Roppongi Art Night (...by day)

Det är konstutställningsdags i stadsdelen Roppongi. Tyvärr missade vi att se soluppgången från 52a våningen i Mori Tower. Vad som hinns med att ses är däremot en sju meter hög pneumatiskt rörlig plåtrobot, omgärdad av ett gäng halvmeter höga dockor med mustasch och comboverfrilla, iklädda senapsgula rymddräkter.

Därefter tar vi en promenad längs en soldränkt Meguro River och tittar på körsbärsträd som nu är på vippen att slå ut i full blom.

Ageha

Går på nattklubben Ageha med A, A och H i Shinkiba.

Vad de fyra metallstängerna som reser sig upp ur den stora ovala bardisken är till för visar sig strax: efter lite barhäng börjar plötsligt Smack My Bitch Up vräkas ut ur barhögtalarna på högsta volym medan fyra tjejer i bikini och högklackat självsäkert äntrar bardisken, tar varsin stång i besittning och kör en pole dance show som trotsar fysikens grundlagar. Och jag som trodde jag var lustig som när vi kom dit skojade om vad stängerna var till för.

En stund senare efter en del stuffande på det gigantiska dansgolvet är det dags för lite svalka på verandan utomhus där folk dansar kring en pool upplyst i nattmörkret av levande ljus.

I ett intilliggande tält spelar ett live band rockig jazz och hela publiken gungar i takt.

Sen glider vi tillbaks till det stora dansgolvet där en europeisk DJ håller golvet i ett järngrepp.

They don't make clubs like this at home.

Åker (gratis) chartrad buss tillbaks till centrum klockan fem på morgonen och sluter ögonen en stund för att samla energi till en konstutställning i Roppongi några timmar senare.

Kabuki

I Higashi-Ginza ligger den anrika gamla vackra Kabukiteatern Kabuki-za. Med N går jag hit en torsdagkväll efter jobbet och tittar på den sista akten av mars månads föreställning. (Man får passa på nu för teatern ska snart stängas ner för restaurering.) Storyn är en vendetta med incestuösa inslag och som avslutas med att hela klabbet begår harakiri. Full valuta för de åttahundra yenen alltså.

Pecha Kucha 60

Det är dags för Pecha Kucha igen - tillställningen då artister, designers och andra kreativa håller korta föreläsningar om sina sysslor och projekt. Roliga presentationer denna gången är Green Island - urbana foton från Tokyo där all mark bytts ut mot gräs (http://006600.jp/), och en presentation av Danny Choo, iklädd Stormtrooper-dräkt, som visar bilder på sig själv i knasiga situationer. (Några av bilderna finns här: http://www.dannychoo.com/trooper/eng/#ref_catfish )

Semester

Semester! Jag kliver ombord på en fet jumbojet som tar mig österut, över datumlinjen, med USAs femtionde stat som destination. Hawaii. Namnet för tankarna till palmer och en mustaschprydd lurvig deckare i röd Ferrari och för korta shorts. Honom träffar jag aldrig, men däremot två lurviga vänner från Sverige som jag tajmat in besöket med och som inte tvekar att färdas halva jordklotet för att njuta av lite sol och värme. För mig som reser österut tar resan i runda slängar sju timmar. För mina svenska vänner tjugosex. Tidsskillnaden Sverige-Honolulu är elva timmar. Man förstår att namnet klingar exotiskt i våra svenska öron.

Väl framme åker jag buss till hotellet i Waikiki. I ösregn. Himlen är kolsvart, palmerna längs vägen piskas av massivt hårt regn och bussens vindrutetorkare gnäller och kämpar allt vad de orkar för att hålla fri sikt. Jag får först en känsla av att vi mot bättre vetande lyckats pricka in någon form av regnperiod. Det skulle inte vara helt förvånande när man tänker efter. Det här är min minst planerade resa någonsin. Jag har fått hjälp med att köpa en flygbiljett, sen har jag tagit med mig den till en flygplats. Det är allt. Nu befarar jag att jag kommer få plikta min dåliga planering med att spendera semesterns sju dagar spelandes Yatzy på hotellrummet med regnet smattrande mot stängda fönster. Riktigt så illa blir det inte. Någon timme senare klarnar saker och ting upp, solen tittar fram och det blir riktigt fint. Jag gläds åt att träffa mina vänner som jag inte sett på flera månader. Vi checkar in på hotellet som ligger ett stenkast från en av de finaste stränder man kan tänka sig. Överallt finns vackra palmer, färgstarka blommor och buskage, temperaturen är 25 grader och vattnet klart och blågrönt.

Bortsett från den vackra miljön runt omkring en framgår det klart och tydligt vilket land ön tillhör, inte bara av skyltar och menyer (som jag är euforisk över att kunna läsa obehindrat) utan även befolkningen. Jämfört med smala kostymklädda japaner i Tokyo ser amerikanerna här ut som Barbapapa på dekis. Tempot och atmosfären är också diametralt annorlunda. Bussarna går med glest intervall, folk står och väntar lojt på hållplatsen här och där (snarare än i en tätt packad rak linje), bussen glider fram långsamt varpå folk lufsar fram och växlar några ord med den avslappnade chauffören innan de sätter sig, och ingenstans hörs de ljud man dränks av i Tokyo såsom talande rulltrappor, inspelade varningsmeddelanden, högljudda melodier på tågstationer och konstant plingande biljettmaskiner. Kontrasten är nästan bisarr. Mitt första dygn känns som att det utspelas i slowmotion. Sedan faller jag in i tempot och börjar uppskatta det. Jag slutar bry mig om vad klockan är och vilken dag det är. Det är semester.

Vi bestiger Diamond Head, ett berg vid en urgammal och nu överväxt vulkan, varifrån man har en fantastisk utsikt över kustremsan och de vidsträckta grönområdena inne på ön.

Vi besöker Pearl Harbor.

Vi äter amerikansk mat. Dålig amerikansk mat. Det förvånar mig inte att amerikanerna är stora - portionerna räcker för att mätta utsvultna isbjörnar och i princip inget har undkommit fritösen, utom möjligen besticken. På stora shopping malls är det svårt att hitta något annat än KFC och Taco Bell och överallt råder free refill på läsk - man hinner knappt sätta ner den litersstora muggen innan en servitör är framme och fyller upp. Min mage är i upprorstillstånd. Jag beställer in kyckling på en restaurang för att försöka återställa, men när den landskapsstora tallriken kommer in till bordet är den full av knytnävsstora frityrknyten och ackompanjeras av en gigantisk korg med pommes frites. Att mitt hjärta fortfarande slår normalt är ett medicinskt mysterium.

Vi hyr en cabriolet och glider omkring i de sagolikt vackra miljöerna man känner igen från Lost och Jurassic Park.

Vi tar en surflektion av en intensiv och söndersolad amerikan som heter Mikey och som kvickt lär oss torrsurfa på land innan det är dags att promenera ner i vattnet med en gigantisk longboard under armen. Att paddla sig ut i havet genom vågor som gör sitt bästa för att spola oss tillbaks är tungt, men den stundande belöningen desto större - som genom ett mirakel kommer jag upp på brädan på första försöket och i de femton sekunderna som följer är jag självaste Kelly Slater. Jag ser mig omkring för att se om någon talangjägare vill skriva proffskontrakt med mig. Sedan faller jag som en fura och sväljer en halvliter saltvatten. Kul var det iallafall.

Andra bekantskaper som korsar våra vägar är..:
- en japansk man som ser ut som en blandning av Mario och Ron Jeremy och som spenderar tiden på stranden med att fotografera sitt sällskap : två bikiniklädda japanska tjejer i övre tonåren, som poserar och leker i vattnet
- en man som är förlamad från midjan nedåt och som ber oss hjälpa till att lyfta upp honom från sin rullstol, lägga honom raklång på sin surfbräda och knuffa ut honom i havet (!)
- japaner, japaner, japaner
- amerikanska kids på spring break
- en smågalen hippietjej från Kalifornien som heter J

Efter en avkopplande och rolig vecka hoppar jag åter på planet och åker, för första gången nånsin, hem till Tokyo. Det känns bra faktiskt.

Långflygning

Snaaarrrk...

...hörs det högt och tydligt ifrån grannbåset på jobbtoan. Inte den typen av snarkning som låter som ett försynt väsande - nej här snackar vi ljudet av en rostig stocksåg som långsamt och metodiskt arbetar sig igenom en motvillig hundraårig ek. Jag hajjar till där jag sitter i mitt bås men skärper till mig direkt för att inte fumla och komma åt sköljknappen prematurt. Det vore förödande. Det slår mig att folk pausar inte och fikar här på kontoret utan tar uppenbarligen en eftermiddagstupplur inlåsta på toa istället. (Är det bara jag som tycker att det känns som slöseri med tid, givet att personen inte kan bajsa och sova samtidigt förstås - vad vet jag om folk?) Andra sover en stund med huvudet vilande mot en uppallrad hög med böcker intill tangentbordet vid skrivbordet efter lunch för att orka med resten av arbetsdagen.

Lägg därtill ständigt nedrullade persienner, en himla massa folk tätt packade längs långa rader, regelbunden tandborstning här och där, torrt luftkonditionerat klimat, bespisning av blisterförpackad mat vid sin lilla plats, uppmaningar i centrala högtalarsystem att det är viktigt att sträcka på benen ibland, ett emergency kit framför fötterna (återkommer till den i ett annat inlägg) och i princip oändligt långa pass där tiden liksom upphör att existera, så känns det som att vara på långflygning.

Minus fri whisky.

Flighten är lite turbulent - då och då skakar byggnaden till i en liten jordbävning men det går oftast över ganska snabbt och folk skänker varandra ett leende eller en lågmäld kommentar innan de återgår till sitt.

Undrar när vi är framme.

Cute cruelty

Det är söndag och A bjuder med mig på en app-demo-dag på Apple Store i Ginza, där femton utvecklare av applikationer för iPhone visar upp sina verk inne i Apple-butikens glassiga konferenslokal på tredje våningen. Om man inte visste vilket företag som huserar i lokalen så vore det nog ändå lätt att gissa svaret - allting doftar äpple, så att säga. Färgskalan, de sobra nästan osynliga dörrarna, de helt inglasade hissarna, alla knappar och displayer som med stilistiska animeringar visar vad som finns på de olika våningarna - allt har en väldigt tydlig och ren Apple-design. Det känns som att befinna sig i framtiden, eller som A säger att gå omkring inne i en Mac Mini.

Föreställningen börjar och utvecklarna avlöser varandra med korta presentationer framme vid podiet. En av dem försöker sig på ett litet publikfrieri genom att hjula in på scen fast det faller platt - folk är knäpptysta och ser mest förfärade ut. En annan kille bär ett Kimono-liknande plagg och viftar med ett samurajsvärd medan han presenterar sin Samurai Chess-applikation. (En bit in i sin presentation börjar han dessutom förstrött använda svärdet som pekpinne mot duken.) Roligast är ändå killen som visar upp sitt spel där jamande katter faller ner från himlen och spelarens uppgift är att stapla dem ovanpå varandra i en så hög stapel som möjligt, under den fantastiska parollen "Stacking cats is cute cruelty".

Nöjesparken vid Tokyo Dome

Det är lördag lunch och vi besöker nöjesparken intill Tokyo Dome. Efter att tidigare ha överlevt bergochdalbanan Fujiyama på nöjesparken Fuji Q så kan jag inte föreställa mig att någon annan bergochdalbana kan vara ens hälften så hög och läskig. Det visar sig vara fel. Thunder Dolphin vid Tokyo Dome är, sitt mesiga namn till trots, ungefär lika hög (80 meter) och har en lutning på 80 halsbrytande grader i sitt högsta fall. Mitt vrål hörs säkert i delar av Korea. Därefter åker vi bokstavligen igenom ett hus. (Se bild nedan.) En kort stund senare när turen är över lämnar vi vagnen på darriga ben och belönar oss med lunch på restaurangen Bubba Gump Shrimp, vars tema förstås är Forrest Gump och den räkgalne Bubba.

En flumride senare tar vi en lugn tur i pariserhjulet. Via en panel i hytten kan man välja vilken musik (av 10 stycken J-Pop-låtar) man vill ska ackompanjera turen som bjuder på en smaskig utsikt över både stan och mina glada vänner J och E.

Tsukiji fiskmarknad

Klockan är 4:40 på torsdagsmorgonen och väckningssignalen på mobilen skär genom luften lika obehagligt som ljudet av tusen naglar mot en griffeltavla. Ska man besöka fiskmarknaden i Tsukiji är det iallafall denna tiden som gäller, har jag fått klart för mig, så det är bara att bita ihop. Jag kastar mig upp ur sängen (eller snarare rullar långsamt ner på golvet), snubblar in i jeansen och promenerar ner i mörkret till Gotanda station där jag möter upp med N och hoppar på tunnelbanan.

Fiskemarknaden i Tsukiji lär vara världens största och sägs hantera i runda slängar 2000 ton fisk och skaldjur om dagen. Det kan jag mycket väl tänka mig när jag får se hur stort det är. Marknaden i sig känns som en stadsdel, uppdelad i ett gäng angränsande hallar stora som flyghangarer. I de flesta av dessa finns en myriad av små gångar bland stånd där det styckas och säljs seafood av alla möjliga slag. I separata hangarer körs de berömda auktionerna där fisk auktioneras ut till kockar och återförsäljare som känns igen på sina kepsar försedda med feta namnbrickor i metall. Det är en kul process att se - utroparen hoppar, hojtar och flaxar med armarna medan det rings i en klocka och folk lägger sina bud. Över nästan hela golvet i hallen ligger gigantiska tonfiskar. I en avkrok står en mängd stora lastbilar parkerade som väntar på att få köra iväg inköpta partier till fjärran orter.

Det är kul att vara här men det känns som att det är med livet som insats. Kors och tvärs överallt kör drösvis med minilastbilar, mopeder och gaffeltruckar omkring, lastade till bristningsgränsen med fiskar marginellt mindre än en själv, i ett rasande tempo som om de vore radiobilar på Liseberg. Att vi inte blir påkörda, får våra njurar perforerade av en gaffeltruck eller blir dränkta av iskallt fiskvatten från lastbilarnas löst lastade skvimpande baljor känns som ett smärre mirakel.

För att fira vår överlevnad äter vi till frukost den färskaste sushi jag förmodligen nånsin kommer få äran att inmundiga, i en av områdets flera minirestauranger där man sitter precis intill kyldisken och kan spana in kockens stolta manövrar på armlängds avstånd. Tonfisken är röd som lava och smälter i munnen. "Mata ashita!" (vi ses imorgon!) ropar kocken åt oss när vi så småningom mätta och belåtna går ut igen bland radiobilarna som surrar omkring som arga getingar. Klockan är snart åtta och det är dags att dra till jobbet. (Jag dådå, N drar iväg för att värma upp sig på spa istället. Det låter rätt okej det med.)

Frågor

Här kommer på allmän begäran topplistan av frågor jag ställs av nya bekantskaper utanför jobbet:

1. "Where do you come from?"
Kanske föga förvånande undrar folk först och främst var fan man egentligen kommer från. Det är ju uppenbart att det inte är Japan iallafall. I vissa lägen känns det som att svaret Jupiter inte skulle förvåna ett smack. Ber jag om en gissning brukar dock förslagen bli USA, Australien, Italien (?) eller England (usch). När korten läggs på bordet har faktiskt förvånansvärt många ändå koll på Sverige och känner ofta till exporter som Ikea och H&M, som båda är populära här.

2. "Where do you live?"
Det råder prestige i ens lokalisering. Att bo centralt är (skit-)dyrt och åtråvärt - många tågpendlar mellan hem och centralt belägen arbetsplats i 45-90 minuter. Ett svarat ortsnamn översätts blixtsnabbt till en överslagsberäknad månadshyra, ett pendlingsavstånd till centrala delar och därigenom en form av ekonomisk status.

(I särskilda fall kan fråga 2 ersättas av en fråga om vem som är ens arbetsgivare. Jag har blivit rekommenderad att svara på ett sätt så att det framstår som ett japanskt företag - det tycker folk är tryggt och bra, då är man liksom pre-approved av andra japaner.)

3. "How old are you?"
Detta är ett land med en rejäl portion hierarki som innefattar inte enbart kön, yrke, lön, släkttavla, nationalitet och vilket universitet man studerat vid, utan även ålder. Med ålder kommer respekt. Respekt och befordran - på en arbetsplats blir man successivt och mer eller mindre automatiskt befordrad i takt med att man blir äldre, givet att man är japan. Det betyder att ens chef aldrig (eller bara i undantagsfall) är yngre än en själv. (Det betyder också att man ibland ställer sig frågande till vilken kompetens vissa gamla silverrävar till chefer egentligen besitter, som hängt med i det här befordringssystemet på ganska lösa boliner.) Systemet gör hur som helst saker och ting väldigt tydliga i affärssituationer - alla vet att den äldste närvarande är den som har högst befattning så det är aldrig någon tvekan om vem som har mandat och hur man ska agera. Man använder ett annat språk till de som är äldre än till de som är yngre, och den yngre bugar djupare. Den äldre förväntas ha en omhändertagande roll i form av mentorskap och ekonomiskt försörjande medan den yngste i sällskapet förväntas ta sig an serviceuppgifter. Detta verkar gälla både på och utanför arbetsplatserna. Det gör det kanske till viss del i Sverige också men det känns bra mycket påtagligare här. Hur som helst, i och med mitt här ovanliga utseende tror jag att många har svårt att åldersbestämma mig, vilket förstås ställer till det i folks inre sorterande och uppfattning om min roll och plats i systemet. En av de tidigaste frågorna jag får från nya människor här är således hur gammal jag egentligen är.

4. (Bonusfråga) "Do you like Japanese girls?"
Här blir svaret ganska beroende på (A) vem som frågar och (B) hur mycket tid jag har på mig.


Den fråga jag blivit mest mållös av är nog (för övrigt ställd helt utan någon kontext) : "Why do you like spicy food?"

Ueno National Science Museum

Man cannot live on neon alone. Jag tar tåget till Ueno park för att bli kulturellt berikad the old school way. Ueno park hyser ett helt knippe olika museer och denna gången är det dags för National Science Museum - ett museum som flankeras av en fullskalig blåval på ena sidan och en komplett avfyrningsramp inklusive åtta-metersraket med stridsspets på den andra. Natur och teknik, liv och död, åtskiljda av ett kunskapens hus som försöker beskriva hur det hela hänger ihopa, tänker jag innan jag kliver in.

Väl inne råder en skön mix av mineraler, alger, fysikexperimentverkstäder, gamla seismografer och uppstoppade djur av fler slag än man visste fanns. Allt man har kommit över har stoppats upp, fullständigt. You name it och det är uppstoppat och inglasat. Fåglar, oxar, möss, en slapp orm, en trött panda, sura grävlingar, förvånade renar - hela klabbet, ingen har kommit undan. Jag ser mig över axeln för att inte bli haffad och uppstoppad jag med. En hårlös europé kan möjligen vara den enda arten som saknas i montrarna innan deras sjuka samling är komplett.

I min tillflyktsort källaren återfinns gott och blandat i skelettväg från tiden då dinosaurer härskade på jorden (innan asteroider stenade dem till döds och banade väg för vår egen art att strökopulera i glesa buskage och utveckla undermåliga verktyg att försöka ha ihjäl varandra med). Här finns bland annat en fet T-rex som som vanligt ser helt vansinnigt arg och farlig ut trots sina löjliga armar, små som ekorrsvansar.

Mest spektakulärt är nog ändå en liten biograf inne i en sfär på tolv meter i diameter. Efter en kort tids köande kliver man in och ställer sig på en glasbrygga inne i sfären och vips så drar en film igång och projiceras över hela sfären så att man är helt omsluten av film. Fantastiska panoreringar över berg, dalar och havsdjup utspelar sig runt om oss medan en japansk röst (förmodligen) berättar om jordens uppkomst. Det håller sig hela tiden classy, slår aldrig över till att visa porr.

In alles ett spännande museum med lite av det mesta. Jag ger det fyra stalagmiter av fem.

Hitåt

Här till vänster är dom. Bland annat.