Fler vyer från Kambodja

Blodig historia

Mellan en och tre miljoner. Det är så många människor Pol Pot och de röda khmererna hade ihjäl av Kambodjas befolkning under sina år av terrorvälde i landet. Det var vietnameserna som till sist lyckades sätta stopp för röda khmererna 1979, efter ett anfall mot Angkor Wat-templet som Pol Pots män använde som fort. På den översta bilden ett kulhål från denna eldstrid, i en av templets tusenåriga väggar. Den sista bilden en påminnelse om de miljontals landminor som ligger utspridda över landet. Läste nyss att man beräknar att det kommer ta ytterligare tio till tjugo år att hitta och rensa ut alla resterande skarpa minor.

Beige, blått, grönt

Tre barn bakom

I utkanten av Siem Reap

Livet är ett orättvist lotteri. Läser du detta har du förmodligen växt upp med rätt så mycket bättre grundförutsättningar än de som växt upp i de här plåtskjulen.

Grisskjuts, tempel och vilda apor

Siem Reap, Kambodja

Lite blandade bilder från Siem Reap, Kambodjas näst största stad och tillika bas för min Kambodja-vistelse. Siem Reap ligger nära Angkor-området, där det kryllar av spännande tempel.

Översta bilden: några statyer från hotellträdgården, därefter en bild från när jag åker tuk-tuk. Tuk-tuk är verkligen fortskaffningsmedlet nummer ett. Det går knappt några bussar och man ser inga taxibilar, däremot en oändlig ström av tuk-tuks. Om man rör sig till fots i Siem Reap (och ser lika utländsk ut som jag) så hinner man gå ungefär fem meter innan någon antingen ropar från andra sidan gatan eller saktar in bredvid en och frågar om man vill ha skjuts (oftast samtidigt). Att åka är billigt, det kostar oftast någon enstaka dollar att ta sig någonstans och för tio tjugo dollar kan man bli runtskjutsad hur mycket man vill under en hel dag. Man hoppar av var man vill och tittar på tempel medan föraren snällt väntar på en utanför. Jag använde mig av samma förare nästan hela veckan och han hade många bra tips på sevärdheter.

Bilden med gula whiskyflaskor är från en spartansk bensinstation - här och var längs vägarna har folk satt upp små stånd där dom säljer moppebensin direkt från flaskan till mopedister och tuk tuk-förare.

Ta Prohm, Kambodja

Green blue yellow

På väg mot soluppgången, del 3

Jag hade tur. Efter att ha stapplat fram i mörket på egen hand ett tag så hoppade plötsligt två små tjejer fram från ingenstans och erbjöd, utrustade med en ficklampa, hjälp med att hitta fram. Jag tackade förstås ja, och kunde så småningom hitta precis den platsen jag ville komma till. Tjejerna fick några amerikanska dollar och försvann sedan bort i mörket igen. Därefter var det bara till att slå sig ner, fiska upp kameran och min medhavda frukost (sourcream-chips) och vänta på att solen skulle gå upp.

Efter lång väntan började det ljusna lite grann. Himlen blev mörkt blå och man kunde börja skönja konturerna av templet en bit bort.


En stund senare kunde man se solen stiga. Jag blev först lite besviken - det verkade vara för disigt för att bli en vacker himmel.


Jag stannade kvar ändå och fortsatte fotografera, och när solen kommit upp ytterligare en bit så klarnade det upp och himlen blev gradvis väldigt vacker. Jag kände harmoni, ödmjukhet och lycka.

På väg mot soluppgången, del 2

Bilden ovan tagen från tuk-tuk-sätet, med chauffören i förgrunden. Här ser man lite av stadsbelysningen, innan vi kommit ut på "landsvägen".


Efter cirka tjugo minuters mopedskumpande på den mörka landsvägen saktade så tuk-tuk-chauffören in, för att sedan svänga långsamt runt med moppen och stanna till. Det var tydligen dags att kliva av. Problemet var att det var ungefär lika mörkt runt omkring en som om man satt en svart sopsäck över huvudet. Jag hade varit vid Angkor Wat en gång några dagar tidigare under dagtid, men att vistas i samma område i mörker utan en endaste liten ljuskälla nånstans var en annorlunda upplevelse minst sagt. Jag kom ihåg att det stället man blir avsläppt på ligger i närheten av en liten stenplatå... som sen leder en till en stenbro... som går över en stor vallgrav (utan räcken)... och som leder in till tempelområdet. Jag kom också ihåg att när man väl kommer in på tempelområdet så ska man kliva över en stenpassage och sedan gå framåt några minuter för att komma till något av de två vattendrag varifrån man har bäst vy över soluppgången när solen väl bestämmer sig för att titta fram. Dock eftersom jag inte såg i princip ett skit så visste jag inte ens vilken sida om mig den där platån nu låg på. Jag var tydligen tidigt ute också, för det var ingen annan där.

Det är klart att jag skulle kunna ha väntat på parkeringen på att det skulle börja ljusna, men planen var ju att ta mig in på tempelområdet, lokalisera den där bästa fotoplatsen och sätta mig där och rigga kameran i lugn och ro före solens uppgång. Jag bad chauffören peka ut i vilken riktning templet fanns i det kompakta mörkret. Han sträckte ut sitt finger. Jag lutade mig fram för att se hans arm lite tydligare, och började sedan gå i samma riktning. Jag var helt ensam och jag varken hörde eller såg någonting. Och jag tänkte två saker:

1. Varför i helvete köpte jag inte en ficklampa, och
2. Hoppas jag inte druttar ner i vallgraven


Så här såg det ut.

På väg mot soluppgången

Jag hade redan avverkat fem av mina sex dagar i Kambodja, sett massor utom just soluppgången vid Angkor Wat, och hade alltså precis en chans (läs morgon) kvar att få se den klassiska vyn innan det var dags att flyga tillbaka till Tokyo.

Väckarklockan i telefonen väckte mig klockan fyra på morgonen. En snabb dusch och ihoppackning av alla mina grejer - jag behövde ju även checka ut från hotellet eftersom det var sista dagen - sedan lämnade jag hotellet och klev ut på parkeringen. Där väntade min plikttrogne tuk-tuk-chaufför som jag bestämt träff med dagen innan.

Jag hoppade upp på moppen och så tog vi riktning mot Angkor Wat, i nattmörkret. Jag höll tummarna för att det skulle bli en fin soluppgång, och kanske framförallt för att vi överhuvudtaget skulle lyckas hitta dit... I Kambodja är det ganska sparsmakat med belysning.

Videon är tagen från tuk-tuk-färden. Vi hade nyss lämnat utkanten av Siem Reap och körde på den "stora" vägen som leder till Angkor Wat. Det var ganska svalt ute och väldigt lugnt och tyst utöver moppens smattrande.

Här kommer ett par till

Solrosor

Tadaima! ...som betyder "jag är tillbaka" på japanska. Ja jag lever, även om det inte synts mycket till livstecken på denna sidan på sistone. De senaste månaderna har varit stressiga och jag har inte haft tid eller lust att skriva.

Solrosor får pryda detta återkomstinlägg - lite symboliskt med tanke på att just solrosor nu satts in som en motåtgärd till de radioaktiva utsläppen i Fukushima. Ett gäng buddhistmunkar har gått ut och planterat en massa solrosor och efter att allmänheten hakat på sägs nu miljontals plantor finnas på plats. Solrosor är tydligen duktiga på att sätta i sig cesium. Det är dock inte jag, så jag håller mig en bit bort från Fukushima. Fotot är istället taget på landsbygden i Kiyose, på gränsen till Saitama som ligger nordväst om Tokyo. I Kiyose finns en stor solrosplantage där vi strövade omkring bland tusentals rosor och tog hundratals foto. I Japan är det fortfarande sommarväder och temperaturen höll sig en bit över trettio svettiga grader.