! Ser fram emot min framtida Osaka-resa.

Disney Sea

Jag vaknar tidigt på torsdagsmorgonen. Om det beror på att jag somnat sent efter gårdagens fest i Ebisu eller att jag är exalterad över att få träffa Musse Pigg vet jag inte, men det är iallafall dags att åka till Disney Sea! Det finns två Disney-parker i Tokyo: Disney Land som mest riktar sig till barn, och Disney Sea som kör med ett vattentema och sägs vara snäppet mera vuxet, vilket visar sig innebära att det serveras öl och att attraktionerna är läskigare. Lockade av rides (och alkohol) bestämmer vi oss för Disney Sea.

Att ta ut en semesterdag och åka en vardag visar sig vara ett smart drag. Es syster lär ha väntat en timme på att få komma in på området en lördag, men vi kommer in på momangen denna torsdagmorgon och väntetiden vid attraktionerna är oftast inte värre än tio minuter. Parken är riktigt stor och man blir imponerad över allt de byggt upp och kuskat dit - allt ifrån ett berg till ett Titanic-liknande skepp till ett tåg till en liten kuststad till en borg till ett fejk-Venedig till en drös rides - allt omgärdat av promenadstråk, vattendrag och palmer. Det mesta känns inte helt oväntat en smula... plastigt... men det är bara kul - vi har fantastiskt roligt och provar alla coola rides vi hinner med, bland annat en Indiana Jones-ride där man åker i en stor jeep genom en halsbrytande bana, och en bergochdalbana med 360 graders loop (eller snarare 720 totalt då den är så rolig att vi beslutar att åka den två gånger).

På kvällen tar vi en öl på en mexikansk restaurang inne på området och som på beställning vandrar till vår förtjusning tre snajdiga musikanter i mexhattar upp på scen och börjar spela flotta låtar på gitarr. Efteråt tar vi en kvällspromenad på den snyggt ljusdekorerade Titanic-båten och avslutar med att åka den roligaste riden av alla - Tower of Terror. Man går in i en byggnad där en guide visar runt sällskapet mellan olika rum och berättar en läskig story. Så småningom går alla in i ett litet rum med stolar och säkerhetsbälten. På väggen som alla är riktade mot finns en filmduk där det visas några filmklipp. Så småningom visar det sig att rummet under tiden långsamt hissats upp till toppen av byggnaden utan att vi egentligen känt av det, för plötsligt glider väggen bort så att man chockad ser rakt ut i den fria nattluften över Tokyo skyline, bokstavligen två meter framför en, och det går upp för en att man är riktigt riktigt högt upp i luften. Som ett brev på posten släpps sedan bromsen och hela rummet faller fritt i full galopp och vi skriker och skrattar så att tårarna rinner.

Äter sedan gott på en italiensk restaurang och tar tåget hem när parken stänger för dagen - trötta och supernöjda. På tågstationen knäcker jag E, som tidigare sagt att jag kommer få svårt att hålla hennes tempo, med att vara på väg att ta trapporna istället för rulltrappan när vi ska upp från plattformen. Yes.

Mingelfest i Ebisu

Blir medbjuden på mingelfest i Ebisu av E och A en kväll mitt i veckan.

Partyarrangören heter Jay och har bokat en festvåning och bjudit dit ett gäng vänner och bekanta som var och en uppmanats att bjuda dit sina egna vänner. Deltagarlistan är således hur blandad och rolig som helst. Jay visar sig vara en långhårig glad australiensare med trevliga vänner, och för övrigt visar det sig även att festlokalen är på ovanvåningen till baren jag tidigare underhållit på från bardisken. Denna gången håller jag mig dock på golvet och lämnar köksredskapen ifred.

Det är kul att mingla runt och öva den lilla japanskan man hittills klarar (och inte klarar) av. Svenske polaren J är också där, vilket är både roligt och praktiskt då vi kan prata hemligheter helt öppet på svenska. Efter en stund dyker även S, som jag tidigare hängt med till Izu, upp och gör tillställningen ännu roligare. När det framåt natten är dags att gå blir hon stoppad av en japanska som nog inte tror att S kan språket för det enda hon säger till henne är "Lucy Liu! Lucy Liu!" och S skiner som en sol och säger Arigatou. Själv är jag tydligen lik Chris Martin i Coldplay (va??!!).

Baby got back

Trodde aldrig att jag skulle betala dyrt för att se svettiga tjocka män omfamna varandra i stringkalsonger, men här är vi nu och kollar på sumo och det är hur coolt som helst. Har till på köpet dagen till ära skaffat en ny kamera som jag får en förträfflig chans att testa loss.

Hallen som det brottas i är fantastisk. Väggarna och sätena är röda, det mesta verkar vara av sammet, och i centrum finns förstås själva brottarringen, eller jag kanske borde säga brottarhuset - i taket ovanför ringen är ett trätak upphängt, med kulörta tofsar hängandes under sig. Bara utsikten när man kommer in i hallen vore ensam värd biljettpriset. Vi sitter på en av läktarna, vilket innebär att vi inte har några kuddar tillhanda - de som har platser nära ringen sitter på kuddar som det är tillåtet att kasta upp i ringen om en otippad brottare vinner en match - men vi kompenserar med att sprida ett chokladregn över läktaren när X efter långt stretande sliter upp en påse chokladpraliner med full kraft och cellofanet flyger som konfetti över flera rader.

Det går matcher hela dagen och brottarna blir bara tjockare och tjockare allt vad tiden lider - tungviktarna går upp sist. Om jag förstått rätt väger dagens tjockaste tjockis tvåhundrafemtio oblyga kilo. Jag grubblar en stund över hur många gånger min egen kroppsvikt detta motsvarar och hur det går till när en tvåhundrafemtiokilos man idkar älskog med en japansk kvinna, och så grubblar jag över hur personer vågar sitta femtio centimeter från ringen och riskera att få denna tvåhundrafemtiokilos klump rullande över sig - ringen har inga skydd eller kanter och det händer mer än en gång att en brottare faktiskt dräller omkull och rullar ner, ibland till och med i sällskap med sin feta kombatant. Sedan avbryts mina grubblerier av ett enormt publikvrål när en tungviktare och tillika favorit pompöst kastar en näve salt i luften framför sig. Detta är en mycket märklig och fascinerande... sport.

Det sägs för övrigt att en kvinna under inga som helst villkor nånsin får beträda ringen, och att om så skulle ske (gud förbjude) så krävs en steriliserande sanering av marken. Snacka om tjejbacillskräck.

Nynnar på Sir Mix-a-lots hit innan jag somnar. "I like big butts and I can´t deny..."

Utsikt från läktaren

Tits´n´ass

Här vet jag ärligt talat inte vad som händer.

Dagens rövkonnässörer: E, X och E

Här poserar jag med den tydligen mycket kände och populäre ex-brottaren Musashimura. Trots att min ryggrad är formad som en banan tycker jag det framgår ganska tydligt att jag lätt kunde spöat honom om det verkligen knep. Ser ni skräcken i hans ögon?

Inflyttningsfest i Kachidoki

Går på inflyttningsfest i Kachidoki (gillar det namnet!) hos nya vännen T.

Lägenheten är toppen, ligger i ett ganska nybyggt hus och har en vacker panoramautsikt över stan i riktning mot den stora fiskmarknaden Tsukiji (som jag tänker besöka längre fram) och den på kvällen snyggt rött lysande Tokyo Tower - Japans svar på Eiffeltornet.

Ts farföräldrar har en fiskebutik och därifrån bjuds vi på god hemmaskivad sashimi, kimchi, ris och sjögräsblad som var och en bakar ihop till en fet smaskig rulle. En hel del öl, vin, skratt och trams går det också åt - inte minst när A imiterar svenska och låter som en kvinnlig variant av den svenske kocken i Mupparna på speed, D beklagar sig över att hans flickvän inte längre låter honom dricka öl efter en sängincident, eller då en påse med gurkskivor ska masseras inför dukningen.

Hinner med sista nattåget hem med ett par minuter till godo och andan i halsen. Sätter alarmet på 6:00 - måste upp och göra japanskaläxan innan min lektion! Nästa vecka blir tight - sumobrottning, mingelfest, Disney sea och ett besök från Kyoto står på agendan. (...och, eh, jobb.)

Sony Family Card

"Today I settled all Family business, so don't tell me you're innocent, Carlo."

Äntligen är jag upptagen i den japanska familjen - efter lång väntan har det lokala kreditkortet anlänt!

Jag tänker återgälda genom att återinvestera i landet omgående - det är lördag och det är flera timmar till butikerna i Akihabara stänger.

Politik

"Vote for me or my exploding fist will knucklefuck you mercilessly. Thank you."

Lost in Translation

"Can you keep a secret? I'm trying to organize a prison break. I'm looking for, like, an accomplice. We have to first get out of this bar, then the hotel, then the city, and then the country. Are you in or you out?"

Gremlins

"It's the same gremlins that brought down our planes in the big one."

Får du också ibland känslan av att någon osynlig kraft ibland fuckar upp saker i vardagen, bara för att kivas med en liksom? Ibland inbillar jag mig att frekvensen tycks vara tätare här.

...som till exempel när jag trycker exakt samma memorerade knappkombination som jag alltid gör på jobbets kaffeautomat, och som normalt renderar det svarta rena kaffet jag gillar men som då och då - inte ofta men ibland och helt oförutsett - till min förfäran spottar ner en rejäl hög socker i koppen, vilket jag likt alla andra människor utrustade med minst en smaklök avskyr.

...eller när man i vissa butiker hindrar mig från att köpa varor med mitt internationella (jag upprepar, internationella) Visa-kort, med hänvisning till lokala kreditkorts förträfflighet, och min ansökan om ett lokalt kreditkort efter en mycket lång och omständig, Kafka-lik process skriftligen refuseras med argumentet att jag stavat mitt namn fel. (?)

...eller som nu, när jag blir uppringd och man förklarar för mig att jag måste ta ett hälsotest om ett par dagar. Jag opponerar mig och frågar vad som hände med hälsotestet jag gjorde för sketna sex dagar sedan - provrören har väl knappt kallnat? - eller för den delen det rigorösa hälsotestet jag gjorde när jag lämnade Sverige för blott två månader sedan, men till föga nytta. Förra veckans test var det obligatoriska årliga hälsotestet, och resultaten från det andra testet jag gjorde i Sverige är inte värda ett ruttet lingon i Japan. Jag har således kvar att göra det obligatoriska gaijin-har-nyss-flyttat-hit-testet. (...och som jag är säker på mest går ut på att driva gäck med utlänningar.) Man är vänlig nog att bespara mig ett omtagande av röntgen för att inte stråla ihjäl mig - det är inte rekommenderat att bli röntgad två gånger på så kort tid blir jag upplyst - men tacket fastnar i halsen när jag blir informerad att jag måste lämna ett nytt blodprov. Suck. Det finns inget som så bergsäkert får mig att svimma som att extrahera ett par centiliter blod ur mina vener. Jo förresten, det skulle i så fall vara att bli tvingad att fucking upprepa blodprovet på pin kiv ett par dagar senare, vilket alltså är exakt vad som nu sker.

Miss Moneypenny, cancel my afternoon appointments the 24:th.

Förslag på järnrik frukost, någon?

Smells like teen spirit

Har äntligen hittat en matta värdig mitt vardagsrum!

Efter mängder med besök i otaliga möbelbutiker har jag återvänt "hem" till danska BoConcept, där jag tidigare beställt både soffa och soffbord. Mattan är superfin, går i svart och brunt med lite av ett skimmer över sig i materialet och kommer passa perfekt till färgerna i soffan och bordet. Jag gör en preliminär beställning och butiksbiträdet (som om möjligt är ännu snyggare än mattan) lovar att höra av sig dagen därpå med lagerstatus. (Det är nämligen söndag och lagret är stängt.) Senare får jag ett email där det står:

I'd like to let you know that the rug manufacturer need to clean and take out the particular smell from the rug before they send it to you, which will take 3 weeks.

Detta leder till en hel drös frågor och funderingar i skallen. Till att börja med huruvida mattan faktiskt är ny eller begagnad. Jag har tidigare fått intrycket (tillika prisuppgiften) att jag är på väg att köpa en ny matta. Jag undrar också vilken lukt som behöver tas bort, och försöker föreställa mig styrkan av den lukten om det tar tre veckor att bekämpa den till den grad att jag ska kunna stå ut med den i mitt vardagsrum. Om mattan är begagnad undrar jag vad den varit med om innan denna treveckors sanering gjort sig nödvändig. Otäcka bilder målas upp för mitt inre, både gällande mattans förfärliga historia och sedan hur den blir långsamt nedsänkt i ett syrabad och därefter i en steriliserad lokal spolad med tyska högtryckstvättar av japanska straffångar i silvriga helkroppsskyddsdräkter med tjocka handskar och lufttäta visir. I tre veckor.

Jag bestämmer mig för att omgående författa ett svarsmail med några för mig helt avgörande frågor.

Tempeljakt i Kamakura

Min kollega P är på besök i stan för att träffa leverantörer. Jag tar på mig guide-hatten och levererar rundvisning i fina Kamakura en av helgdagarna. Passar på att besöka några av de tjogvis tempel Kamakura har att erbjuda och som jag hittills inte haft chans att se så mycket av. Dessutom är det kul att få axla guide-manteln själv - normalt är det jag som blir visad. Utrustade med gps går vi på tempelvandring i området och försöker hinna se så mycket vi hinner under eftermiddagen. Man behöver inte gå särskilt långt mellan templen, och de varierar mycket i storlek och utsmycknad. Som avslutning går vi upp för ett litet berg som hyser en gigantisk gravplats. Utsikten från toppen är kalasfin - man ser en stor del av Kamakura omgärdat av berg draperade i grönska, likväl som hundratals gravstenar som sprider ut sig under en, och inte minst ser man silhuetten av mäktiga berget Fuji sträcka sig mot himlen. (Titta noga på bilden längst ner.) Vädret har vi en fantastiskt tur med - vi har uppehåll under hela äventyret och när vi några timmar senare trötta sätter oss på tåget tillbaka dröjer det bara ett par minuter innan regnet börjar smattra mot tågrutorna.

Tack!!!

(Nej, jag försöker inte elektrifiera dom - sladden är till tv:n.)

7H

Firandet fortsätter med ett trevligt treårsjubileum på sjunde.

Happy health check

Firandet av min födelsedag inleds lite annorlunda med en obligatorisk årlig hälsoundersökning inne i Sonys högkvarter. Sony-byggnaden är ny, flashig och futuristisk och det är en lite bisarr känsla att ta klivet över tröskeln från den snygga minimalistiska korridoren in till ett stort konferensrum som byggts om till en kaotisk läkarstation, full med blåklädda läkare av allehanda slag, britsar, upphängda drapierer och små stationer för undersökning av blodtryck, syn, vikt, röntgen och allt annat man kan tänka sig. Det är som att kliva in i ett dubbat avsnitt av Mash. Hot lips kollar mina tänder och en stund senare efter att jag även fått mitt blodprov taget får jag helt väntat min obligatoriska blodförlustsvindel som ett brev på posten. (No worries - så här blir det alltid.) Jag sitter ner en stund på en stol vid en vilostation och börjar tyst för mig själv räkna till hundra på japanska för att koncentrera mig på något annat än det faktum att jag mår svinilla och att mina sinnen håller på att domna bort ett efter ett. När jag kommer till fyrtio försvinner all verklighet i ett luddigt töcken och jag svimmar. BONK! Vaknar igen av att huvudet dunsat i golvet och fyra läkare står lutade över mig där jag fallit ihop och frågar om jag är okej. Ja jag är okej men jag börjar bli orolig att de kommer tro att jag ljugit mig blå när jag fyllt i hälsoenkäten som om jag vore Gunde Svan 1988. Jag kommer dock undan med en varning - om jag mår illa senare under dagen får jag lova att uppsöka en klinik. Sen får jag en tandborste (?) och ett "Otsukare samadeshita" till adjö. (Ungefär "tack för hårt arbete".)

Sayonara party for A

Vi firar av min gode vän och kollega A som tyvärr kommer sluta på företaget efter lång och trogen tjänst. Sällskapet är stort - vi är runt sjuttio personer och på den kinesiska restaurangen dukas det i omgångar upp god mat och fri dricka till alla. Hamnar vid ett roligt bord och glädjs åt att lära känna nytt folk!

Violinkonsert i Kamata

Japanskaläraren K har många strängar på sin lyra. Utöver trevliga språklektioner och eget musicerande arrangerar hennes företag även konserter med klassisk musik. Ikväll gick jag på en sådan konsert, med en ung violinist som spelade fantastiskt bra! Om jag förstått rätt kommer Tatsuki Narita snart representera sitt land i en internationell tävling för unga musiker. Jag tycker redan synd om hans konkurrenter och hoppas innerligt att eventuella svenska kombatanter just nu övar flitigt på sina flageoletter för fulla muggar snarare än snorkelhäver punsch på någon inrökt studentpub.

När jag sitter och lyssnar slår det plötsligt mig att jag är den enda icke-japanen i publiken. Även om jag nu (mycket långsamt) kan läsa kompositörers Katakana-textade namn från programmet så går ändå den mesta informationen mig över huvudet, inklusive presentationen i högtalarna. Det är inte utan att man känner sig lite annorlunda och långväga hemifrån. En skön insikt är iallafall att musiken är ett universellt språk som vi alla i publiken har en omedelbar förståelse för och som vi gemensamt njuter av. Dessutom spelar ödet mig ett spratt och skänker mig helt oväntat hemkänsla i pausen: K kommer fram och presenterar sin kollega och dennas dotter. Jag blir halvt stum av förvåning när dottern hälsar och börjar prata flytande svenska! Det visar sig att hon för några år sedan bott hemma hos en värdfamilj i Stockholm medan hon gått på universitetet, och att hennes svenska, trots ringa eller ingen träning alls de senaste åren, i mitt tycke sitter som berget. Världen är liten. Jag njuter ännu mer av musiken i andra halvlek.

Krogrunda i Ebisu

...i omvänd tidsföljd:

23:35
Det är fredag natt och jag står uppe på en bardisk i Ebisu och mimar till Guns n' Roses 'Paradise City' med en stor soppslev i metall i näven som mikstativ, ivrigt påhejad av barpersonal, gäster och kompisar som publik. Hur fasen hamnade jag här?

22:40
Vi tokspringer genom vattenpölar med uppfällda paraplyn från Ebisu garden i riktning mot en bar som E varit på innan och som rekommenderas inte bara för att den ligger väldigt nära och regnet fullkomligen vräker ner, utan även för att den är mysigt liten och tillika regnet bjuder på bra ös. (Hoho.) Det regnar så pass mycket att den lilla tiden det tar att fälla ner paraplyet innan man går in i baren räcker för att göra skjortan plaskblöt. Inne värmer det dock snabbt med bra stämning och goda drinkar. Låtlistan som spelas är minst sagt blandad, och volymen hög. Ett par klunkar in i våra Mojitos kliver en japansk tjej plötsligt upp på bardisken och börjar mima och dansa till Guns n' Roses 'Sweet Child of Mine' till allas förtjusning. Barpersonalen hejar på och räcker henne en lång stor soppslev i metall som blir ett perfekt mikstativattribut. När låten är slut går hon ner från disken och passar över soppsleven till undertecknad. Jag tar en ordentlig klunk av Mojiton innan jag ställer ifrån mig glaset och äntrar disken.

21:25
Vi sitter på ett ölkafé på Ebisu garden och dricker och äter sådana där goda ärtor som smakar så gott till öl, medan vi konfererar om vart vi ska gå vidare. Ute blixtrar och smäller det som om kriget brutit ut, medan regnet piskar mot rutorna.

20:15
Efter att ha ögnat igenom menyn på den västerländska food jointen beställer vi (självklart) in en "mega pizza", en tallrik tyska korvar med senap, och en "powerful beef pizza". Till detta smakar en riktigt kall öl mer än gott. När vi ätit upp beger vi oss till Ebisu garden, som man turligt nog kan komma till genom en lång korridor som utgår från stationsbyggnaden där vi sitter - annars hade vi nog sköljts bort av regnet på vägen.

19:25
Jag står ensam precis vid utgången av Ebisu station, där jag stämt träff med J, J och C. Det är fredag kväll och en hel hord av folk är på väg hem eller ut på stan. Jag står precis där alla passerar ut, för att inte missa mina vänner, och min hjärna smälter nästan när jag likt en robot scannar av alla hundratals personer som i kaos kilar förbi mig medan biljettmaskinerna plingar till gång på gång för varje förbipasserare. Vips så är iallafall alla på plats och vi åker några rulltrappor upp i byggnaden för att ragga mat.

18:30
Det är fredag kväll och jag tror inte jag orkar gå ut.

Karaoke

Med svenska kolleger på besök är det aldrig långt till en karaokebar. Karaoke här är annorlunda än hemma - karaokestället liknar ett stort hotell, man checkar liksom in i lobbyn och får sen nycklar till ett eget rum, utrustat med tv, soffor, en karaokemaskin stor som en skördetröska, discolampor, lasershow och två telefonkatalog-liknande gigantiska böcker som tjänar som låtregister, sorterat både i artist- och titel-ordning. Ordning och reda. För oreda hänger en telefon på väggen som man kan ringa i och skrika att man behöver mer öl, medan kolleger sjunger Welcome to the jungle till ett distorderat midi-track i bakgrunden. (Lugn, det är inte bara svenskar som gör så.) De som inte sjunger i någon av de två mickarna tjänstgör lämpligen som tamburin- eller maracas-spelare, och allt är precis lika roligt som det låter! Det är även roligt att kolla på de billiga videoklippen som får tjänstgöra som musikvideos i avsaknad av originalfilmerna, ofta dåligt (och därför roligt) matchade mot låtarna, så att musikvideon till Fuck like a beast kanske utgörs av en schimpans som äter ananas, följt av ett sydkoreanskt ungt par som vandrar hand i hand i solnedgången på stranden till tonerna av War pigs.

Kamakura 2 - with a vengeance

Även om myllret i innerstan är spännande och kokande så är det ibland skönt att ta sig nånstans lite lugnare och mer tillbakalutat. Kamakura, here I come! ...again! Denna gång består sällskapet av I, A och B från jobbet. Innan vi slappar på stranden skaffar vi oss lite kulturell berikning och går och tittar på ett tempelområde som ligger i ena änden av den pittoreska byn. Här finns Daibutsu ("fede-Buddhan" på skånska) - en tretton meter hög bronsstaty som byggdes på 1200-talet med en förstärkning av en trött nacke gjord 1960-1961. (Tack, Wikipedia!). Trött nacke eller ej, innan man visar sig för den store gör man bäst i att tvätta sig om såväl händer som mun - en inte helt trivial process med en bestämd ordning som ska följas noga och vördnadsfullt. Som tur är visar förstås mina vänner hur slipstenen ska dras (obs metafor!) och har säkerligen roligt åt att bevittna mitt försök till efterapning efteråt. Efter en tids yttre beundran slantar vi så 200 yen för att gå in i Buddha, vilket ju låter helt fantastiskt men visar sig vara ganska mycket ospännande - lite som att gå in i en trång kastull vari någon glömt kvar lite träbråte att snubbla över. Vyn bredvid Buddha är desto roligare: en enorm träställning i det fria har fyllts med hundratals små tunnor i roliga färger. Först tycker jag att det ser ut som trummor som jag tänker att munkarna kan plocka fram och jamma med om kvällarna, men det visar sig vara sprit! I varje tunna finns japansk sake, och när jag tittar närmre ser jag att längst bort på träställningen står till på köpet två kartonger öl. Undrar hur länge denna sprit skulle förbli oouppdrucken av finniga 15-åringar om tempelområdet låg i närheten av Gustav Adolfs torg.

Efter skönt strandbesök därefter tar vi en promenad över en bro ut till en liten ö där det finns ytterligare ett tempelområde och en liten fiskmarknad med en massa matstånd utomhus. Bäst gillar vi det fiskståndet som spelar trance jättehögt och steker ål. När vi lite senare går tillbaka över bron ser vi en blekfet japansk man i morotsfärgad kvinnoperuk och illasittande polka-dot bikini, pillemariskt poserandes för sin egen systemkamera som han plockat med sig till strandkanten och ställt på ett stort trebensstativ. Han vrider och vänder på sig för att visa upp alla sina sidor och ser innerligt glad ut medan kameran klickar loss (och medan vi andra tyst grubblar över vilket öde de resulterande bilderna kommer gå till mötes).

En för mig helt ny maträtt.

Sprit, sprit, sprit!

Lyckönskningar!

We're a happy family.

Please do it at the beach

Det kanske låter som en käck uppmaning till kuttrasju under bar himmel, men tyvärr är det istället en varning att man ska ta det lugnt när man hoppar på tåget så att det inte går som för mannen på bilden. Varningen är befogad - jag har sett en liknande syn från perrongen i Gotanda, under värsta morgonruschen, när dörrarna slog igen och ett kvinnoben stack rakt ut mellan dem.

Shibuya

Hiragana

Två gånger i veckan kommer en trevlig japansk kvinna till jobbet och håller språkkurs för mig. Vid det här laget ska jag kunna, förutom ett gäng glosor och uttryck förstås, alla Hiragana-tecken. Hiragana är ett av tre teckensystem som används i skriven japanska:

• Hiragana : fonetiskt teckensystem som man kan använda för att forma alla japanska ord. Finns cirka 50 tecken och några variationer.
• Katakana : fonetiskt teckensystem som används för att forma alla utländska företagsnamn, personnamn och låneord från framförallt engelskan som sluppit undan översättning till japanska. Det finns en ganska begränsad mängd fonetiska ljud representerad av Katakana, så alla utländska ord blir lite approximativa, vilket också förklarar varför det låter lite annorlunda när japaner uttalar dem. (Exempelvis "Hamburger" uttalas "Hambaagaa".) Finns cirka 50 tecken och några variationer.
• Kanji : symboler ärvda från Kina. Finns tusentals. Har hört att man behöver kunna förstå mellan 2000 och 4000 stycken för att kunna läsa en dagstidning.

I skrift används, till min fasa, ofta alla tre teckensystemen blandat.

Som träning har jag fått alla Hiragana-tecknen nedskrivna på små gula lappar. Bilden ovan är från övning en solig söndageftermiddag på min terass. Till nästa lektion ska jag även kunna de flesta Katakana-tecknen. Sedan väntar monstret Kanji. Fast först ska jag äta glass.

Hanabi

Fyrverkerier är snygga. Picknick är trevligt. Öl är gott. Varför inte kombinera ihop alltsammans till en folkfest? Hell yes, säger jag och går på Hanabi, som direktöversatt blir något i stil med "eldblommor" och innebär arrangerade fyrverkerier som japanerna går man ur huse för att beskåda, flera gånger om sommaren. Nu pratar vi inte om ett par trötta ensamma påskpipare som hest visslar till under en skev avfärd från någons trädgårdsstump för att sen försvinna i en grå himmel med ett knaster som överröstas av en folkölsrap, utan här fläskar man på rejält med tolvtusen spektakulära pjäser som avlöser och kompletterar varandra non-stop i en timslång färgexplosionsorgie. Coolt är bara förnamnet. Det är det dock fler än jag som tycker uppenbarligen - förra helgens Hanabi sägs ha lockat ut 200.000 personer på stan för beskådning.

Fyrverkeriet sätter igång på kvällen när det mörknat, men för att säkra sig en bra utsikt tar man sig lämpligen till sin utvalda utkikspost tidigt på eftermiddagen. Den riktigt ambitiöse ger sig ut redan på morgonen och mutar in sin plats med tejp. Turligt nog är min vän I precis så ambitiös, så när vi anländer till Hamamatsucho på eftermiddagen välkomnas vi av tingade platser, i en oas av andra sittande sällskap som inväntar kvällens show. Man sitter ofta mitt på gatan eller i parker, det är alldeles packat med folk och de flesta har picknick. Vi har med oss mat, snacks och öl och har en väldigt skön och kul eftermiddag. Besättningen är blandat japansk och svensk - ett gäng kolleger från Lund är på några dagars besök i stan och hänger med på festligheterna som min japanska vän arrangerat. Vi har alla, svenskar som japaner, tillbörligen Yukata på oss - en japansk dräkt som får en att se ut som en Star Wars-statist (eller i detta fall Hanabi-åskådare). Tillhörande attribut är en dekorativ solfjäder att fläkta sig med, och tjocka trä-flipflops som det låter roligt från när man klampar omkring på asfalt med (och som man får spännande sår på tårna av första gången man bär).

När klockan slår sju njuter vi av en färgsprakande bombastisk show över Tokyo Bay som varar ännu längre än den förra Hanabin jag var med om - jag tror att jag klockade Asakusas till en timme och en kvart - och jag förundras fortfarande över hur man kan lyckas packa ihop lite kemikalier i en miniboll som sedan exploderar i en färgglad gigantisk smileygubbe över himlen.

Efteråt rundar vi av med supergod sashimi (rå fisk) på en närliggande restaurang. Vidare utgång är det inte tal om då alla är trötta efter de senaste nätternas karaoke-sessioner. När jag dagen efter på jobbet frågar min kinesiske kollega X om han sett showen svarar han med ett skratt nej och att han inte låter sig imponeras något vidare av japanska fyrverkerishower - det är de kinesiska som visar var skåpet ska stå. Jösses.

Roadtrip till Izu

Vacker natur, fantastiska stränder, bad i varma källor och god mat. Allt detta bjuder Izu på - en halvö som ligger tre-fyra timmars bilfärd söder om Tokyo. Min svenske vän J har ett kompisgäng som ibland åker till Izu och att säga att jag blev glad när Js kinesiska vän S frågade om jag ville hänga med dit över helgen är en underdrift. Dessutom blev jag överraskad - detta är ett gäng jag bara träffat några timmar under en fyrverkerishow för ett par helger sedan, och J kan inte följa med själv då han redan har andra planer. Heja nya vänner och gästfrihet!

Besättningen i bilen är S, hennes pojkvän A och dennes två vänner S och I, amerikanske A och As flickvän T. Och så undertecknad dådå, ensam Europa-representant. Vi åker tidigt (alarm klockan fem) för att hinna med så mycket som möjligt. När vi kommer fram förstår jag folks förtjusning över området - det är mycket vackert, med små kuperade vägar i böljande gröna landskap, och det känns som att man är oceaner ifrån de myllrande urbana delarna av Tokyos innerstad. Vi slår läger i As farföräldrars sommarhus som ligger en liten bit från stranden. Jag har tidigare blivit förvarnad att huset är gammalt och innehåller "worms" (vilket visar sig betyda insekter av allehanda slag) men det gör förstås inget. Vi byter om och tar oss ner till stranden som ligger helt sagolikt vackert, med utsikt över stora vackra berg med mycket grönska. Vattnet är ljummet, blågrönt och så klart man kan önska sig. Efter mycket sol, bad och bodyboarding åker vi till en annan liten ort i närheten och jag får äntligen testa det japanerna kallar "onsen" - bad i naturligt uppvärmda källor. Hur det fungerar rent geologiskt vet jag inte men varmt och skönt är det iallafall. (Kul för japanerna att det finns åtminstone någon favör med att bo i ett av världens mest seismologiskt aktiva områden.) Senare på kvällen äter vi god japansk fisk på en renommerad fiskrestaurang i byn, sittandes på golvet. Sedan köper vi fyrverkeripjäser som vi bränner av på stranden innan vi åker tillbaks till sommarhuset och leker dryckeslekar med japansk grogg och skrattar så att tårarna rinner längs kinderna. Somnar som en stock på ovanvåningens tatami-mattor vid två-hugget efter en fullspäckad och väldigt lyckad dag.

Dagen därpå tar vi oss till ett annat onsen-ställe som ligger i något av en ravin. Berg och klippor omgärdar en hel hög med små varma stenpooler och från den ena bergsväggen forsar ett högt vattenfall ner i en flod. Jag kan inte låta bli att simma ut till vattenfallet, vända mig om på rygg och bara njuta av en fantastisk naturupplevelse medan jag tittar upp på berget och vattnet dånande faller ner brevid mig. Här är vackert, riktigt vackert. Det är det även på golfbanan som vi sedan åker till och testar driving rangen på. Golfbanan ligger ganska högt och när man skjuter iväg sina bollar från rangen gör man det ut över en dal som verkar sträcka sig hur långt som helst. Överallt i dalen är det grönt i olika nyanser och det myllrar av fina träd av olika slag. Vackert är dock inte mitt spel - min nivå är inte bättre än att S skrattande konstaterar på engelska med skön kinesisk brytning att "You suck, Matti-patti!". Jag kan bara hålla med.

På hemvägen i bilen när det mörknat har vi turen att köra förbi en fyrverkerishow (det arrangeras många sådana här på sommaren) och när vi genom bilrutorna ser pjäserna explodera och speglas i vattnet längs kusten bredvid oss så känns det som att vi har de finaste biljetterna av alla till denna showen. Den här helgen (och mina nya vänner) får högsta betyg.

Solskydd

Det är svårt att hitta ett lagomt solskydd här. Den perfekta tuben solkräm har oväntat blivit som en helig graal för mig.

Jag vill skydda mig mot den obarmhärtigt starka solen men trivs ändå med att få lite mer färg än den bleka ton jag fötts med. Jag letar därför åter i en butikshylla med solskydd efter en kräm av faktor sisådär sex till tolv, men det låter sig inte finnas. Skydden som finns att välja på är stone cold 30+ respektive 50+. Vill jag få lite färg är jag således förpassad att ligga flera veckor i sträck på stranden intill ett berg med 30+ tuber, och det har jag inte tid till - det finns förväntningar på mig på jobbet. Gillar inte japaner att få lite sol på sig? Jag har ändå sett Teriyaki girls i Shibuya som är mörkare än Jamaicaner.

Jag tar med mig en 30+ tub till en expedit och frågar på japanska: ni har 50 och ni har 30, men har ni ungefär 6, 8 eller 10 ? Får ett långt svar på japanska (där varken orden ja eller nej ingår), och jag säger att jag tyvärr inte kan tillräckligt mycket av språket för att förstå svaret. Sen uppstår någon slags battle mellan mig och expediten där jag med japanska, engelska och teckenspråk frågar på olika sätt om dom har solskydd med lägre faktor, och expediten svarar med olika japanska meningar, som vare sig är jakande eller nekande. Jag känner mig lite motarbetad av att det enda expediten kan säga på engelska går ut på att faktor tio - som är ett av exemplen jag använder - inte är ett lägre skydd än 30+ (och inte kan engelska tillräckligt väl för att lägga sina argument på bordet när jag vill syna). Efter en fem sex sådana här turer når vi någon form av remi och expediten bestämmer sig för att kalla till sig sin manager för hjälp. (Lite som att möta slutbossen i ett tv-spel.) Managern kommer fram, jag förklarar mitt dilemma, managern tar med mig bort till hyllan där jag hämtat produkten, tittar sig igenom hyllan (precis som jag tidigare gjort flera gånger), pekar sen på 30+ tuben jag håller i handen och säger att "this is low". Well sådär, men tack, jag tar den.

Fuck, besegrad av slutbossen.

(Bilden är - tyvärr - lånad.)

Ett nej är alltid ett nej, eller?

Japaner gillar inte att säga nej. Jag har erfarit detta själv, senast när jag nyligen försökte köpa mig en iPhone i en affär i Shibuya. Efterfrågan på iPhones har varit brutal här och många butiker sålde slut på sitt lager redan efter några timmar under introduktionsdagen. Batch nummer två tog slut efter ytterligare en dag. Det har följaktligen antagligen varit lättare att få tag i ett kilo crystal meth än en mobiltelefon med pekskärm i den här stan sista tiden. Hur som helst tänkte jag prova lyckan (igen) för några dagar sedan, i en Softbank-butik i närheten av Shibuya station..:

Väntetiden i butiken är lång och när det blir min tur frågar jag affärsbiträdet på japanska, artigt men utan krusiduller (för så långt sträcker sig inte mina språkkunskaper), om dom har iPhone hemma. Själv tycker jag detta är en enkel fråga att besvara - antingen har man iPhone eller så har man det inte, eller hur? Ingen kan heller bli vare sig överraskad eller rasande av ett nej i detta läget med tanke på produktens popularitet och att det är vida känt att tillgången inte möter efterfrågan. För affärsbiträdet är det dock inte alls så här trivialt. Som svar på min raka fråga får jag varken ett ja eller nej utan ett lite dröjande "hmmmaaaeeehh", medan huvudet läggs en smula på sned och kroppen krummar ihop sig lite. Blicken och kroppsspråket tycker jag säger mig att dom har iPhone lite grann. Inte alls mycket, men lite grann - sådär en fem sex procent ungefär. Jag tackar för mig och backar ut ur butiken. Jag behöver hundra procent iPhone.

(Bilden är lånad.)