Mori tower

Badmunk

I en affär där jag letade efter badkarsprylar hittade jag den här märkliga produkten. Vad är det? Är det munkar som man äter i badkaret, efter att ha doppat dom i badkarsvattnet? Låter ju varken gott eller nyttigt alls. Får höra med Kanji-läsande här vad som står på.

Street performance #3

Welcome party for N

Street performance #2

Babes´n´robots

Halloween hos A

Street performance

Ero

The Office

Estetik...

Man skulle som naiv svensk kunna tro att ett kontor på ett något så när framgångsrikt bolag i Tokyo kanske vore snyggt inrett - eventuellt till och med lite lyxigt.

Så är det inte.

På det här kontoret sitter man i enorma landskap - varje våning i höghuset består i princip av ett enda gigantiskt rum som vardera hyser sisidär hundrafemtio, tvåhundra personer som sitter på långa rader utan avskärmningar. Färgskalan i hela byggnaden går från kallt blågrått, cementfärgat till den beiga färgen av en sjuk höna. I princip allt material man möter under en arbetsdag kan härledas till denna paletten, från skrivbord och stolar till persienner, skåp och hyllor. Det här kommer i och för sig inte som någon överraskning för mig då jag varit här innan, men jag är ändå lite förbryllad för många japaner är väldigt stilmedvetna och noggranna när det gäller dem själva och hur de paketerar sig. Det råder uppenbarligen helt andra estetiska regler för personer än för kontorsinredningar.

På ingen av de tio, elva våningar företaget breder ut sig på hittar man någon fikahörna utan vill man ha en paus eller miljöombyte är man förpassad att besöka antingen kafeterian på fjärde våningen, eller ett inpyrt rökrum som skulle kunna användas av modiga rökdykare att öva katastofsituationer i. När man förfärad och försvagad av luften därinne mot bättre vetande sätter sig på en av rummets (beiga) skinnpallar känner man nästan hur röven fylls av rök.

Utanför kafeterian hittar man byggnadens enda blommor - i dammig plast.

...och kultur

I entrén på bottenvåningen står alltid en vakt i brun uniform som i början på dagen hälsar Ohayo gozaimasu (god morgon), bugar och håller utkik att förbipasserande bär passerkort. (Det gör det även i den intilliggande nyare Sony-byggnaden, med den skillnaden att där hälsar vakten ovillkorligen god morgon till varje passerande person, oavsett hur stora klungor som kommer in samtidigt, med den följden att man nog hinner höra hundra stycken Ohayo gozaimasu på väg in.)

Hissarna upp till våra våningsplan är fucking lethal – att kila in en arm eller fot mellan dörrar som håller på att stängas leder inte som väntat till att dörrarna går upp igen för att släppa in en utan mynnar ut i en svårvunnen styrkekamp mellan ens bleka arm och hundra kilo ståldörr med uppdraget att krossa ens lemmar. Överlever man inträdet i hissen råder sedan därinne en särskild hissetikett som är intressant och som jag får återkomma senare till.

Vid varje persons lilla arbetsyta finns en stationär telefon. Från och till ringer det - i samtliga telefoner. Det verkar nämligen inte finnas någon växel, utan när någon ringer vårt gemensamma nummer stämmer således varje telefon upp i kör. Jag har slutat hoppa till när det händer.

Exakt klockan 15:00 varje eftermiddag spelas ett förinspelat band upp i högtalarna på varje våningsplan, med en melodi som låter som om den vore hämtad från ett tråkigt parti i ett Zelda-spel, medan en japansk kvinnoröst ovanpå säger att nu är det minsann dags att göra gymnastik! Glatt uppmanar hon oss att ställa oss upp, rulla med axlarna och skaka loss händer och leder - ignorerad av samtliga, som istället tysta smattrar vidare på sina tangentbord vid sina platser.

Ibland ser man folk nicka till vid sina arbetsplatser, eller helt enkelt lägga sig pladask över sina skrivbord för att ta en sovpaus. Jag tycker det vore fint om man kunde få folk att nappa på det där gymnastikbandet då och då, eller spendera lite färre timmar på kontoret - det skulle nog vara bra, inte minst för det fysiska välmåendet och den alarmerande låga nativiteten som råder.

Apropå arbetstider så är dagen förskjuten mot vad jag är van vid - kommer jag till kontoret vid nio på morgonen så är det i princip tomt. De flesta kommer in vid tio, halvelva-tiden. Många stannar sen förvisso till samma tid på kvällen. Värt att tänka på i det här sammanhanget är att det inte är ovanligt att pendla mellan 45 och 90 minuter med tåg, enkel resa, för att komma till och från jobbet. Jag känner mig enormt priviligierad som kan promenera.

Det är också intressant att se hur mailkultur skiljer sig. Om någon tänker anlända sent eller gå hem tidigt (vilket innebär att lämna jobbet klockan 18) skickar vederbörande ut en upplysning/ursäkt i form av mail/kalenderevent till alla kolleger där det står att personen inte kommer vara närvarande, varför, och vem som täcker under tiden. Ens elektroniska kalender kryllar därmed av sådana event om sen ankomst, ofta från kolleger man aldrig samarbetar med.

Av sekretesskäl är det förstås inte tillåtet för folk som inte arbetar här att vistas i lokalerna, med vissa naturliga men ytterst motvilliga undantag: när vi ska få besök av utomstående, t.ex. printer repair guy, så massdistribueras detta ut via mail till alla i förväg i form av en förskräckt varning som får det att låta som att ett ont troll är på väg in i byn och att det är hög tid att antingen springa för livet, hämta facklor eller hellre gömma sig och alla sina ägodelar.

Går man på toa på eftermiddagen ser man många borsta tänderna - det är fräscht!

Det är väldigt intressant, annorlunda och spännande att vara här!

Shinjuku

Tokyo Game Show 2008

Jag följer strömmen av kids och unga vuxna som lommar i gemensam riktning i väldigt blandade kläder och stilar från tågstationen i eftermiddagssolen. Bredvid oss sitter en kille på marken framåtlutad med krökt rygg över två Gameboys som han flipprar med och med en fet högtalare bredvid sig som pumpar ut hans egenkomponerade bitpop-musik (live?) på fyll volym. En glad independent-skivbolagsdirektör kommer fram och hälsar glatt på mig, frågar var jag kommer från och trycker en demo-cd i näven på mig och vi börjar prata musik och klubbar. På gott humör fortsätter jag sen mot mitt mål - jag är på väg till Tokyo Game Show, världens kanske största tv- och datorspelsmässa, som hålls här årligen och som lockar till sig 200.000 spelgeeks (detta året myself included) som strålar samman med en klick branschfolk och lättklädda montertjejer för att diskutera, titta på, testa (och lukta) spel.

Allt är placerat i några stora mässhallar och alla stora och små spelföretag är representerade med montrar i varierande storlek. Till de nya kommande spelen ringlar det långa köer med entusiaster som vill provköra. Jag ställer mig först i kön för Street Fighter IV men bestämmer mig efter några minuters stillastående att det inte riktigt är värt besväret. (Spelade detta spelet i en arkadhall nyligen.) Ställer mig istället i kön till det svenskutvecklade Mirror´s Edge och blir imponerad när jag efter lång tids väntande får hålla i spakarna och spela igenom testbanan.

En del kringglidande och fotograferande senare beger jag mig ut i luften mellan hallarna, men det visar sig vara allt annat än en lugn fristad från hallarnas myller, för här ute samlas tydligen alla cosplay-kids, som suttit hemma och sytt ihop kläder och stylat sig för att efterlikna sina favoritmangafigurer. Jobbet många lagt ner på sina kostymer är... imponerande. Det har uppenbarligen sålts stora mängder färgade kontaktlinser, tyg, trä och pvc i Japan på sistone. Här minglar de i olika grupper, fotograferar varandra i olika konstellationer och har kul medan en stor mängd medelålders män med systemkameror (fan det är ju jag!) hökar med långa objektiv och fotograferar loss. De flesta figurerna känner jag ärligt talat inte igen överhuvudtaget - det är först när jag går in i hall nummer två och får syn på en glad duo i röda och gröna snickarbrallor och fejkmustascher som jag ler igenkännande.

Besökarantal: 198.000
Testat: Mirror´s Edge
Coolast: Street Fighter IV
Bäst: Gameboy-musikern (som jag tror tillhör Squarewave Surfers)
Roligast: Killen som lojt testade Guitar Hero klädd som en tvättäkta Sjöbobonde

Genki!

Har nyss fått ta del av resultatet från min senaste hälsoundersökning och vad jag förstår ser det bra ut.

En hiskelig mängd data om alltifrån BMI, levervärden, blodtryck och syn till hur många vita blodkroppar jag har (hur tusan räknar man ut det, och vad är ett bra värde?) ligger snyggt samlat på en resultatsida som jag kör genom Google Translator från japanska till engelska för att kunna förstå. Även om jag inte är med på alla begrepp och värden verkar kontentan vara att jag är frisk, alive and kicking. Aaahh, nice. En annan sida försöker summera ens tillstånd med ett par korta meningar och en kul figur som tydligen är jag. Jag tycker jag ser rätt nöjd ut med tillvaron och min hälsa! På en bild dricker jag öl och flörtar med en sjuksköterska, det är trevligt. (Flashback till helgen faktiskt.)

Det är tydligen svårt att skriva en bra maskinöversättare och ibland får Google Translator hicka, vilket brukar vara rolig läsning. Till exempel står det om min hörsel att jag har "No unusual method of hearing the conversation". Det gör mig lite besviken, det vore ju coolt om man hade haft. Angående rökning står det: "Harmful substances in cigarettes is a serious impact on health. Let us continue smoking." Yeah, det är rock'n'roll!

Kul i Ikebukuro

S guidar till en bra kinarestaurang hon känner till i Ikebukuro där vi äter blandade kinesiska rätter. Det börjar närma sig Halloween och restaurangen är spöksmyckad, inte minst i själva entrén där vi möts av en motordriven Scream-docka.

Efter maten sticker vi på Karaoke och sjunger ett potpourri av kinesiska klassiska låtar blandat med Green Day och My Way. Sen tycker de flesta i sällskapet att det är dags att gå hem så jag sticker vidare själv till Kabukicho för fortsatta äventyr.

Försöker se coola ut men jag tycker mer det ser ut som jag håller på med nån sten-sax-och-påse-grej medan J fryser.