What´s that smell?

Jag glömde skriva sist att Gundam luktade konstigt. Eller konstigt och konstigt, det luktade bajs. Ungefär som i en kohage, fast där fanns förstås inga kor, eller som om någon av Gundams storlek nyligen bajsat, fast jag kan inte tänka mig att de byggt ett fungerande matsmältningssystem inne i honom.

Ska bli intressant att höra från andra besökare om de upplevt samma sak/doft.

Gundam

När man ser bilderna kanske man tänker att "jösses, den är ju jättestor".
Och ja, det är den. Man kan säga att den är stor så in i helvete.

Trettioårsjubileum eller ej - nu återstår bara att finslipa några grejer så att den blir helt rörlig, kan flyga, skjuta och dra svärd.

Toyota-hallen i Odaiba

Här kan man kolla gamla och nya bilar, kika på hur en hybridmotor funkar, spela Gran Turismo på tre skärmar inuti en rörlig motorcykelhjälm, testa sin reaktionsförmåga på en spelpanel och gå på racing-bio. Manligt.

Kill´em all

Det har börjat springa omkring oinbjudna gäster på terassen. För att råda bot på eländet har jag nyss napalmat hela uteplatsen med en myrsprayburk. Om inte det skulle räcka har jag dessutom placerat ut booby trapsen på bilderna ovan intill buskagen. Det är små plastbaser som tydligen lockar in enstaka myror i sig. Väl inne är det tänkt att myrorna plockar upp nån giftig pryl som de sedan kånkar med sig tillbaka till sitt bo, där prylen likt en trojansk häst ska bringa hela fucking stacken om livet. Det är ju briljant! (...om det nu funkar.) När det gäller bekämpning av småkryp är jag totalt samvetslös. Ju fler som wasteas desto bättre, och gärna på diaboliskt intrikata sätt. Kill´em all.

Musik och konst på Womb

S livnär sig som konstnär och bjuder med oss till Womb för ett musik-och-konstevent som vänner till henne medverkar i. Totalt är det fyra band som spelar efter varandra på scen, i olika musikstilar.

Först ut är ett prydligt kostymklätt gäng herrar som spelar en klaviaturdriven, ganska bestämd och rockig form av jazz, skönt befriad från flum och istället ackompanjerad av en trummis som pumpar på som om det vore audition för Metallica. Resultatet är faktiskt skitcoolt. Medan de spelar projiceras på en stor duk bakom bandet ett bildspel som S kompis skapat. Vi får se stormiga moln, jesusbilder och en film av bandet spelandes i djurmasker medan grön kolsyrerök långsamt sveper in. Good stuff. Det är kul att se kontrasten då trummisen under avslutningslåtens final kämpar på så man tror att skinnet på trummorna ska gå sönder, för att sedan blixtsnabbt ställa sig upp vid mikstativet i sin fina kostym och under plötslig total tystnad mycket lågmält och artigt tacka för sig, extremt samlat, med röst och kroppspråk som om det vore bolagstämma på Alfa Laval.

Band nummer två är yngre och spelar någon sorts japan-indie-punk som är mer spännande än bra, och därefter avlöser två band som spelar en blandning av electronica och pop/rock.

I taket på Womb hänger den största discokula jag nånsin sett, och klubben har även en lasermaskin som än idag, 2009, känns som framtiden.

Bland pausmusiken får vi bland annat höra en cool cover på grymma Killing Moon som jag påminner mig var en av anledningarna att jag tyckte filmmusiken till Donnie Darko var så bra. Både den och Head over Heels har jag hemma nästintill autistlyssnat på därefter.

Vattenpipa

Får-barbeque i Kawasaki

Brandpost

Danger!

Tempel

"Pinnen" i bakgrunden är Tokyo Tower.

Bulls on parade

Efter mörkrets inbrott kommer dom fram och drar runt på stan och ställer till med oro. Inte bråkiga kids alltså utan (gasp!) klungor av feta fulla japanska businessmen.

Här verkar det inte finnas olika grader av berusning utan antingen är man nykter eller så är man helt enkelt helt jävla apfull. Tokigt full. Full till den grad att man har svårt att gå, stå eller andas.

I världens säkraste stad löper man således ingen risk att bli knivhotad av fjuniga mopedister, nej här är hotet istället att en snorfull elefant i kostym ska vingla in i en av misstag och döda en med blotta kroppsmassan. Eller andedräkten.

Den typiske affärsmannen i fyrtioårsåldern är stor som en friggebod, oklanderligt klädd och verkar ha för vana att varje kväll efter jobbet stanna till vid valfritt vattenhål och där dricka sig cirkusberusad på allsköns japansk sprit. Jag föreställer mig att det går till som när man tankar flygplan i luften och pressar in bränslet med tryckluft. Därefter följer den vanskliga hemfärden - en hasande zombie-promenad i oregelbundet zickzack-mönster med okänd destination.

Det finns två typer: the lone ranger, och buffelhjorden. The lone ranger är den som redan tagit farväl av sina kolleger och nu ensam kryssar omkring som en övergiven skuta på öppet hav med höga vågor. Buffelhjorden är chefspolarna som varit ute och krökat tillsammans och som under lite busiga former försöker dra sig till en gemensam tågstation. (Tänk sex sju Boris Jeltsin på efterfest.)

Jag vet inte vilken av typerna som är farligast att möta. The lone ranger har blicken i marken och rör sig i ett ytterst svårförutsett mönster. Attachéväskan svingas i cirklar mot den mörka kvällshimlen och i andra näven finns ofta ett hopfällt vasst paraply som det viftas omkring med i yviga pendelrörelser. Det är viktigt att påpeka att The lone ranger är fullständigt omedveten om sin omgivning. Uppenbara faror här är att bli pågången, att få en käftsmäll av väskan eller bli stucken i levern av paraplyet. Buffelhjorden å andra sidan utgör ju rent volymmässigt ett större hot fast brukar vara snäppet mer medvetna om verkligheten vi andra lever i, och om någon skulle falla inuti i hjordens kärna finns det alltid ett par tre bufflar som kan bromsa fallet och hindra en utomstånde från att krossas - givet att inte, gud förbjude, en tjock-dominoeffekt triggas. Då vore det fan kört.

Promenad i Akiba

I tur och ordning: skylten till den roliga affären Pop Life... en fryntlig japan på en reklamskylt under en bro... entrén till ett mathak... och sist en skylt i tunnelbanestationen.

Picknick i Shinjuku Gyoen

Knasiga namn

...på två restauranger och en klubb:

Dålig clubbing: Motown

Med ett klubbnamn som Motown skulle man kunna föreställa sig att DJn spelar Motown-hits från vinylskivor, att klientelet är musikintresserat och snitsigt, och att det ska råda en varm skön stämning på stället.

Verkligheten ser annorlunda ut: baren ser ut som en sjabbig studentpub. "Dansgolvet" utgörs av någon kvadratmeter fri yta intill ett par barbord som ser ut som grovhuggen spisved. Musiken som spelas är mainstream-radiohits från tidigt nittiotal. (Tänk Rednex.) Klientelet är... svårt att beskriva utan att visa bilder.

M, som också är här för första gången, säger att stället påminner honom om baren i Stjärnornas Krig.

Dagen efter läser jag följande om Motown på Wikipedia:

"Motown had been famous for its transexual prostitutes that prowl the bar late at night, although recently, most have been deported (July 08). Those that remain arrive around 11:00 and will dominate the center of the bar. Interesting to talk to, but will dismiss you as soon as they find out you're not interested to spend 30,000 Yen + room for the night. On the upside, they are probably the best looking women in the place so if you are into that enjoy."

(Bilden är lånad.)

Bra clubbing: Velours

C har lärt känna en kvinna som jobbar som pole dancing-instruktör. Vi är några som går till klubben Velours i Omotesando, där hon och hennes elever har uppvisning en lördagkväll. Fyra kullar av elever går upp på scen i omgångar och visar sina moves. Först är det nybörjarna, sedan de som tränat lite längre och som gör lite mer avancerade grejer. Sist går fröken själv upp med sina två co-instructors och visar hur det ser ut när man är proffs på det här.

De flesta av gästerna som kommit till klubben för att titta är faktiskt tjejer - vänner och systrar till de som går och lär sig.

Besök

O kommer på besök från Sverige i samband med en business trip, vilket är väldigt roligt.

Att träffa nära gamla vänner här som man inte sett på flera månader känns lite som att jobba på rymdstationen MIR och att det plötsligt knackar på dörren (eller luckan?). Först då känns det att man varit ganska långt iväg under ganska lång tid på ett ställe som är ganska annorlunda än hemma.

Ganska.

Administration

Ett mail dimper in i min inbox på jobbet. Rubriken är på engelska: det är dags att förnya ett lösenord som används för att accessa sidor på företagets intranät. Resten av texten är skriven på japanska, så jag ber snällt om läshjälp av min bordsgranne.

Vi klickar på en länk som leder till en webbsida, skriven på japanska, där man ska fylla i användaruppgifter och ett sexsiffrigt företagsnummer som jag inte använt mig av tidigare och som min kollega hjälper mig att ta reda på. Vi fyller i datan och klickar oss fram genom två nya sidor. Jag matar in mitt nya lösenord och hyser en förhoppning om att processen är över, men ack, så är inte fallet. En ny sida uppenbarar sig med ett knippe instruktioner som på japanska utförligt berättar vilken administrativ tortyr systemet nu tänker utsätta mig för. Min bordsgranne tar sig långsamt för pannan och säger att han inte känner igen denna sida.
I'm fucked.

Jag får tolkat för mig att de japanska instruktionerna säger att jag ska:

1. Printa ut sidan på fysiskt papper
2. Signera sidan med hjälp av min företagsstämpel i en viss ruta
3. Be min chef signera sidan med sin stämpel i rutan intill (tjohoo, stämpelkalas!)
4. Faxa in den signerade sidan till ett faxnummer (via fax med japanska knappar)
5. Invänta ett svarsemail på japanska som kommer innehålla ett lösenord
6. Invänta ett fysiskt brev på japanska som kommer skickas med internposten och levereras till mig av en assistent, och som kommer innehålla ett annat lösenord
7. Accessa en ny webbsida på japanska via en länk skickad till mig, och mata in de två lösenorden där
8. Trycka på en knapp för att ladda ner ett certifikat och installera det på datorn via japanska instruktioner

Punkt 2 kan brytas ner i:

2.1 Hitta stämpelfan
2.2 Medelst pincett, plocka ur de tre minimala gummidynor som utgör datum i stämpeldynan.
2.3 Lokalisera siffrorna som utgör dagens datum bland tre gummirader av totalt 53 spegelvända sifferkombinationer, plocka loss dessa ur respektive gummirad, spänna stämpelfjädern så att dynan blottas och montera dynorna i stämpeln med pincetten. (Vid det här laget önskar man att man hade tre händer. Eller en pistol.)
2.4 Provstämpla på ett papper för att se att stämpeln monterats och hålles rätt (fat chance, sucker)
2.5 Lokalisera rätt ruta att stämpla i, och trycka till

...och när allt det här är över kommer jag åter ha tillgång till några intranätsidor jag fick tillstånd att besöka för ett år sedan.

Mycket av administrationen här känns som påfunnen av Rain man.

Sunoko

Sunoko (eller sunko som jag gillar att säga) är en gråbrun plastplatta, 30x30 centimeter stor med 1 centimeter långa ben, och som man använder till att sätta grejer på.

Exempel på grejer som lämpligen placeras på sunko är:

* ens väska
* kanske en papplåda man fått sin laptop levererad i
* emergency-påsen som innehåller förnödenheter som ska rädda livet på en under en stor jordbävning

...och i princip alla andra grejer som man annars tänkt placera under sitt skrivbord direkt på kontorsgolvets heltäckningsmatta.

Massutskicksmail:
"When you put carton boxes on the floor, don’t forget put them on plastic plates, SUNOKOs, to let some air be between boxes and floor carpet. This is to avoid letting boxes warm and causing unsanitary situation."

En i arbetsteamet är tilldelad ett sunko-ansvar. Denne anförtrodde person kan gå runt och kontrollera att varje person i gruppen har tillräckligt med sunko-plattor och att dessa används på korrekt sätt.

Små svarta pluppar

En påse skickas runt bland gruppmedlemmarna. Vad är det i den? Blandgodis? Knark? Sirapskakor? Nej, små svarta pluppar.

Ett massutskicksmail upplyser om plupparnas funktion. Alla ska ta vars fyra pluppar och sätta fast på kontaktstiften till sina strömsladdar, förslagsvis till dator och monitor. Två pluppar blir alltså liksom till ett par strumpor för en kontakt innan den kopplas in i ett strömuttag. Detta för att råda bot på den uppenbarligen mycket bristfälliga säkerheten det innebär att naivt (yeah I'm talking to you, rest of the world!) koppla in grejer i väggen helt utan pluppar.

Svenska E blev nyss tillfrågad vad det engelska ordet för plupparna är, och svarade att plupparna eventuellt inte ens finns där och att det därför kan saknas översättning.

NTT ICC

Telekomföretaget NTT har en utställningshall inne i operahuset i Hatsudai, där man brukar visa imponerande utställningar på temat konst blandat med teknik. Ofta kan besökaren också interagera med installationerna, vilket brukar vara skoj.

Exempelvis fanns i ett rum en bordsskiva där ett rutnät av platta högtalare var monterade. Varje högtalare var ledad och kunde rotera kring sin egen axel. När betraktaren närmade sig bordet vände sig högtalarna ditåt och gav ifrån sig ett ljud. Det är nog första gången jag har känt mig betraktad av högtalare.

I ett annat rum var ett antal discokulor upphängda i vajrar. Ett par projektorer belyste kulorna som roterade och speglade ljuset som då dansade längs väggar, tak och golv. Mycket läckert.

I ett tredje rum fanns en projektor som sände ut en ljuskon i ett annars beckmörkt rum. Emellanåt släpptes det ut rök som syntes som en mystisk dimma i ljuskonen. Att gå in i ljuskonen och se röken på konens "väggar" var en cool och surrealistisk upplevelse.

Andra roliga grejer var ett rum där man iklädd 3d-glasögon och joystick kunde navigera sig igenom en 3d-rymd projicerad på väggarna, och en hall täckt av en massa tryckkänsliga displaypaneler som ändrade sitt mönster när man trampade på dem, som om man lämnade elektroniska fotspår efter sig.

Trappuppgången till utställningshallen var också rolig att uppleva - på varje trappsteg fanns en sensor som kände av när någon satte ner foten, och varje trappsteg hade ett unikt ljud som spelades upp när man klev på det. Att trampa omkring och trigga blippiga ljud gjorde mig barnsligt förtjust. (Hade man tålamod och dröjde sig kvar på ett trappsteg kunde man dessutom få höra en röst berätta om vilka tekniska framsteg som hände ett visst år.)

Att jag skriver i imperfekt här är för att man - tyvärr - nu bytt utställning och att den nuvarande känns som lite av en flopp. Trappan är nu helt stum, discokulorna och displaypanelerna borta och kvar finns några mediokra stationer som jag har svårt att komma ihåg. Jag väljer att visa lite smygfotade bilder från "the good old days" istället och håller tummarna att NTT ICC kommer imponera till hösten igen.